1713: Mer om vem som är konstnär

Postat den 2013 14 augusti av Lars Vilks

Gårdagens fråga om vem som är konstnär är inte så självklar. Detta gäller även när saken diskuteras i avancerade sammanhang. Det finns t ex en uttalad uppfattning att visuell produktion betraktas som konst. Så långt är detta möjligt genom att den som ser det så blir konstskapare och utnämnare. Emellertid får sådant material sällan något genomslag eftersom den grundläggande frånvaron av konst nästan alltid utgör ett effektivt hinder för vidare transport till utställningsverksamheten.

 

Och det är inte heller alltid lätt att skilja mellan värdering och beskrivning. Det problemet kan man se i signaturen ”anons” bloggkommentar:

 

”Jag känner flera spelskapare och grafiska formgivare som kallar sig för konstnär. Är det okey? Eller ska jag se ner på dem? Vad säger du lars, som också kallar dig konstnär, utan att konstinstitutionen visar dig. Är det ok att du kallar dig konstnär?”

 

Att kalla sig för konstnär möter inget hinder från konstvärldens sida (om det inte skulle röra sig om ett rent missförstånd). Men återigen, de spelskapare och formgivare som kallar sig konstnärer, vilken kvalitetsnivå har de fått bekräftad av konstvärlden? Det är helt avgörande: Det som konstvärlden bekräftar som bra konst är bra konst. Liksom att det som konstvärlden accepterar som konst är konst. Jag skriver ”acceptera” eftersom konst som inte representerar någon intressant kvalitet eller ens en kandidat till kvalitet, kan accepteras med likgiltighet.

 

Anons fråga om min status är ett (eventuellt medvetet) missförstånd. Jag har varit verksam som konstnär sedan 1969 och jag betraktas naturligtvis som konstnär av konstvärlden. Tydligen har anon missat min senaste utställning på Rönnquist & Rönnquist. Ett etablerat galleri är en del av konstvärldens institutioner. Och när tre kritiker recenserar utställningen torde det vara mycket besynnerligt att tänka sig att jag inte skulle vara konstnär.

 

Man kan försöka dra lite utifrån den situation som jag befinner mig i. Låt säga att ingen konstinstitution under en längre tid inte skulle låta mig göra någon utställning. Detta skulle inte betyda något för statusen som konstnär men påverkar kvalitetsnivån. RH-projektet betraktas med stor misstänksamhet från den övervägande delen av den officiella konstvärlden men samtidigt är det ytterst svårbedömt. Och sådana situationer är välkända medan konsten tämligen ofta kan bli kontroversiell för konstvärldens bedömare.

En annan kommentator ”Kantor Wilhelmsson” undrar följande:

”Vad är konstvärldens relation till populärkulturen egentligen? Jag minns att samma debatt har gått med TV-serier i samband med The Sopranos, The Wire mfl. Det känns svårt att tänka sig en konstkanon från de senaste tjugofem åren utan minsta inverkan från populärkultur, men det kanske bara är jag som har snedvridna referensramar.”

Populärkulturen fick förstås sitt genombrott i konsten genom popkonsten på 1960-talet. Och sedan dess har den varit en självklar referens. Men om jag förstår frågan rätt menar väl kommentatorn om populärkulturens alster i sig är en del av konsten. Det förekommer sådana fall där upphovsmannen intar en dubbel roll, dels som populärartist och dels som konstnär. Men fallen är fåtaliga och rollen som populärartist brukar vara den mycket starkare.

 

 

Publicerat i debatt, institutionell teori, konstteori | 10 kommentarer

1712: Spelkonsten

Postat den 2013 13 augusti av Lars Vilks

Sam Sundberg (SvD) vill gärna att spel skall vara konst. Han nämner att några konstkritiker prövade på att spela och att de (till Sundbergs besvikelse) kom fram till att spel var konst om de ställdes ut på ett galleri. Igen trädde det institutionella konstbegreppet fram och med dess hjälp är det lätt att avgöra vad som är konst eller inte. Men det är svårt att befria sig från det modernistiska konstbegreppet som erbjöd att något var konst genom en särskild (och alltid undflyende) egenskap, något man skulle kunna känna sig fram till.

 

Rätt ofta ser man kommentaren att det inte behöver spela någon roll om man kallar något för konst eller inte, men det är naturligtvis helt fel. Det som inträder i konstvärlden transformeras till något djupsinnigare och allvarligare. Eller blir åtminstone en kandidat till ett sådant tillstånd eftersom konstetiketten i sig delas ut till höger och vänster utan att det blir några intressanta konsekvenser. Först när något uppfattas som intressant kvalitet blir det att räkna med och det är naturligtvis det man eftertraktar.

 

Ulrika Stahre (Aftonbladet) har uppmärksammat Sundbergs inlägg och skriver:

”Men det är hur som helst inte konstbegreppet i sig som är konservativt. Både spel och reklam kan uppfattas som konst, men vad vinner vi på att visuella fenomen som inte visas i konstsammanhang kallas just konst?

Varför, kort sagt, måste allt vara konst för att räknas? För att jämna ut hierarkierna? Men resultatet skulle ju bli en nivellering utan dess like.”

 

Emellertid är det en helt teoretisk situation att tänka sig ett så utbrett konstbegrepp. Som jag nämnde handlar det om kvalitet och den handhar konstvärldens elit med sin definitionsmakt. Idén här om spel som konst är endast tänkbar i en ytterst begränsad mängd. Det kan vara så att några konstnärer lyckas med att etablera sig som intressanta konstnärer enligt gällande konstnormer. Merparten av spelproducenter och konsumenter skulle inte ha någon glädje av konstvärlden som visserligen kan förläna status och fördjupning men som saknar en publik och ekonomi. Liksom det är givet att konst är bäst i konstvärlden är spel bäst i spelvärlden.

 

Sundberg menar att det finns en liten del av spelvärlden som befinner sig utanför kommersiella intressen och att denna borde kunna vara något för konstvärlden. Förmodligen har Sundberg ingen djupare inblick i den internationella samtidskonsten när han skriver om dessa spelskapare:

 

”Men en kulturkonservativ, institutionellt präglad konstvärld behöver dem antagligen ännu mer.”

 

Han borde inse att de institutionella värdegrunderna i konstvärlden inte minst innebär att avvisa kulturkonservatism, ständigt försöka göra uppror mot hierarkier och att ställa angelägna frågor om kön, klass och etnicitet. Inte för att detta konstens tillstånd är särskilt imponerande men det är svårt att argumentera sig förbi det. Hugade konstspelare får finna sig i att tänka i dessa banor om de önskar komma någonvart.

 

 

 

 

 

Publicerat i debatt, konstteori | 9 kommentarer

1711: Det svenska raseriet, en repris

Postat den 2013 9 augusti av Lars Vilks

För några dagar sedan sändes reprisen av Uppdrag Granskning om mitt besök på SION:s konferens i New York. Tiden har gått och det torde vara lättare att skönja estetiken i den mäktiga performance som utspelade sig. Förmodligen är inte minst denna del av konstprojektet en stark kandidat till en svensk konstklassiker. Den befinner sig i tiden, ett socialkritiskt projekt som berör ett angeläget ämne, en och annan gräns överskrids och projektet når såväl en stor som en specialiserad publik.

 

Konferensen hänger samman med dess förelöpare Utställningen, alltså utställningen i Östersund där jag hade bjudits in att visa min bearbetning av en fransk opera. Som säkert en del minns ledde mitt deltagande i SION-konferensen till att jag uteslöts från utställningen vilket i sin tur förde med sig att övriga konstnärer mer eller mindre motvilligt också drog sig ur. Att det blev så är främst Marianne Lindberg De Geers förtjänst. Hon insåg genast att det var en principsak och att en sådan även gäller för känsliga ämnen.

 

Konferensen fick sin energi genom misstanken att konstnär Vilks skulle kunna vara en del av den reaktionära främlingsfientligheten. Därmed var den kittlande medievänligheten utstakad: Hur skulle Vilks kunna klara sig genom SION:s konferens? Skulle han slutligen bekänna färg? Så fick vi en symfonisk mediekonsert där konstnären bevakades och granskades. Inget nytt av intresse kom fram, det slutade vid tidigare mitt uttalande om att muslimer i allmänhet inte bekänner sig till en moderniserad religion, ett tämligen banalt påstående.

 

Den oro som uttalades av åtskilliga kritiker var att jag med mitt besök på konferensen skulle legitimera SION. När man ser tillbaka på detta inser åtminstone jag hur befängd en sådan synpunkt är. Den enda legitimering som kan tänkas kom genom mediernas stora intresse. Även om dessa mangrant intog en ytterst kritisk inställning till arrangemanget kan man inte vara helt säker på att uppmärksamheten kan få andra effekter än dem man önskar.

 

Det återstår naturligtvis att paketera projektet i en utställningsform och återsända den till konstvärlden. Jag arbetar med saken.

 

Publicerat i debatt, Projekt | 63 kommentarer