1692: NJA

De två dominerande tidskrifterna för estetik Journal of Aesthetic and Art Criticism (JAAC) och British Journal of Aesthetics (BJA) håller huvudsakligen på traditionerna och ägnas främst åt att diskutera problem som knyter an till intrikata frågor inom den filosofiska estetiken. Den nordiska lillebrodern The Nordic Journal of Aesthetics (NJA) har efter hand kommit att framstå som en betydligt radikalare skrift. Det senaste dubbelnumret för 2012-2013 bär titeln Aesthetics and Politics. Hade numret sett dagens ljus för ett och halvt år sedan skulle det ha legat väldigt rätt i tiden. Konstens politiska möjlighet att förändra världen har inte haft konjunkturen med sig men givetvis är det intressant läsning man bjuder på. Genomgående är författarna själva engagerade i kampen mot (vilket man lätt kan räkna ut) kapitalismen och neoliberalismen. Artiklarna beskriver konsten i kamp. Generellt är detta helt riktigt, konstens oeftergivliga krav på överskridande gör att den ständigt söker bataljer. I ett historiskt perspektiv har dessa bataljer i huvudsak varit interna, om vad som är konst och vad som är estetiskt möjligt. Under de senaste decennierna har stridsviljan riktats mot världen och därmed har den vänsterpolitiska inriktningen i konsten kunnat blomma ut. Då möjligheterna att påverka världen genom direkt aktivitet har visat sig vara mer eller mindre obefintliga har man istället ägnat sig åt att påtala alla möjliga orättvisor som det kapitalistiska systemet för med sig. Och eftersom detta system är västerländskt har västvärlden kommit att framstå som Uppenbarelsebokens odjur.

 

Artiklarna i NJA tar naturligtvis upp de spår som engagerat teoribildningen i samtidskonsten, Agambens och Rancières skrifter. Johan Hartle (professor i Philosophy of Art and Culture i Amsterdam) drar fram en fängslande Rancièretanke: Att konstens kamp är dess estetiska uttryck, dess skönhet. Den är skön eftersom den kämpar mot kapitalismens orättvisor. Vidare framhåller Hartle: Konstens traditionella förespråkare, de borgerliga/högerorienterade humanisterna vet inte om det men de gillar vänstern. Tanken kommer från Rancière och den är helt rimlig emedan det inte finns mycket annat att tycka om och intressera sig för än det som vänstern inom konsten står för. Någon högerkonst att ta på allvar har vi inte. Å andra sidan är det lika självklart att det som vänstern skapar inom konsten inte har några politiska konsekvenser utan resulterar i häftig estetik. Drivmotorn kan alltså leverera en produkt som i praktiken blir tillgänglig för traditionell estetisk betraktelse samtidigt som den är varudeklarerad som alldeles förträffligt rättvis och farligt revolutionär.

 

Det finns flera effektiva spärrar för den politiska konst som vill nå ut i världen. Konsten stannar obönhörligen i konstvärldens utställningslokaler och seminarierum. Om någon vill ta sig ur konsten och skapa konst utanför konsten hamnar man i en svår identitetskris eftersom det är en konst som inte är bekräftad som konst av den konstvärld man försöker ta sig ur. Och utanför konstvärlden finns ingen konst. Och vilket handlingsrum har man då att tillgå? En av författarna i NJA, Gene Ray gör en läsvärd presentation av teoretiska modeller för motstånd mot det kapitalistiska konstsystemet. Guy Debords situationism är exemplet på att agera utanför konsten vilket som bekant förde med sig att Debord kastade ut alla konstnärer från sin rörelse. Detta har inte hindrat konstvärlden att fascineras av tanken på en konst som står utanför konsten och som ändå är så mycket konst att den inte ens är konst.

 

Ett annat hinder är konstens gränslösa ambitioner. Det handlar inte om att finna en strategi för att sprida sina budskap i blygsam skala och indirekt. Nej, världen skall förändras med konstens inneboende kraft. Världen måste, eller åtminstone borde, lyssna på konsten som har kapacitet att producera det önskade alternativet till en förstelnad politik som inte längre vill göra revolution.

 

Ett ytterligare problem är att den begränsade del av elittrupperna som representerar den hårdföra politiska linjen utgår ifrån att den har rätt i allt. Det finns bara en väg och den skall göra slut på kapitalismen.

 

Det här inlägget postades i konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

6 svar på 1692: NJA

  1. Stefan Edlund skriver:

    Det är nåt unket över klasskampsperspektivet. Och helt förlegat. Idag är det andra motsättningar som gäller. Men det tycks inte kommunistelitpatrasket fatta. Kanske för att de inte vill. För idag är det de som står för det förstockade, bromsande vidriga, inte högern. Ska man göra revolution idag, såväl inom och med konsten, som i realia, så får man tänka helt annorlunda. Men det är inte hos detta klientel, som det nya kommer som förändrar. Det står att finna någon helt annan stans. Där det spirar och gror.

  2. Beppe Grillos vänner skriver:

    Aldrig tidigare har det väl funnits så mkt att göra konst om, driva, gäcka med, upplysa, ge insikter, hinta om framtidens kaos osv. Drömläge för de med modernistiska anspråk i vår tid.
    Vårt fagra rike kan numera ses som högerextremt med tanke på alla avregleringar skapat en industri inom vård skola och omsorg, massinvandring m.m.
    Hårt reglerat däremot är yttrandefriheten där gammelmedia, kulturvänstern fullkomligt hegemoniserat vad som får sägas och inte, vem som är god-ond, där stupiditeten för länge sedan passerats i denna hegemoni där höger och vänster sköter var sin del inom rådande etablisemang. Var är bilderna, installationerna, manifesten som skulle kunna skjuta in i detta öppna mål? Lars lilla hund har inte bara visat på att yttrandefriheten begränsats utan också på det ömkliga konstklimat som numera bara handlar om social högfärd, fraser hit och dit om ingenting.

  3. CeDe skriver:

    Några grymt fina målningar skymtade i Expressens reportage i dag om Lars Vilks kommande utställning hos Rönnqvist, detta till trots att denne påstås ha yttrat kritik mot invandringspolitiken. Lika grymt hett av Lars att flika in rondellhundar i sina 25 nya målningar. Lars Vilks är grym och het. Ensam tycks han slåss mot midgårdsormen.

  4. Cecilia skriver:

    Stefan Edlund,

    Spot on – förlegat. Men förakta inte trögheten, det är nog den bästa skyddsvästen vi har.

    Sen undrar jag lite – högern? Finns den fortfarande, eller är den det nya arbetarpartiet?
    Visst är den förvirrande, nutiden!
    Höll nästan på att bli förledd och skriva Mer än någonsin… men så sansade jag mig. (glad och oförledd)

    PS. Kommunistelitpatrasket – vem är det? Grannen?

  5. Cecilia skriver:

    Beppe Grillos vänner,

    Normalt läge alltså. Eller saknar du något av -68s tankar om att lyckan ligger inom allas möjliga upplysning? (blink)

  6. Stefan Edlund skriver:

    Cecilia.

    Sovjetunionen och Hitlerriket, var också tröga funktioner. Vem tjänade på det. Och vad gav den sovjetiska kolschoskonsten och nazistiska kitschen i längden. Nä, “skyddsvästen” är nog endast en järnjungfru.

    Kommunistelitpatrasket, är ju det som idag är det förhärskande, inte högern. Som är oväsentligt var den håller hus. I alla fall om man vill förnying, inom konsten och livet. Och om man vill ifrågasätta den etablerade förtryckande makten.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.