Vilks.net

Utställningen närmar sig, idag var det ett par tv-intervjuer i galleriet. Det totala antalet målningar kommer att bli 27. Även om målningarna är relativt små har det varit ett avsevärt arbete. Men eftersom min livssituation innebär att jag inte springer hit och dit utan mest sitter hemma har det funnits tid till allt det småpyssel som har krävts. I utställningen ingår också ett porträtt av Bezjat Becirov, direktören för Islamic Center. Hans inhopp i konstprojektet blev en liten färgklick. Då han med underförstått förakt skänkte mig ett plockepinspel kvitterar jag den artigheten med ett porträtt där han inryms i en målning av 1700-talsmålaren Guiseppe Antonio Petrini.

Som säkert är bekant för mina läsare är jag intresserad av hur konstvärlden ser på kvalitet. Nationalmuseum som huserar i konstakademiens lokaler öppnade för ett par veckor sedan en utställning med Carl Larsson. Under de senaste månaderna har jag skapat ett litet förhållande till Larsson genom bilden Mammas och småflickornas rum som jag har gjort två versioner av för min utställning jämte det att jag lånat en av hans hundar. Det var förresten tänkt att alla tre ABC-målarna skulle vara företrädda men dessvärre lyckades jag inte med att få klar Liljefors i tid. Liljefors är en svår nöt att knäcka.

Hur som helst, Sophie Allgård har recenserat utställningen (SvD) och det som fängslar mig är hennes uttalande om Carl Larssons status:

”Det sorgliga är hur Carl Larsson som virtuos men ytfixerad betraktare tappar bort sin egen generations credo, den om att konsten också skulle tala själens språk och vara sann mot den inre känslan. Av den anledningen kommer han aldrig att bli en riktigt betydande konstnär som Bruno Liljefors eller Björn Ahlgrensson, den senare en lyriker med målningar som vibrerar av känslighet och närvaro.”

Påståendet att han aldrig kommer att bli en riktigt betydande konstnär är intressant. För han är ju redan det. Ingen svensk konsthistorieframställning skulle utesluta Carl Larsson och han är inte precis nämnd i förbigående. Liljefors har ungefär samma position i svensk konsthistoria som Carl Larsson men han ställs ut mera sällan. Och artfacts ranking bekräftar ungefär den bild jag har. Zorn och Larsson är betydligt högre rankade än Liljefors. Björn Ahgrensson är förvisso en intressant herre men ändå ett av de mindre namnen i den svenska konsthistorien.

Hur skall man förklara Allgårdhs självsäkra uttalande? Antagligen är det en uppfattning om hur Carl Larssons borde bedömas utifrån en politiskt korrekt samtidsdiskurs. Han har ju mycket emot sig: idylliker, skapare av den svenska illusionen, inte precis någon feminist. Men även om det finns några anhängare av den svenska konsthistoriens omskrivning efter samtidens uppfattningsmall så kan det inte vara annat än en förhoppning . Jag är själv inte särskilt entusiastisk över Carl Larsson men kvalitet handlar inte om enskilda eller små gruppers uppfattningar. Konsthistorien är ytterst svår att förändra genom mer eller mindre tillfälliga tyckanden.

För en del år sedan var jag Nimiskonstnären. Till synes evigt inspikad i en orubblig identitet. Epitetet har inte försvunnit men kraftig överlagrats. Numera är det, och det behöver knappast påpekas, rondellhundskonstnären. Med min obetydliga gärning blev de glada amatörrondellhundarna från 2006 laddade med en innebörd vitt skild från den ursprungliga. Idag är det ingen tvekan: Säg rondellhund och människorna tar ställning med laviner av argument och associationer. Så var det tidigare med Nimis. Det uttalat kontroversiella i Nimisprojektet höll sig i ungefär 20 år. Jämförelsevis är rondellhunden ännu i ungdomsåren eftersom den bara har 7 år på nacken.

Ännu en beteckning har kommit mig till del idag. Kulturgiganten Jan Guillou skriver (Aftonbladet) om ett ämne som han sedan länge har förälskat sig i, den svenska terrorismen. För några år sedan var hans huvudsakliga synpunkt att det inte fanns några terrorister i Sverige. Numera har han fått ändra på sin nollinje men menar ändå att man inte har någon anledning att oroa sig. När det inträffar terroristdåd i västvärlden är det så få döda att det inte är något att bry sig om. Bombdådet i Boston dödade bara tre människor, påpekar Guillou. Att 264 blev skadade anser han inte ens värt att nämna. Den verkligt dödsbringande faran kommer istället från Avpixlat och andra ovälkomna skrivarstugor på nätet.

Nå, när den gamle mullrar sitt sedvanliga muller har han ändå plats för en innovation i det att han omtalar ”rondellkonstnären Vilks”. Observera att ”hund” inte är med. Därmed är jag på väg att erövra ännu en titel. ”Rondellkonstnärer” brukar syfta på den stora ström av konstnärer som har fått och ännu får utsmyckningsuppdrag i alla de cirkulationsplatser som för en del år sedan anlades i oanade mängder. Man får tillägga att på samma sätt som med rondellhunden är jag som rondellkonstnär en imaginär sådan eftersom jag aldrig har utfört något i en rondell. Men i en tid då fantasi och verklighet tenderar att smälta samman är det inte mycket att säga om det.

Rondellkonstnärens utställning närmar sig. För den sansade betraktaren borde den uppsjö av rondellhundar som kommer att visas vara just inte mycket mer än den totala inflationen. Rondellhunden har lämnat rondellen och vandrat epigoniskt förklädd in i konsthistorien. Men ändå, lite oväsen lär det bli vilket kan bekräfta det som jag själv så bestämt har förnekat: Måleriet som subversiv konstart är inte helt dött. Det kan vara svar på den fråga som John Peter Nilsson ställde under debatten om måleri på Moderna i Malmö: När såg vi senast en subversiv målning? En fråga som han ställer i presentationstexten, ”Går det att måla utan pensel?” kan flankeras av den minst lika intressanta: ”Går det att måla med pensel?”

Gören bättring, måleriets återkomst är nära.