Del 1666: Samtal om måleriet på Moderna

Idag har man varit på Moderna i Malmö för samtalet om ”Vart är måleriet på väg?” De samtalande var följande:

 

Konstkritkern Thomas Millroth, Professor Gertrud Sandqvist, Konstnären Ditte Ejlerskov och Modernas John Peter Nilsson

Som man kunde förvänta sig erbjöd inte församlingen någon prognos om måleriets framtid eller vilka tendenser som är i rörelse. Men det dök upp många tänkvärda uppslag. Ett sådant är konstaterandet att konsthistorien är sekundär för många av dagens konstnärer. Ejlerskov har t ex inte någon relation till Picasso. Inspirationskällor och referenser hämtas från det ständiga bildflöde som omger oss. Iakttagelsen är riktig förutsatt att man avser det måleri som ingår i den internationella samtidskonsten. Det sades praktiskt taget ingenting om hela den målerimaskin som dominerar konsten utanför elitens hierarkier. Indirekt fanns det ändå med eftersom det framkom en del om vad som är nödvändigt för att vara en idag acceptabel målare: Dekonstruktion och konceptualisering är de sedan länge välkända kvalitetsbegreppen. Och rätt slags autenticitet. Det romantiska geniet är självfallet inte att tänka på men det är inte heller bra att konstnären gör sig själv till huvudperson genom sina verk. Dessa konsthistoriska element är inte längre tillämpbara vilket man knappast kan invända något emot. Däremot undrar jag om man kan komma undan dessa traditioner så enkelt. Konsten måste vara både stor och särskild vilket dock måste formuleras på ett till synes demokratiskt och antihierarkiskt sätt. Och det låter sig göras utan större svårigheter; samtidskonstens elitstyrkor förmår bemästra konstens väldiga undervegetation trots att den understundom knorrar. Så måste det också vara. Tidigare innehade avantgardet elitpositionen men när den avvecklades ersattes den av den internationella samtidskonsten. Denna bär då ansvaret för konstens förnyelse. I den bemärkelsen sker det inte så mycket i konsten men förnyelse kan motiveras med omskrivningar och förhållningssätt. Globalisering och feminism är fortfarande tillräckligt starka motiv för att framstå som förnyare (mer etnicitet flera kvinnor). Konsten som socio-politisk undersökning har självklart nog ett moraliskt argument: det angelägna.

 

Nå, John Peter Nilsson frågade sig varför måleriet dödförklaras och ständigt återuppstår. Mitt bidrag till samtalet var att det kan bero på identitetsbehov i en tid när konsten ger sig in i alla möjliga sammanhang och (falskeligen) vill upphäva konstinstitutionens exklusivitet. Behovet av konstens särskildhet kan frammanas i måleritraditionen.

 

Thomas Millroth menade att konsthistorien är en myt. Den rätlinjiga växlingen mellan olika konstriktningar har aldrig funnits, menar han. Han har inte fel i detta men det är svårt att finna alternativ till att skapa en översikt över centrala händelser och förändringar i konsten på annat sätt än genom en förenklad historieskrivning. Avslöjandet av myter är en tacksam uppgift enär varje berättelse och sammanfattning kan falla under mytbegreppet. Antagligen är det så att konsthistorien för många av samtidskonstnärerna börjar med Duchamp och fortsätter med konceptkonsten och pop vartefter den drar in i postmodernismen och den efterföljande socialkritiska internationalen.

 

Dagens måleri drar väl fortfarande växlar på modernismen i ett både kritisk och nostalgiskt tonläge men ägnar sig inte åt de traditionella måleriska problemen. Så frågan blir hur samtidsmåleriet skall definieras. Om det ligger något i att måleriet ”kommer tillbaka” lär vi få vänta ett tag på det. På de internationella arenorna gäller alltfort att det rör sig om kanske 5 % i en standardutställning.

 

Nilsson frågade de medverkande om vilket som var den senaste subversiva målningen. Då blev det tyst runt bordet tills Gertrud Sandqvist valde ett sofistiskt svar. ”Subversivt” kan betyda att ett måleri undergräver sig själv genom att t ex verka vara en sak men att man vid närmare påseende ser något annat. Men Nilsson menade nog ett traditionellt subversivt måleri som det framstod under modernismen ”make a difference”. I den senaste måleriåterkomsten i stor stil, alltså 1980-talet, kan man visserligen säga att det handlade om att vara subversiv men då alldeles bestämt som en uppgörelse med modernismen och genibegreppet. Det skall tilläggas att den väldiga församlingen av ivriga och häftiga målare innehöll mängder av falska profeter. Sedan dess har det, vad jag kan se, inte varit något subversivt i måleriet. Man skulle dock kunna säga att den figurativa klassicismen och det fortsatta odlandet av den modernistiska formtanken är subversiv i relation till den internationella samtidskonsten. Men detta ogiltigförklaras som inte relevant och är därför inte subversivt. Problemet med det subversiva är för övrigt inte exklusivt för måleriet. Konsten i övrigt kan bara visa på subversiva konsthandlingar utanför konstens västerländska centrum. Alltså överskridande som sedan länge är accepterade i väst.

 

Under samtalet framhävdes konstens egenart som långsam. Konstnärerna kan inte arbeta fort och för en målare är det inte möjligt att hänga med i mediesvängarna. Detta förefaller något tunt liksom det förhållande att när resultatet visas är det en sak för den exklusiva konstinstitutionen.

 

 

Det här inlägget postades i debatt, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

13 svar på Del 1666: Samtal om måleriet på Moderna

  1. Som Ett Spöke skriver:

    Hur stora stråk som stryker i staden av färg är det som har betydelse. Om det är unter den linden eller i klemkäcka emmyaistiska kvarter, spelar mindre roll. För flyktig är tanken , över tiden och rummet. En Lind är en Lind, och nuet är allt iverklighetens konst.

    ”[…]hela den målerimaskin som dominerar konsten utanför elitens hierarkier[…]”

    Ja, här har vi konsten och länkar oss samman med den.

    ”[…]Dekonstruktion och konceptualisering[…]”

    Ja, levande konst som en länk i universums mitt.

    ”[…]konstens egenart som långsam. Konstnärerna kan inte arbeta fort och för en målare är det inte möjligt att hänga med i mediesvängarna.[…]”

    Sant. Därför är förnyelsen, ett levande medialt målat nu i evigheten.

  2. Mullan Gullan skriver:

    Om Det Internationella Fotbollsförbundet har ansvaret för sportens förnyelse spelar gräsrötter, vindriktning och bländande sol mindre roll.

    Domarna och spelarna gör upp matcherna i halvtid i det kvalmiga omklädningsrummet.

  3. LP skriver:

    Ciatat:

    ”… i en tid när konsten ger sig in i alla möjliga sammanhang och (falskeligen) vill upphäva konstinstitutionens exklusivitet. Behovet av konstens särskildhet kan frammanas i måleritraditionen.”

    Mitt i prick.

  4. Klemkäck skriver:

    Men varför… Du gör ju lika mot CeDe, och vem vet hur många. Ge en förklaring åtminstone. Det är det enda jag begär. För så hemska är vi väl ändå inte.

  5. Lars Vilks skriver:

    Klemkäck,

    Kommentatorfältet skall inte vara någon privat lekstuga som domineras av några få kommentatorer som jag anser inte tillför någonting av värde.

  6. CeDe skriver:

    Dialog – monolog – nekrolog!

  7. Klemkäck skriver:

    Nä, det förstår jag mycket väl. Men inte hur du väljer ibland, när det verkar så godtyckligt. Och vad menar du då med att tillföra. Vad är det för dig.

  8. CeDe skriver:

    Lars Vilks är en människa som lekt och gjort det han själv behagat i hela sitt liv. Inget intresse för annat än det som kretsar runt hans ego och hans verk.
    Vi är att betrakta som störande element i det kretsloppet och vore vi lite smartare så hade vi dragit för länge sedan.

  9. Klemkäck skriver:

    Snälla Lars, jag ber dig var inte så hård.
    Jag ger mig efter det här sen på ett tag, om du låter det vara kvar.

    Kolla upp mig mer CeDe, så kanske du får lite inspiration.
    Särskilt det jag skrev i förra inlägget.

  10. CeDe skriver:

    Kanske Krapperupsstiftelsen har haft ett och annat att invända mot att deras mark har använts som lekstuga för diverse konstaktiviteter i åratal. Så man får förstå Vilks i sin djupa klagan över sin bloggs dilemma.

  11. Krister skriver:

    CD jag börjar tycka riktigt synd om dig, för första gången.

  12. Kenneth Karlsson skriver:

    Klemkäck, och CeDe: ni har ju ett antal gånger ”hotat” med att sluta kommentara här. Är det inte snart dags att göra slag i sake?. Skulle onekligen göra bloggen en tjänst.

  13. Kenneth Karlsson skriver:

    ..slag i saken..

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.