1709: God, godare, godast

Dan Jönsson har recenserat (DN) min utställning på Rönnquist & Rönnquist. Det är en avvägd text som avhåller sig från enkla moraliska slutsatser. Liksom övriga skribenter vill han gärna se ett slut på rondellhundens långa vandring. Det kan vara så att projektets eldfängdhet har avtagit vilket i så fall torde innebära att det kan återgå till konstvärlden för en närmare och mindre upphetsad granskning. Jönssons recension kan sägas peka i den riktningen.

 

Recensenten framhäver projektet som ett ”konstnärlig misslyckande” och ”felsteg” något som är ett tämligen självklart uttryck för konstvärldens uppfattning. Grunden till sådana uttalande torde ligga i det faktum att konsten alltid skall vara ”god”. Som bekant är godhetsfaktorn i rondellhunden problematisk.

 

Jag kom att tänka på denna godhet när jag läste Magnus Perssons bok ”Den goda boken” (2012). Persson menar att idén om att litteraturen alltid är god är en myt. Överför man detta resonemang på bildkonsten, vilket utan större svårigheter låter sig göras, kan man fundera på denna mytbildning. Bra konst är alltid god, skulle man kunna tillägga men det är inte helt så enkelt. Problemet med dagens konst är att motivera sig som nyttig. Denna uppgift kan den fullgöra med att vara korrekt politiskt kritisk men också mera generellt genom att vara tankeväckande och fördjupande. Godheten har självklart en politisk bestämning: den skall framstå som exemplariskt kritisk gentemot kapitalism, hierarkier etc. Detta vållar också interna problem genom den ständiga inblandning som kapitalism och kommersialism åstadkommer i konstvärlden. När marknaden t ex framträder alltför starkt i konstobjekten eller när konsten lutar sig mot underhållning engageras den internationella samtidskonsten i att välja rätt konst och rätt inställning. Detta leder till att agenterna för konstens godhet blir en smal elittrupp som dock har en mycket stark ställning, självfallet flankerad av den högdiskurs som utgör godhetens referensrum. Det är svårt att undkomma tanken att denna tillställning bygger på en myt men det spelar egentligen inte så stor roll eftersom myten fungerar som en praktisk verklighet. Ingen kan ifrågasätta den internationella samtidskonstens höga målsättning och dess idéer om att utgöra ett socialt och politiskt alternativ. ”Alternativet” är synnerligen oklart men eftersom konstens godhet framstår som något givet och självklart finns det inga direkta behov av att ifrågasätta systemet.

 

Det här inlägget postades i Böcker, Konstkritik, konstteori. Bokmärk permalänken.

37 svar på 1709: God, godare, godast

  1. Thomas Nydahl skriver:

    Dan Jönsson skriver: “I Vilks fall har detta felsteg lagt i dagen många märkliga förbindelser och mycken falsk retorik. Och vad man än tycker resulterat i tjugohundratalets överlägset mest kontroversiella konstnärliga verk; ett verk som det tog sex år innan någon ens vågade ställa ut. Det säger mycket om vår tid, och om vårt land. Bara det en anledning att bry sig.” För första gången på mer än tjugo år tycker jag att han här lyckas hitta nålen i höstacken. Han ser nämligen det groteska i att ingen vågat/velat/förmått/orkat ställa ut Vilks förrän nu. Det spelar ingen roll att den taffliga trähunden står på trottoaren – den är ju inte ens Vilks utan ett resultat av skarpa idéträffar på Dispatch – eller att Säpoagenter saknas (så var det när jag såg utställningen, lugnt, resonabelt och vilsamt), faktum kvarstår: detta var det första galleri som ens förmådde göra det. Jag skrev det också i min recension för ett tag sedan: vi bevittnar här rondellhundens död. Och det har ingenting med konstnärlig reträtt att göra, utan med hur vägen slingrat sig fram till något som varken är mål eller mening utan mer med ett slags förening med konsthistorien.

    Godhetsfaktorn är däremot svår att ens ta ställning till eftersom alla – konstkritiker och andra – är överens om att rondellhunden och dess upphovsman är två extrema exempel på ondska. Ingen död, ingen skadad hittills på Gamla väster, i alla fall inte i konstvärlden. Jönsson har skrivit sin eleganta knorr och jag konstaterar att han lyckades hitta något som de flesta inte ens letat efter: nålen i höstacken.

  2. CeDe skriver:

    Härlig bild på Vilks, lyckligt leende och frimodig.
    Med en komisk chimpansliknande manöver med högerarmen.

    Det var nu, just nu konsten ock konstnären var uppgiften mogen för en utställning. Allt prat om att ingen vågat, ingen velat, ingen kunnat, är bara konstruktioner. Tiden själv hade kommit ikapp och påverkat val av tidpunkt. Med Lars sensorer är det inte tillfälligheter utan det perfekta läget. Då först slår han till.

    Sådan är han vår gode konstnär. Då är det bara för omvärlden att hänga med.

  3. Thomas Nydahl skriver:

    “Allt prat om att ingen vågat, ingen velat, ingen kunnat, är bara konstruktioner.”

    Låter bestickande. Vem – konkret och angivet – skulle ha stått bakom dessa konstruktioner. Ju mer jag läser av dig CeDe häpnar jag över hur många sådana saker som sipprar ut ur din hydda. Är den högt belägen, får du lite syre eller kompenserar du med annat?

    Hela den anti-jihadistiska miljön försörjer sig på sådana tankar. Är det du som förser dem alla med tankarna eller är du bara en samordnade?

    En konstnär, en författare, en musiker – kan inte “slå till” om gallerist, förläggare eller skivbolag/scen finns tillgänglig.

    Det förstår säkert också du. Men du lever av en inbillad världs konspirationer och det är ur denna värld du tar fram dina skafferikartonger.

  4. CeDe skriver:

    Thomas Nydahl,

    Povero uomo!

  5. Sniff skriver:

    Besökte Nimis för några dagar sedan, helt fantastisk upplevelse! Vackert och fascinerande, värt strapatsen dit i sandaler. Tack!

  6. Thomas Nydahl skriver:

    CeDe: Povero uomo

    Mångkulturens språk?

    Ja, arma människa. Ska aldrig mer kommentera dina erbarmliga kommentarer. Nog nu.

    Nya mål i sikte!

  7. Stefan Edlund skriver:

    Povero uomo! Håller med dig CeDe. Godhet = Ärlighet, som du CeDe. Povero uomo!

  8. CeDe skriver:

    Thomas Nydahls egen presentation av sig själv. Den bjuder jag på!

  9. Krister skriver:

    “Och det har ingenting med konstnärlig reträtt att göra, utan med hur vägen slingrat sig fram till något som varken är mål eller mening utan mer med ett slags förening med konsthistorien”
    Thomas Nydahl,

    Skarpa iakttagelser som vanligt Thomas men visst kan man väl säga att rondellhunden, utan intention, skapat mening under sin snirkliga väg och att målet håller på att utkristalliseras, om det nu är så att vägen håller på att ta slut eller om det är en bit kvar.
    En förening med konstvärlden och konsthistorien har ju definitivt påbörjats och omvärderingen kommer med tiden alltmer.

  10. Thomas Nydahl skriver:

    Krister, jag tror du har alldeles rätt. Jag vill bara göra en distinktion mellan å ena sidan en konstnärlig reträtt (“jag fattar att jag gjort fel och gömmer nu hunden”) vilket aldrig skulle komma på fråga, och å den andra vad som faktiskt sker när en sådan process – den snirkliga vägen – leder fram till ett naturligt mål. Jag tycker också att Jönsson förvånansvärt nog öppnar för en sådan omvärdering som du nämner.

  11. Krister skriver:

    Samtidigt är Dan Jönsson inkonsekvent när han dels säger att Rondellhunden är ett konstnärligt misslyckande och två meningar senare säger att det uppfyller konstens viktigaste politiska uppgift.

    “Det är ett projekt som på flera sätt måste ses som ett konstnärligt misslyckande; ett projekt som genom Vilks metod att bara låta sig föras dit det bär honom har dragit ut sin upphovsman i ett politiskt moras där den ironiska masken blivit omöjlig att hålla kvar. Men också ett projekt som mer än något annat gjort allvar av det som för mig är en av konstens viktigaste politiska uppgifter, om inte den viktigaste, nämligen att skapa förvirring.”

    Men några fraser som man kan dra ur Jönssons recension pekar ju klart på en om-/uppvärdering:

    “uppfyller konstens viktigaste politiska uppgifter”

    “vågar sig utanför de etablerade ramarna”

    “tjugohundratalets överlägset mest kontroversiella konstnärliga verk”

    “Det säger mycket om vår tid, och om vårt land. Bara det en anledning att bry sig.”

  12. Thomas Nydahl skriver:

    Krister, det är en fin sammanfattning du gjort. Inkonsekvensen får man nog skriva på den omöjliga balansgångens konto (hur bevara sin ställning på DN).

  13. Krister skriver:

    Jonas Gardell vill göra en Vilks: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article17197077.ab

    “Jag betraktar islam precis som jag betraktar kristendomen – med nyfiket intresse och en stor portion humor”

    Rondellhundar och ambulerande enmanstält, konst och humor, kan dämpa lättkränkbarheten och värna yttrandefriheten.
    Hög godhetsfaktor på det!

  14. CeDe skriver:

    Vad är vitsen med att kränka om ingen blir kränkt.
    Kränkningen är väl till för att sätta fokus på något som är ovärdigt och i sig kränkande för många. Lars tavlor är säkert jättefina men om ingen bryr sig, av dem som borde, ja, då kommer ju inga förändringar till stånd utifrån den aktionen.
    Att bara dämpa lättkränkbarheten löser väl knappast kärnfrågorna.
    Hög godhetsfaktor – för vem?

  15. Krister skriver:

    Om ingen bryr sig längre om sånt som tidigare brukade kränka har en förändring skett, ett litet bidrag till modernisering.

    Tror du att vitsen med Vilks konst är att kränka?

    Kanske ingen vits alls från början, kanske att skapa förvirring, kanske att ifrågasätta den grundmurade föreställningen om godhet, kanske att ge islam en liten puff för anpassning till det moderna Sverige, kanske något annat, men den från början lilla spretiga teckningen har på sin snirkliga väg skapat mycket mening och så småningom mål.

    Har du förväntningar på att Rondellhundprojektet ska lösa kärnfrågorna? Vilka de nu är för dig?… med att kränka?

  16. Stefan Edlund skriver:

    Godhetsfaktor i sig naturligtvis. Den som man själv finner som så. Men att “kränka” är inte lätt i dagens Sverige. Även om “kränkningen” har ett gott syfte. För det slutar ofta med att man blir kränkt själv. Och dessutom riktigt kränkt. Inte det harmlösa som man utsatte nåt, några eller nån för, för att påvisa något. Utan något avsevärt mycket värre.

  17. Stefan Edlund skriver:

    Här ser du vad jag menar CeDe. Vad svårt det är. Och hur enkelriktat det är.

    http://avpixlat.info/2013/07/26/jonas-gardell-kritiseras-for-islamhumor/

    Man har överseende, bara för att det är en i allmänhet “PK-riktig” människa. Hade det exempelvis varit Kent Ekeroth, som sagt samma sagt, eller ännu mindre, hade han hamnat inför domstol. Tänk den som skämtade om somalier exempelvis. Han hade ingen PK-immunitet, och åkte därför dit, fast skämtet var ganska harmlöst. Men så är det i Sverige av idag. Man skiljer på folk och folk. Och nu sitter Täppas Fogelberg och orerar helt fritt med sina kränkande hånfulla dumheter igen. Så är livet i det Pk-istiska Sverige.

    OBS, läs speciellt John Cleases ord längst ned i artikeln. Väldans bra sagt tycker jag. Det är ju så det är.

  18. Stefan Edlund skriver:

    Så här har humorlegenden John Cleese sagt:

    “Det man inte kan skämta om, är inte heller värt att ta på allvar.”

    Väldans bra sagt tycker jag.

  19. CeDe skriver:

    Krister:

    Om ingen bryr sig längre om sånt som tidigare brukade kränka har en förändring skett, ett litet bidrag till modernisering.

    Man bryr sig i samma utsträckning som tidigare men gör medvetna taktiska val att inte reagera utåt.

    Islam står kvar på ruta ett.

  20. Krister skriver:

    CeDe,

    Jag tror att du och andra SD-anhängare är besvikna på att våldskonflikter har uteblivit i samband med utställningen för det hade varit en taktisk fördel för SD.
    Jag är tacksam för den lugna reaktionen vilket jag tolkar som en framgång för RH-projektet som har påverkat och skapat förvirring, förändring och mening och som nu kanske kan gå i mål med flaggan i topp.

  21. CeDe skriver:

    Krister,

    Så fort jag skriver något så får jag alltid svar med att folk klassar in mig i fack, som jag aldrig tillhört. Att ha tankar och förhoppningar som jag aldrig haft.
    Jag skriver rakt och pragmatiskt utan att tillhöra någon falang. Mina tankar är mina egna baserade på min kunskap och min slutledningsförmåga. Så snälla sluta lägg en massa antaganden på mina axlar som inte har med mig att göra.

    Att Vilks första teckning fick sån reaktion berodde på imamers och medias hathetsanden. Att utställningen, tack och lov förlöpte lugnt, berodde på att tidigare nämnda hetsare bestämde sig för att ligga lågt och ge ett respektabelt intryck…av olika anledningar.

  22. CeDe skriver:

    ps.
    Anledningen till att jag överhuvudtaget skriver på denna blogg, den enda förresten, är att jag en vanlig dag upptäckte ett geni. Sedan dess har jag tyckt det varit intressant och lärorikt att befinna mig i dennes sfär.

  23. Krister skriver:

    Povera donna!

  24. CeDe skriver:

    Perché?

  25. Krister skriver:

    Det är lugnt CeDe!
    Jag önskar dig en fin lördagskväll denna underbara sommar.

    Peace!

  26. Krister skriver:

    Synd att Stina Wirsén vek ner sig. Av rädsla att inte få vara med i “de godas” stränga intoleranta grupp, av feghet att inte följa strömmen, av brist på integritet.
    Hon vet ju vad hon är och hon är inte rasist och Lilla Hjärtat är ingen rasistisk bild, ingen vettig människa kan anklaga henne för det. Hon borde ha ignorerat de ovettiga.

  27. Cecilia skriver:

    Krister,

    Ja det var mycket synd!
    Alan Watts skrev klok – ungefär såhär:
    De som sitter ner och äter middag med en familj av annat folkslag för att visa att de inte är rasister, är de som är de mest rasistiska.
    Och det var väl vad som avspeglades med all önskvärd tydlighet, i hur hon bemöttes.

  28. Stefan Edlund skriver:

    Här något mycket trevligt för er alla, att läsa.

    http://petterssonsblogg.se/2013/07/29/didos-klagan/

  29. CeDe skriver:

    Cecilia: De som sitter ner och äter middag med en familj av annat folkslag för att visa att de inte är rasister, är de som är de mest rasistiska.

    Det är något med referatet som inte stämmer i sammanhanget.

    Var det inte precis det som Stina Wirsén gjorde;
    Hon bjöd in i sin berättelse barn av olika folkslag för att demonstrera allas lika värde, och sin egen tolerans.

  30. CeDe skriver:

    Stefan Edlund:

    Här något mycket trevligt för er alla, att läsa.

    Största konstverket, trots allt, är ändå konstnären själv!

  31. Cecilia skriver:

    CeDe,

    Kanske jag skulle ha lagt till ett BARA, för att göra det tydligt för alla?

  32. Cecilia skriver:

    Stefan Edlund,

    Jag har ett frimärke, även publicerat på bloggen -07 – var det väl? (blink)
    Var var du då…?

  33. Cecilia skriver:

    CeDe: Största konstverket, trots allt, är ändå konstnären själv!

    Hur skulle största konstverket vara Lars själv?
    Förrutom för de som de idkar personkult – är du en förtäckt “något” likt “muslim” kanske? (visst är det en spännande tanke?)

  34. Cecilia skriver:

    Stefan Edlund,

    Ge dig. Bara dumheter, och det vet du också. Har jag för mig?

  35. Stefan Edlund skriver:

    Jag tyckte det var en trevlig länk i anknytning till utställningen jag. Men folk är så gnälliga på allt och alla nu för tiden, och har förlorat känslan för livets levande konst.

  36. Cecilia skriver:

    Stefan Edlund:
    Jag tyckte det var en trevlig länk i anknytning till utställningen jag. Men folk är så gnälliga på allt och alla nu för tiden, och har förlorat känslan för livets levande konst.

    Jo, visst var det en trevlig länk; det var fina bilder! Tack Stefan.
    Ledsen för klagomålet.
    Undrar lite över det med livet levande konst?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.