Utställningen på Rönnquist & Rönnquist blev onekligen lyckad. Att samtliga verk såldes var ju inte heller så illa. Det kan vara så att estetiken övermannade rondellhunden och som jag ser det kan det vara värt att dra ytterligare några varv på det konsthistoriska parafrasmålandet.
Jag har just nu mycket att stå i och i kombination med att konstvärlden inte bjuder på särskilt mycket nytt blir det lite magrare med bloggskrivandet i sommarhettan.
Sista dagen på Rönnquist & Rönnquist
Dan Jönsson har recenserat (DN) min utställning på Rönnquist & Rönnquist. Det är en avvägd text som avhåller sig från enkla moraliska slutsatser. Liksom övriga skribenter vill han gärna se ett slut på rondellhundens långa vandring. Det kan vara så att projektets eldfängdhet har avtagit vilket i så fall torde innebära att det kan återgå till konstvärlden för en närmare och mindre upphetsad granskning. Jönssons recension kan sägas peka i den riktningen.
Recensenten framhäver projektet som ett ”konstnärlig misslyckande” och ”felsteg” något som är ett tämligen självklart uttryck för konstvärldens uppfattning. Grunden till sådana uttalande torde ligga i det faktum att konsten alltid skall vara ”god”. Som bekant är godhetsfaktorn i rondellhunden problematisk.
Jag kom att tänka på denna godhet när jag läste Magnus Perssons bok ”Den goda boken” (2012). Persson menar att idén om att litteraturen alltid är god är en myt. Överför man detta resonemang på bildkonsten, vilket utan större svårigheter låter sig göras, kan man fundera på denna mytbildning. Bra konst är alltid god, skulle man kunna tillägga men det är inte helt så enkelt. Problemet med dagens konst är att motivera sig som nyttig. Denna uppgift kan den fullgöra med att vara korrekt politiskt kritisk men också mera generellt genom att vara tankeväckande och fördjupande. Godheten har självklart en politisk bestämning: den skall framstå som exemplariskt kritisk gentemot kapitalism, hierarkier etc. Detta vållar också interna problem genom den ständiga inblandning som kapitalism och kommersialism åstadkommer i konstvärlden. När marknaden t ex framträder alltför starkt i konstobjekten eller när konsten lutar sig mot underhållning engageras den internationella samtidskonsten i att välja rätt konst och rätt inställning. Detta leder till att agenterna för konstens godhet blir en smal elittrupp som dock har en mycket stark ställning, självfallet flankerad av den högdiskurs som utgör godhetens referensrum. Det är svårt att undkomma tanken att denna tillställning bygger på en myt men det spelar egentligen inte så stor roll eftersom myten fungerar som en praktisk verklighet. Ingen kan ifrågasätta den internationella samtidskonstens höga målsättning och dess idéer om att utgöra ett socialt och politiskt alternativ. ”Alternativet” är synnerligen oklart men eftersom konstens godhet framstår som något givet och självklart finns det inga direkta behov av att ifrågasätta systemet.
Under en tid har jag funderat på Nils Forsbergs artikel (Expressen) om vad som är en ”klassiker”. Forsberg argumenterar för att Anna Odell har åstadkommit en sådan med sitt uppmärksammade projekt Okänd kvinna 2009-349701. Klassiker enligt Forsberg är ”relativt avancerade verk som når utanför specialisternas kretsar. Som gör något på ett eller annat sätt nytt, flyttar någon gräns, men ändå har ett tilltal och är så lättbegripliga att de kan omfamnas av en lite större publik.”
Definitionen är tämligen vag, tillägget att ett sådant verk ”samlade och sammanfattade tankar och tendenser som varit i omlopp och låg i tiden” ändrar inte mycket på det utan är ett sätt att understryka behovet av att en klassiker måste ha ett konstnärligt värde.
Det vore intressant med en sammanställning av svenska konstklassiker. Trots allt finns det rätt många kandidater. Från den något äldre konstscenen kom jag att tänka på Gustaf Cederströms Karl XII:s likfärd. Även den flyttar på någon gräns. Det målades många historiska tablåer men det är ytterst få som har överlevt. Givetvis myllrar det av klassiker från det förra sekelskiftesmåleriet och det går att finna ett och annat från det moderna skedet. Staffan Hallströms Ingens hundar kan man t ex inte komma förbi. Till de mera konfliktfyllda klassikerna kan man räkna in Carl Johan De Geers vapenvägraraffischer från 1967 liksom Sture Johannessons revolutionsaffisch från 1969. Senare tillkommer Dan Wolgers försäljning av Liljevalchs bänkar 1993, samma år som Elin Wikströms klassiker Hur skulle det gå om alla gjorde så?. Elisabeth Ohlson Wallins Ecce Homo från 1998 hör naturligtvis också hit. En annan klassiker som i sin struktur företer likheter med Odells projekt är Pål Hollenders Buy Bye Beauty från 2001.
En intressant iakttagelse är att samtliga svenska klassiker är just nationella genom att helt och hållet vara svenska angelägenheter.
