1704: Recensenternas välvilja

Det var drygt ett decennium sedan Jan Thavenius (professor i litteraturvetenskap) skrev det som redan då var en självklarhet: ”I dag är inte medierna någon tredje statsmakt brukar det också sägas. De fungerar inte längre som maktens nagelfarare, kritiska granskare och publikens tjänare. De skapar i stället illusioner av nyhetsförmedling, kritisk granskning och debatt. De spelar upp dramer med skandalernas, sensationernas och avslöjandets dramaturgi och med medierna själva som anonyma och opartiska hjältar.”

 

Idag står vi under inflytande av en gammal berättelsemodell där människorna kan delas in i onda och goda. De onda är naturligtvis rasisterna och de goda antirasisterna. Och det gäller att ha sin vitbok i ordning.

 

Blotta misstanken att utvecklingen kan påverkas i oönskad riktning är tillräcklig för att den rättrådige skall ingripa. Jag kom att tänka på detta när jag läste Thomas Millroths recension (SDS) av min utställning. De mörka krafterna har tagit över rondellhunden, menar han, och tycker att jag har tappat kontrollen av den. Liksom Conny Malmqvist är han uppbragt över Carl Larsson-målningen: ”Men varje annan läsning pulvriseras, när bilden tolkas som en skildring av profeten som pedofil. Konst förvandlas till propaganda.” Mest är detta nog en tolkning av Millroth, det blir lite för komplicerat för de mörka krafterna att göra den här bilden till entydig propaganda. Millroths, uppfordran ”Sätt punkt, Lars” påminner mig om den regel som säger att en konstkritikerns råd om hur man skall förbättra sin konst skall tas med åtskilliga nypor salt. För om man ser på rondellhundsprojektet uppfyller det alla kriterier på hur bra konst skall te sig: Den är överskridande och gränssprängande – även i konstvärlden. Den är mångtydig: Både genom att det inte går att avgöra om den tjänar mörka eller ljusa krafter och genom att vara ett processverk där även Millroths inlägg blir en del av det estetiska innehållet. Vidare kan man utan vidare säga att konstnären tar risker liksom att den är inklusiv och inte förbehållen en sluten konstvärld. Den behandlar ett dagsaktuellt och angeläget ämne. Ett så bra projekt skall man inte lägga ner (hur det nu skulle gå till att lägga ner det eftersom betraktarna skapar verkets fortlevnad).

 

Millroth är orolig över att rondellhunden har fått vänner från den onda sidan: ”Det har utnyttjats av krafter som förväxlar religionskritik med islamofobi.” Den rekommendationen betyder i praktiken att religionskritik inte kan utövas eftersom det då alltid föreligger en risk att det gynnar islamofobiska krafter.

 

Tor Billgren (P1 Kulturnytt) ”har svårt att se var det ska sluta och hur Vilks ska få ihop det hela. Det är för stort avstånd mellan den värld som Vilks verkar inom – samtidskonsten – och den värld där rondellhunden springer omkring bland debattsidor och kommentarsfält, okopplad och okastrerad. Det är förbluffande att se någon lägga så mycket tid och energi på ett projekt som kostar så mycket och ger så lite.”

 

Ja, hur skall jag få ihop det? Ingen anledning till oro, det här är ett projekt som obevekligt leder en berättelse vars slut är svårt att förutsäga, något som knappast kan ses som en nackdel. Billgren tycker att avståndet mellan konstvärlden och världen är för stort för rondellhunden. Jo, följer man devisen att konst är bäst i konstvärlden är det naturligtvis så men skall det bli något mer får vi nog också bjuda in världen. Att det ”ger så lite” är naturligtvis en tidstypisk kommentar om att konst skall vara nyttigt. Men konsten tjänar inget bestämt föremål och innebär nästan alltid att konstnären får lägga ned tid och energi, få dryga kostnader och så lite tillbaka. Dock är jag nog tämligen lyckat lottad. Jag har inte behövt göra så mycket, projektet är självgående med acklamation. Dödshot och livvakter är kanske ingen behaglig kontext men hot och hat är hypermodernt och debatteras dagligen.

 

Se också Thomas Nydahls blogg om Millroths recension.

 

Det här inlägget postades i om utställningar m m, Projekt. Bokmärk permalänken.

41 svar på 1704: Recensenternas välvilja

  1. CeDe skriver:

    Låt då “mörkret” vila över rondellhunden, och låt de tondöva vargarnas ylande hålla nejderna vakna.
    Vilks håller inte sin hund kopplad – den har sin frihet, likaledes som sin husse.

  2. Hemkär skriver:

    Jag hörde(?) Tor Billgren recensera din vernissage häromdagen i P1 Kulturnytt. Jag satt kvar i bilen fastän jag var framme på jobbet för att kunna lyssna färdigt på vad han hade att säga. Det blev tidsnöd men nödvändigt. “så mycket tid och energi på ett projekt som kostar så mycket och ger så lite.” avslutades recensionen med och jag satt kvar en stund till för att låta det smälta in i medvetandet.

    Tänkte på vad det är som gör avtryck i vår samtid och i vår historia. Ja inte är det Billgren eller andra recensenter som kommer att bli ihågkomna. Istället är det dem som själv tänker tankar och förverkligar dem. I detta fallet Lars Vilks.

    Tankar om vernissagen handlar mycket om kvalitet och intention. För min del är jag nyfiken på vad som finns inom och bakom de glasförsedda ramarna. Är det oljemålningar på papper i A4 / A3 format och i så fall producerade som en datautskrift? Jag bara ställer frågan. Allt annat oräknat. Jag menar att tavlorna har en kvalitet oavsett men är nyfiken, både gul och blå, på hur dessa konstverk har producerats. Det är ju en konst för sig, eller hur Lasse?

  3. Lars Vilks skriver:

    Samtliga målningar är papper i a3 format mödosamt målade i olja.

  4. LH skriver:

    “Att det ‘ger så lite’ är naturligtvis en tidstypisk kommentar om att konst skall vara nyttigt. Men konsten tjänar inget bestämt föremål och innebär nästan alltid att konstnären får lägga ned tid och energi, få dryga kostnader och så lite tillbaka.”
    Jag misstänker att det är den konstnärliga vinsten, inte den ekonomiska, Tor Billgren avser med att projektet “ger så lite”.

  5. Lars Vilks skriver:

    Billgrens svar blir då lite märkligt eftersom det myllrar av utställningar landet runt. Ytterst få av dessa blir recenserade och får väl då ses som att “de ger så lite”. Detta hindrar dock inte konstnärerna från att lägga ner tid och möda. Och när Billgren skall tala om och försöka förklara varför rondellhundsprojektet inte är bra då blir det en traditionell uppgörelse med en konst som inte är anpassad till de normer han vill applådera.

  6. anubis skriver:

    Det är ju precis tvärtom: en liten enkel teckning av en hund har gett enormt mycket!

  7. CeDe skriver:

    Thomas Millroth. För att köra ur en rondell måste man signalera högersväng!

  8. xaxo skriver:

    Det gillar väl du, CeDe? Högersvängar alltså.

  9. Stefan Edlund skriver:

    Absolut, annars blir det snurrigt värre. Det ser man ju bara på dagens politikerrondellkörning. Där dom far runt, runt, allt fortare, bara för att slippa se Rondellhunden och dess upplysningsfolk.

  10. CeDe skriver:

    xaxo:

    Det gillar väl du, CeDe? Högersvängar alltså.

    Nej, jag är en pragmatiker och jag gillar sunt förnuft. Oavsett färdriktning.

  11. Kenneth Karlsson skriver:

    En recension är en recension, inget annat än en stackars människas försök att förstå och analysera ett verk. EN stackars människas åsikt. Billgren tycker alltså att Vilks konstprojekt “ger så lite”. Det är säkert sant; att projektet “ger så lite”, för Billgren. Hade jag recenserat hade jag troligen skrivit det motsatta – att projektet “ger mig mycket”.

    Men Billgren glömde att meddela publiken att han enbart talar om sina subjektiva känslor; ett beprövat trick, men som också gör att jag inte kan ta honom helt på allvar. Meningen borde alltså ha låtit ungefär så här för att Billgren skulle blivit trovärdig: “Jag är förbluffad över att se någon lägga så mycket tid och energi på ett projekt som kostar så mycket och ger mig så lite.”

  12. Stefan Edlund skriver:

    Du menar att man måste signalera högersväng CeDe, men aldrig vänstersväng. Så är det nog i dagens korrupta Sverige, där vänstersvängar kan göras mitt ut, utan att se sig för det minsta, medans högersvängar måste upplysas långt i förväg. Och intill alltihop står Billgren Magoo, och ser bara dessa vilda vänsterkörningar, som något som ger han något. Ledsyn in i Rondellens virrvarr kanske. Men ser inte Vilks som tuffar på i sin hundomobil som något givande, då han inte ser dessa högersvängar p g a blinkersen, som bländar hans skrala syn.

  13. CeDe skriver:

    Stefan Edlund,

    Jag menade ingenting. Såg det bara som en lustighet att en vänsterkille ber Vilks att köra ur rondellen och enda sättet att ta sig ur en rondell är ju att svänga till höger.

  14. Cecilia skriver:

    Kenneth Karlsson,

    Stackars människa x 2? Bättre kan du!

  15. Cecilia skriver:

    Tänk om människor förstod nedan.
    Men är nog på G nu?

    “Ja, hur skall jag få ihop det? Ingen anledning till oro, det här är ett projekt som obevekligt leder en berättelse vars slut är svårt att förutsäga, något som knappast kan ses som en nackdel. Billgren tycker att avståndet mellan konstvärlden och världen är för stort för rondellhunden. Jo, följer man devisen att konst är bäst i konstvärlden är det naturligtvis så men skall det bli något mer får vi nog också bjuda in världen. Att det ”ger så lite” är naturligtvis en tidstypisk kommentar om att konst skall vara nyttigt. Men konsten tjänar inget bestämt föremål och innebär nästan alltid att konstnären får lägga ned tid och energi, få dryga kostnader och så lite tillbaka. Dock är jag nog tämligen lyckat lottad. Jag har inte behövt göra så mycket, projektet är självgående med acklamation. Dödshot och livvakter är kanske ingen behaglig kontext men hot och hat är hypermodernt och debatteras dagligen.”

  16. Kenneth Karlsson skriver:

    Cecilia,

    Upprepning, kallas också förstärkning, en litterär teknik.

  17. CeDe skriver:

    Cecilia, du är en ömklig varelse. Du kritiserar och raljerar över saker som du inte har en aning om. Du bemödar dig inte med att ta reda på fakta och följa med i nyhetsflöden. Men detta till trots tror du dig om att komma med vederhäftiga inlägg. Med en kaxighet som bara kännetecknar den enfaldige.

  18. Cecilia skriver:

    CeDe:
    Cecilia, du är en ömklig varelse. Du kritiserar och raljerar över saker som du inte har en aning om. Du bemödar dig inte med att ta reda på fakta och följa med i nyhetsflöden. Men detta till trots tror du dig om att komma med vederhäftiga inlägg. Med en kaxighet som bara kännetecknar den enfaldige.

    Nej jag följer inte det förledande nutidsnyhetsflödet. Är helt nöjd med min ömkliga, ovederhäftiga, långsiktiga enfaldstillvaro. Take care, Lars… (blinkis)

  19. Cecilia skriver:

    Filter- o filter (kolla SA0L, inget h i svenska).
    Fastnade med denna rätt oskyldiga replik. Få se om det går bättre såhär? Annars är ju i morgon en ny dag.

    Kenneth Karlsson skrev:
    Cecilia,
    Upprepning, kallas också förstärkning, en litterär teknik.

    OK. Men litterär teknik – är det verkligen vad som behövs just nu…?

  20. Kenneth Karlsson skriver:

    Cecilia,

    Litterär teknik behövs alltid. Behövs alltid! Mer än någonsin.

  21. Hemkär skriver:

    Recensenter i etablerad nyhetspress är nog välinformerade och drivna av ett genuint konstintresse. Detta som motsats till den dogmatiska konstfobi som religiösa fanatiker fastnat i. Likväl hamnar de alltsomoftast i detta fallet i samma fålla.

  22. Stefan Edlund skriver:

    Man kan som typiskt vänsterfolk, fara brutalt tvärs över rondellen, allt och alla också CeDe. Då kommer man också ut, om man inte fortsätter att snurra sina vänsterristiska dårvirvlar i evigheters evighet.

  23. Pingback: Vilks, hans anhängare och kritiker | Brodows blandning

  24. LH skriver:

    Kenneth Karlsson,

    Du får ursäkta, KK, men Billgrens ställning i konstvärlden är nog en aning starkare än din, så det är nog inte så enkelt att det bara är ett subjektivt tyckande som står mot ett annat.

  25. Lisen skriver:

    “… ett processverk där även Millroths inlägg blir en del av det estetiska innehållet” – ljuvligt.

    “den värld där rondellhunden springer omkring bland debattsidor och kommentarsfält” – tror Billgren att det är Lars som är ute och vallar sin hund? Det är väl snarare den okopplade verkligheten…

  26. Kenneth Karlsson skriver:

    LH,

    Billgrens ställning i konstvärlden är betydligt starkare än min. Något som jag heller inte har ifrågasatt. Det förändrar dock inte det faktum att hans åsikter och smakutlåtanden är hans egna, dvs subjektiva.

    Recensenter tenderar att leka magister för sin publik. Det man gärna tycks glömma är man egentligen bara kan tala för sig själv.

  27. CeDe skriver:

    Kenneth Karlsson: Recensenter tenderar att leka magister för sin publik. Det man gärna tycks glömma är man egentligen bara kan tala för sig själv.

    Med den logiken skulle en amatörs tyckande om ett konstverk väga lika tungt som konstvärldens omdömen.
    Och så är det väl knappast. Med all respekt för dina åsikter.

  28. CeDe skriver:

    I Brodows blandnings hänvisning till konstkritik visades en bild från vernissagen där Vilks hälsar på Björn Söder. Det var tydligen väldigt komprimerande. Det lika vänliga handslaget som Vilks gav den för ekonomisk brottslighet anklagade chefen för islamisk center i Malmö gav dock inte upphov till några reprimander?

  29. Kenneth Karlsson skriver:

    CeDe,

    En amatörs tyckande väger inte lika tungt som en konstrecensents tyckande. Det handlar om skillnad i inflytande och position. Dock kan recensenten, liksom amatören, fortfarande enbart tala för sig själv.

  30. CeDe skriver:

    Kenneth Karlsson,

    Skickligt av dig att kunna avgöra när det är det ena eller det andra som talar.

  31. Cecilia skriver:

    Kenneth Karlsson,

    “En amatörs tyckande väger inte lika tungt som en konstrecensents tyckande. Det handlar om skillnad i inflytande och position. Dock kan recensenten, liksom amatören, fortfarande enbart tala för sig själv.”

    Jag följer härmed det att litterär teknik är viktig!

    Vill också i min allmänna mediokerhet delge följande:
    Häromdagen började jag läsa Nesbøes Huvudjägarna.
    Det var en… deprimerande läsning.
    Som jag ser det, så påtalar han den verklighet som likt i Stargate1 och andra liknande amerikanska TV-serier, har undflytt oss numera 6 miljarder människor; det att vi inte har någon som helst koll på läget.
    Inte ens de som har ekonomiskt koll/makt via “marknaden”, har egentligen koll på händelseförloppet nu. Hurra, eller hur?
    Med det menar jag att vi kanske kan komma ur den fälla vi skapat?

  32. CeDe skriver:

    Nu har jag en fråga till konstnären; Kommer tavlorna som hänger och förhoppningsvis säljs på galleriet att sedan visas upp på Konstvilks, sålda eller inte sålda. Är annars enda möjligheten att skava ner till Malmö för att få se mästerverken?

  33. Frigolit skriver:

    CeDe: Med den logiken skulle en amatörs tyckande om ett konstverk väga lika tungt som konstvärldens omdömen.
    Och så är det väl knappast. Med all respekt för dina åsikter.

    Men en amatör ingår väl i konstvärlden? När vi ändå är på institutionella konstteorins förespråkarsida, så är det väl samma utnämnande, hiearki som sker för “tyckare” som för konstnärer?

  34. Cecilia skriver:

    Fastnade i filtret – CeDe tycks vara ett “nono”?

    CeDe,

    Vill mest göra dig avis:
    Har ett konstverk av Lars. Vilar sig i mitt vitrinskåp sedan år tillbaks, tillsammans med andra ”saker” från min familjs historia: för visst måste jag bidra…?
    Har även en vietnamesisk kam, gjord från ett amerikansk flygplan. Så visst är verkligheten underbar? Och visst har jag bidragit till att hålla vitrinskåpet levande?

  35. Cecilia skriver:

    PS. Eller dödade jag det månne nyss?
    Må så va’ då.

  36. CeDe skriver:

    Vernissagen tycks ha varit en ännu större utmaning för galleristen.

    http://www.avpixlat.info/2013/07/11/konflikten-mellan-den-anonyma-makten-och-konstnären/#more-64191

  37. CeDe skriver:

    Det är stort Lars, du har inte bara gjort något för dig själv. Du har också med din intuition hjälp en medmänniska att komma över en hög tröskel. Snyggt!

  38. LH skriver:

    Kenneth Karlsson:
    CeDe,

    En amatörs tyckande väger inte lika tungt som en konstrecensents tyckande. Det handlar om skillnad i inflytande och position. Dock kan recensenten, liksom amatören, fortfarande enbart tala för sig själv.

    Inte minst handlar det om skillnad i kunskap. Kritikerns kunskaper om traditionen och den samtida konsten gör att dennes omdömen i regel blir mindre subjektiva och godtyckliga än amatörens. Eftersom kritikern är en del av och reflekterar konstvärlden kan han eller hon heller aldrig ”enbart tala för sig själv”.

  39. Lars Vilks skriver:

    LH. Du har naturligtvis rätt i detta men man får iaktta en viss kritisk hållning när man förstår att kritikern handlar utifrån en given ideologisk ståndpunkt. Men i och för sig är även detta representativt. Så göra de nästan alla.

  40. Kenneth Karlsson skriver:

    LH,

    Inflytandet och positionen kommer sig av bland annat kunskapen.

  41. Denne Thomas Millroth uppträder som en annan politruk eller en kulturträger på den svenska konstscenen och någon måste sätta honom på plats. Vi uppskattar både din konstnärliga gärning och ditt mod, Lars, världen behöver dig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.