1696: Trassel i cirkulationen

Ett par böcker om Lars Hillersbergs konst har just kommit ut. En tanke bakom detta är att förstärka Hillersbergs position i svensk konsthistoria. Jag skulle dock gissa att det nog kommer att stanna vid en solidarisering. Hillersberg är förmodligen en gång för alla bunden vid den radikala perioden kring 1970.

 

Martin Aagård ger sin syn på saken (Aftonbladet) och kommer av naturliga skäl in på Hillersberg och hans judekarikatyrer. Hillersberg var i någon mån förtjust i att teckna kroknäsor men han tillbakavisade anklagelserna om antisemitism. Säkert med all rätt och ärlighet. Att det inte fungerade så väl har den enkla förklaringen att det slags bilder är så starkt bundna till den nazistiska judeförföljelsen och Der Stürmer. Aagård skriver: ”Hillersberg ’trasslade in sig’ skriver Åke Holmqvist i sin bok. Jo tack. På samma sätt som Lars Vilks ’trasslat in sig’”.

 

Det är inte ovanligt att det dras paralleller mellan Der Stürmer och Rondellhunden. Man kan alltid försöka men hur man än önskar att sända nämnda hund utför det rasistiska stupet är det svårt att finna likheter mellan karikatyrerna i Der Stürmer och den folkliga och positiva rondellhunden. Huvudtillskottet kan inte heller föras till de mera avancerade stereotyperna eftersom en till utseendet okänd profet är något besvärlig att realistiskt individualisera (fast i det avseendet har jag gjort en påtaglig ansträngning för att passera denna omöjliga gräns).

 

Hillersbergs projekt och mitt är dessutom vitt skilda. Hans judebilder handlade inte om det berättigade att överskrida ett tabu utan om kapitalist- och Israelkritik. Ur min synpunkt är stilfrågan något av det mest intressanta liksom det verk som uppstår när jag och rondellhunden skall ”trasslas in”. Trasslet levererar engagemang och energi till konstprojektet.

 

Publicerat i Böcker, Projekt | 8 kommentarer

1695: Integration

För trogna bloggläsare kan jag bara beklaga att det har blivit lite glest mellan posterna. Emellertid får jag ägna mig åt slutförandet av mitt utställningsmaterial. Med andra ord är det mycket strykande som pågår bittida och sent.

 

En sak kan vara värd att uppmärksamma. På Kunstkritikk skriver Jacob Lillemose om en tidigare opublicerad intervjuserie med Marcel Duchamp. Duchamp förordade att konstnären skulle hålla sig utanför kommersialismen. Det är svårt att föreställa sig en sådan möjlighet idag. På Duchamps tid var konsten inte integrerad i samhällslivet vilket onekligen och effektivt är fallet nu. Man kan tala om en alltför lyckad integration. Det som finns kvar är den aldrig uppgivna tanken på att konsten utövar motstånd, ett motstånd mot kommersialism och kapitalism, mot orättvisor och för övrigt vad som är lämpligt och acceptabelt att visa motstånd mot.

 

Man skulle kanske tycka att konsten kan upprätthålla sitt avstånd till integration och kommersialism genom att den har skapat sitt fullödiga proletariat då det finns alltför många olönsamma och ouppmärksammade konstnärer. Men det är inget riktigt alternativ eftersom alla dessa strävar efter att komma in i värmen. Lillemose vill tänka sig en kritisk konst som befinner sig utanför konstvärlden, dvs. det blir då inte en kritisk konst utan en kritik. Svårigheten som med all sannolikhet är oöverstiglig är vem som skall beakta och bekräfta denna kritik. Någon kritik i största allmänhet är svår att föreställa sig och det som här antyds är trots allt en kritik som axlar konstvärldens bördor och anpassning.

 

 

Publicerat i konstteori | 5 kommentarer

1694: Danskt och svenskt

Så har det varit folkmöte på Bornholm Det danska tryckfrihetssällskapet hade bett mig och Lars Hedegaard att berätta om hur våra liv ter sig efter attentat och dödshot. Lars Hedegaard har fått skaffa sig en hemlig bostad som är larmad på olika sätt. Han kan inte åka med kollektivtrafiken utan hänvisas till taxiresor. Några livvakter har han inte fått och hela kalaset har han fått betala ur egen ficka vilket är en tung post eftersom han inte är någon rik man. Tydligen är det så att säkerhetspolisen har bedömt hans hotbild som inte tillräckligt hotfull trots att hans gärningsman fortfarande är på fri fot.

 

Den danska diskussionen om yttrandefrihet och konst har fått några nya bidrag. Bjørn Nørgaard som deltog i debatten i Köpenhamn har skrivit en artikel i Information. Notera en av kommentarerna som menar att min rondellhund är ett riskfritt och rasistiskt projekt. Så kan man se att man inte skall överdriva skillnaden mellan den svenska och danska diskussionen. Dock dyker det upp skrifter som man nog inte kan förvänta sig i Sverige. Jens-Martin Eriksen och Frederik Stjernfelt har kommit ut med en bok som handlar om yttrandefrihet ”De anständiga”. Jag har bara haft tillfälle att läsa några mindre avsnitt i den men den kan rekommenderas. Se t ex den här recensionen. Boken har i den här artikeln kopplats till en i Danmark intensivt uppmärksammad händelse när en lärare vägrade att skaka han med en kvinnlig elev.

 

I den svenska kultursfären händer det inte så mycket. Natalia Kazmierska insinuerar (Aftonbladet) i förbindelse med att hon skriver om Lars Hillersbergs teckningar av judar: ”Men precis som sin skandal¬broder Lars Vilks vägrade Hillersberg göra upp med sina fördomar.” Jag skulle gärna vilja veta vilka fördomar hon menar att jag skulle ha.

 

Ytterligare ett ord har blivit besvärligt: Integration. Ordet bör undvikas eftersom den som nämner det redan genom att uttala det har kommit alltför långt ut på det lutande planet. Sanna Rayman skriver om detta i DN.

 

Publicerat i debatt, yttrandefrihet | 6 kommentarer