Det var drygt ett decennium sedan Jan Thavenius (professor i litteraturvetenskap) skrev det som redan då var en självklarhet: ”I dag är inte medierna någon tredje statsmakt brukar det också sägas. De fungerar inte längre som maktens nagelfarare, kritiska granskare och publikens tjänare. De skapar i stället illusioner av nyhetsförmedling, kritisk granskning och debatt. De spelar upp dramer med skandalernas, sensationernas och avslöjandets dramaturgi och med medierna själva som anonyma och opartiska hjältar.”
Idag står vi under inflytande av en gammal berättelsemodell där människorna kan delas in i onda och goda. De onda är naturligtvis rasisterna och de goda antirasisterna. Och det gäller att ha sin vitbok i ordning.
Blotta misstanken att utvecklingen kan påverkas i oönskad riktning är tillräcklig för att den rättrådige skall ingripa. Jag kom att tänka på detta när jag läste Thomas Millroths recension (SDS) av min utställning. De mörka krafterna har tagit över rondellhunden, menar han, och tycker att jag har tappat kontrollen av den. Liksom Conny Malmqvist är han uppbragt över Carl Larsson-målningen: ”Men varje annan läsning pulvriseras, när bilden tolkas som en skildring av profeten som pedofil. Konst förvandlas till propaganda.” Mest är detta nog en tolkning av Millroth, det blir lite för komplicerat för de mörka krafterna att göra den här bilden till entydig propaganda. Millroths, uppfordran ”Sätt punkt, Lars” påminner mig om den regel som säger att en konstkritikerns råd om hur man skall förbättra sin konst skall tas med åtskilliga nypor salt. För om man ser på rondellhundsprojektet uppfyller det alla kriterier på hur bra konst skall te sig: Den är överskridande och gränssprängande – även i konstvärlden. Den är mångtydig: Både genom att det inte går att avgöra om den tjänar mörka eller ljusa krafter och genom att vara ett processverk där även Millroths inlägg blir en del av det estetiska innehållet. Vidare kan man utan vidare säga att konstnären tar risker liksom att den är inklusiv och inte förbehållen en sluten konstvärld. Den behandlar ett dagsaktuellt och angeläget ämne. Ett så bra projekt skall man inte lägga ner (hur det nu skulle gå till att lägga ner det eftersom betraktarna skapar verkets fortlevnad).
Millroth är orolig över att rondellhunden har fått vänner från den onda sidan: ”Det har utnyttjats av krafter som förväxlar religionskritik med islamofobi.” Den rekommendationen betyder i praktiken att religionskritik inte kan utövas eftersom det då alltid föreligger en risk att det gynnar islamofobiska krafter.
Tor Billgren (P1 Kulturnytt) ”har svårt att se var det ska sluta och hur Vilks ska få ihop det hela. Det är för stort avstånd mellan den värld som Vilks verkar inom – samtidskonsten – och den värld där rondellhunden springer omkring bland debattsidor och kommentarsfält, okopplad och okastrerad. Det är förbluffande att se någon lägga så mycket tid och energi på ett projekt som kostar så mycket och ger så lite.”
Ja, hur skall jag få ihop det? Ingen anledning till oro, det här är ett projekt som obevekligt leder en berättelse vars slut är svårt att förutsäga, något som knappast kan ses som en nackdel. Billgren tycker att avståndet mellan konstvärlden och världen är för stort för rondellhunden. Jo, följer man devisen att konst är bäst i konstvärlden är det naturligtvis så men skall det bli något mer får vi nog också bjuda in världen. Att det ”ger så lite” är naturligtvis en tidstypisk kommentar om att konst skall vara nyttigt. Men konsten tjänar inget bestämt föremål och innebär nästan alltid att konstnären får lägga ned tid och energi, få dryga kostnader och så lite tillbaka. Dock är jag nog tämligen lyckat lottad. Jag har inte behövt göra så mycket, projektet är självgående med acklamation. Dödshot och livvakter är kanske ingen behaglig kontext men hot och hat är hypermodernt och debatteras dagligen.
Se också Thomas Nydahls blogg om Millroths recension.
