1707: Thomas Nydahl på nya äventyr

Postat den 2013 19 juli av Lars Vilks

Medborgaren, makten och moskén är Thomas Nydahls senaste bok. Boken är en sammanställning av ett antal nyredigerade texter som har publicerats vid skilda tillfällen. Vad som håller samman texterna är hans islamkritik. Nydahl har fått känna av följderna av att en sådan kritik mycket lätt övergår i uttalade misstankar om främlingsfientlighet. Författaren insisterar heroiskt på att det utan vidare skall vara motiverat och legitimt att bedriva religionskritik. Och hans ”fall” är komplicerat eftersom han vägrar att ingå i några bestämda sammanhang. Vad som har blivit följden av detta kan nog sammanfattas med ”Alle gegen Nydahl”, solitären som, ständigt skrivande, blir en obekväm röst. Nå, i vår tid, löser man sådana problem med ett enkelt alexanderhugg och alltså Nydahl ut i kylan. Naturligtvis hjälper det inte att han i sin nya bok förklarar sig, diskuterar definitioner av t ex fascism och rasism. Visserligen ger han sin röst åt en egentligen inte särskilt uppseendeväckande ståndpunkt: Islam har inte moderniserats och blir därför en form av ideologi som bör analyseras med omsorg, både vad gäller dess teser och dess konkreta framfart.

 

Så står solitären där och befinner sig i strid med en tid som vill förvandla analysen till ett propagandistiskt redskap. Nydahls bok lär inte generera någon större mängd recensioner, med sitt insisterande på att inta en position mellan stormande ytterligheter, tillhör han ingens intressesfär.

 

På sin blogg har han idag förklarat sitt ställningstagande gentemot Avpixlat och Dispatch International. Men, som det heter, misstankarna kvarstår. Nydahl borde ändå kunna vara nöjd med den plats han intar: Som en Odysseus mellan Skylla och Karybdis, fastspänd kring sin mast, lyssnande och skrivande.

 

Publicerat i Böcker | 20 kommentarer

1706: Sommarbetraktelse

Postat den 2013 15 juli av Lars Vilks

Konsten vilar nu i sitt sommarlov och det lär inte hända något speciellt förrän höstens evenemang drar igång. Då blir det nya biennaler vilka sannolikt inte kommer att rubba den intensiva men stillsamma konstproduktion vi har kunnat följa de senaste åren.

 

Jag har funderat en del på den stora förändringen när konsten lämnade modernismen och övergick i det postmoderna tillståndet. Den tid då jag började skaffa mig en överblick av konstens mera framskjutna positioner var under den senare delen av 1970-talet. Den tanke och förhoppning som jag och en del andra var engagerade i handlade om konceptuell konst. Den goda framtiden tycktes kunna ligga där med en konst som kunde agera i alla riktningar oberoende av teknik och material. Och självfallet med ett förnyat konstbegrepp utan tro på konstens andar och inneboende själslighet. Vad som då dök upp sig var det nyexpressiva måleriet som härjade i konstvärlden. Detta pågick ända tills 1980-talets slut. Men slutet på den gamla eran var då nära och i det tidiga 1990-talet var jag med om att strida för den idébaserade konsten på konsthögskolorna. Den framträdde då i den strängt teoretiska postmodernismen med dess distans och cynism men det gick ju bra det också. Vad som slår mig nu var min egen (och även andras) övertygelse om att det skulle bli bättre, vilket det på sätt och vis också blev. Konsten fick sin bredd, måleriet trängdes kraftigt tillbaka och konsten kunde också tränga in i den sociala verkligheten på ett helt annat sätt än tidigare.

 

Vad jag vid den tiden inte hade förstått var att konsten alltid strävar efter standardkonst och konsensus. Detta är nödvändigt eftersom det annars aldrig blir möjligt att göra något nyskapande av betydelse. Det behöver inte heller innebära att konsten hamnar i en stiltje, relationen mellan standardkonst/konsensus och opposition kan utspelas rytmiskt och dynamiskt. Så kunde man också se konstens utveckling under 1990-talet och ett stycke in på 2000-talet. Den postmoderna och intrikata teorin övergavs under 1990-talet och konsten gick in i sitt socialkritiska skede, denna växlades sedan till ett globalt genombrott med alla nya möjligheter som på så sätt kunde göra sig gällande. Den standard som växte fram var alltså den tämligen enhetliga internationella samtidskonsten som idag tycks vara ett orubbligt system. En del av problemet ligger säkert i den politiska hållningen som har fångats av en moralisk plikt att göra det angelägna och att konsten, som helt och hållet är en västlig uppfinning, bär på sin globala skuldbörda av det vita förtrycket.

 

Det här innebär inte att all relevant samtidskonst är förutsägbar socialkritisk. Mycket av det som görs befinner sig i dess marginaler. En annan faktor, som har lösgjort sig då det gamla konstbegreppet gick förlorat (att konstens magi befinner sig utanför dagens larm och stoj), är behovet av nu och aktualitet. Konsten idag måste kunna visas vara i tiden, inte före som det var när det begav sig.

 

Skall man kasta fram någon skiss till beskrivning av konstens tillstånd torde det vara mellan det socialkritiska samvetet och underhållningens nyhetsvärde.

 

Just nu kan vi invänta Lady Gaga som gör ett nytt försök att alliera sig med några av samtidskonstens storheter. Appen kommer.

 

Lite mer än så vill vi nog ha men med största sannolikhet lär vi få vänta ännu en tid innan fernissan krackelerar.

 

Publicerat i konstteori | 28 kommentarer

1705: Besvären i kritikerleden

Postat den 2013 11 juli av Lars Vilks

Jag kan inte säga annat än att jag så här långt är nöjd med utställningen. Det som hade befarats med våldsamma islamister och indignerade protester har hittills uteblivit. Istället för politik har utställningen uppmärksammats i konstvärlden. Konstvärlden har fortlöpande levererat sina kommentarer men det är först nu som den har fått en möjlighet att ta ställning på det ordinära sättet, alltså genom objekt på ett galleri. Som jag redan har redovisat har kritikerna inte kunnat hålla tillbaka sin pyrande harm. Något som är helt normalt när konsten agerar överskridande; så brukar det gå till och reagerar inte konstvärldens representanter är det inte mycket till överskridande. Lika självklart är att affekterna fördunklar förnuftet vilket lämnar plats för lite av varje. Carl Larsson-målningen blev något av en favorit eftersom man där fick för sig att man inte kunde värja sig mot en möjlig pedofilpolitisk tolkning. Dessutom misstänkte man att det var för mycket Sverigedemokrater och att hela utställningen skulle förankra projektet i de ondas led. Allt detta är naturligtvis rent struntprat, verken är inte lämpliga för enkelt politiskt knep och knåp.

 

Anna Brodow har under hela rondellföreställningen följt dramat med bibehållet lugn men så bär hon heller inte på ett osaligt behov av att vid varje tillfälle manifestera rättrådighetens rekommenderade trossatser dem som sedan länge ersatt Fader Vår. (Brodows blogg)

 

Man får inte glömma att konstvärldens dom har fallit över projektet, det är olämpligt på alla sätt och naturligtvis inte bra konst. Förmodligen kommer den historieskrivningen att ändras en del men det kommer att ta tid. Konstvärldsrepresentanterna kan inte utan vidare slå till reträtt. Men argumenten är inte många så det gäller att leta efter några nya halmstrån.

 

Se t ex det här inslaget av en känd kritiker som uttalar sig utanför spalterna:

 

”Men varför inte bara lämna konstperspektiv och -teorier därhän, kasta glaspärlespelet över ända och fokusera på projektets insats för yttrandefrihet, för intellektuell frihet?

Jämför med tex Snowdens avslöjanden om allseende digital övervakning eller Mannings beklämmande öde.

Kvar blir – i mina ögon – en provinsiell performance i sturighet och konsten att vara obstinat.

PS! Går det för övrigt att bortse från att det tycks finnas ett icke ringa mått av inte enbart bekräftelsehunger utan masochistisk njutning i V:s självpåtagna martyrskap?”

 

Den harangen var inte dålig som kompositionsdetalj i processverket. Jag lider visserligen av att se skribenten nedteckna det förfärliga ordet ”fokusera” men i övrigt är fantasin i livlig rörelse. Se bara tanken att dra bort konsten från konstprojektet. Om man drog bort konsten från alla konstprojekt skulle man sannerligen inte få mycket att tala om. Inte heller om man t ex tog bort politiken från politiken. Ändå är slutsatsen känsloladdad när textförfattaren skall genomföra sin personliga katarsis. Är ”provinsiellt” en särskilt väl beskrivande term? Vi ser också att författaren faller för den populära förklaringen ”han vill bli känd” innan han framkastar en djuppsykologisk teori: Konstnären är masochist. ”Självpåtaget martyrskap” är något gåtfullt eftersom min totala insats fram till utställningen i Malmö har bestått i att göra den där teckningen 2007. Men här skall vi inte kräva logik, det är en frambrusande känsloström som dock är mycket mera läsvärd än strategiska dispositioner.

 

 

Publicerat i om utställningar m m, Projekt | 21 kommentarer