1712: Spelkonsten

Sam Sundberg (SvD) vill gärna att spel skall vara konst. Han nämner att några konstkritiker prövade på att spela och att de (till Sundbergs besvikelse) kom fram till att spel var konst om de ställdes ut på ett galleri. Igen trädde det institutionella konstbegreppet fram och med dess hjälp är det lätt att avgöra vad som är konst eller inte. Men det är svårt att befria sig från det modernistiska konstbegreppet som erbjöd att något var konst genom en särskild (och alltid undflyende) egenskap, något man skulle kunna känna sig fram till.

 

Rätt ofta ser man kommentaren att det inte behöver spela någon roll om man kallar något för konst eller inte, men det är naturligtvis helt fel. Det som inträder i konstvärlden transformeras till något djupsinnigare och allvarligare. Eller blir åtminstone en kandidat till ett sådant tillstånd eftersom konstetiketten i sig delas ut till höger och vänster utan att det blir några intressanta konsekvenser. Först när något uppfattas som intressant kvalitet blir det att räkna med och det är naturligtvis det man eftertraktar.

 

Ulrika Stahre (Aftonbladet) har uppmärksammat Sundbergs inlägg och skriver:

”Men det är hur som helst inte konstbegreppet i sig som är konservativt. Både spel och reklam kan uppfattas som konst, men vad vinner vi på att visuella fenomen som inte visas i konstsammanhang kallas just konst?

Varför, kort sagt, måste allt vara konst för att räknas? För att jämna ut hierarkierna? Men resultatet skulle ju bli en nivellering utan dess like.”

 

Emellertid är det en helt teoretisk situation att tänka sig ett så utbrett konstbegrepp. Som jag nämnde handlar det om kvalitet och den handhar konstvärldens elit med sin definitionsmakt. Idén här om spel som konst är endast tänkbar i en ytterst begränsad mängd. Det kan vara så att några konstnärer lyckas med att etablera sig som intressanta konstnärer enligt gällande konstnormer. Merparten av spelproducenter och konsumenter skulle inte ha någon glädje av konstvärlden som visserligen kan förläna status och fördjupning men som saknar en publik och ekonomi. Liksom det är givet att konst är bäst i konstvärlden är spel bäst i spelvärlden.

 

Sundberg menar att det finns en liten del av spelvärlden som befinner sig utanför kommersiella intressen och att denna borde kunna vara något för konstvärlden. Förmodligen har Sundberg ingen djupare inblick i den internationella samtidskonsten när han skriver om dessa spelskapare:

 

”Men en kulturkonservativ, institutionellt präglad konstvärld behöver dem antagligen ännu mer.”

 

Han borde inse att de institutionella värdegrunderna i konstvärlden inte minst innebär att avvisa kulturkonservatism, ständigt försöka göra uppror mot hierarkier och att ställa angelägna frågor om kön, klass och etnicitet. Inte för att detta konstens tillstånd är särskilt imponerande men det är svårt att argumentera sig förbi det. Hugade konstspelare får finna sig i att tänka i dessa banor om de önskar komma någonvart.

 

 

 

 

 

Det här inlägget postades i debatt, konstteori. Bokmärk permalänken.

9 svar på 1712: Spelkonsten

  1. anon skriver:

    Jag har alltid undrat om vem som helst kan kalla sig konstnär. Låt vara att produktionen inte tas upp av konstvärlden för tillfället. Men visst kan man anse att man är konstnär för det. Jag känner flera spelskapare och grafiska formgivare som kallar sig för konstnär. Är det okey? Eller ska jag se ner på dem? Vad säger du lars, som också kallar dig konstnär, utan att konstinstitutionen visar dig. Är det ok att du kallar dig konstnär?

  2. Vad är konstvärldens relation till populärkulturen egentligen? Jag minns att samma debatt har gått med TV-serier i samband med The Sopranos, The Wire mfl. Det känns svårt att tänka sig en konstkanon från de senaste tjugofem åren utan minsta inverkan från populärkultur, men det kanske bara är jag som har snedvridna referensramar. Det kanske inte ens är en relevant fråga?

    Spel-som-konst är en mycket segdragen och infekterad debatt som förs med stor aggression från spelvärlden. Det finns gott om experimentella, konstnärliga spel (eller snarare interaktiva verk) men det är sällan deras skapare som för diskussionen. Snarare handlar det om mindervärdeskomplex och frustration i en mansdominerad bransch som har svårt att växa upp.

  3. Stefan Edlund skriver:

    Så en aktiv aktör i livets spel, är en sann konstnär.

  4. Petter Helje skriver:

    Ulrika Stahre ger här rätt svar på fel fråga. Ingen undrar vad konst kallas och av vem. Vad man däremot kan falla i begrundan inför är vad konst och konstnärlig kvalitet ÄR. Och den frågan måste få förbli öppen även om vi kan vara ganska säkra på att svaret har att göra med vilka VI är, som biologiska varelser och som samhällsvarelser. Den öppna frågan stimulerar kreativiteten mer än det dumdryga svaret.

    Det var någon som undrade om jag är religiös. Och det kanske jag är, det beror på hur man definierar religiositet. Jag tycker i vilket fall som helst om det här citatet av Einstein som jag hittade i en bok av Richard Dawkins:

    “Att ana att det finns något bakom det vi kan uppleva och som vårt intellekt inte förmår fatta och vars skönhet och upphöjdhet når oss endast indirekt och som en matt avglans – det är religiositet. I den bemärkelsen är jag religiös.”

    Där är öppenheten igen. Det är den som förenar konsten och religionen och vetenskapen när de tre är som bäst.

  5. Stefan Edlund skriver:

    Läs förra inlägget Petter Helje. ETT TIPS bara. Det handlar mycket om som du tänker, där.
    Spelet tycks vara större än man någonsin kunnat tro. Men så är också den riktigt sanna konsten.

  6. Cecilia skriver:

    Det verkar som om det börjar bli inne med konst – alla vill vara med! Och det är ju väldigt trevligt att samtiden är så… förändringsvillig numera.

    Det som saknas i debatten, är väl att definitionen av de olika samhällsdrivande krafter saknas; allt är hopblandat och alla grabbar det som känns närmast-en-själv/alternativt intellektuellt lönsammast på ett eller annat sätt.
    Så vårt vetenskapligt och rationellt baserade samhälle, tippar åt “andra” hållet just nu. (spännande)

    Lars har skrivit om distinktionen inom konsten. Om dekorativt, tankeväckande, förändrade. Inom allt från olika sorters praktisk “konstteknik” till tanke; och att konsten har – som jag förstår det – precis samma delar/schatteringar i samhället som alla andra.. rörelser? Dvs, det som tycks se ut som samma – är oftast helt olika saker.

    Konsten är hovnarrarnas sfär av möjligheter, så har jag förstått det.
    Då förändringskonceptet är igenkänt/utnyttjat idag inom den del av konsten som hör till förändring, så ger det naturligtvis stiltje inom idésfären… För kaos råder – milt sagt – i den fysiska dito/förlängningen.
    Vilket betyder att några andra samhällsdrivande krafter ligger lite efter!

    Är det kanske dags att lämna “intellektets” (pust) vidareutveckling därhän ett tag. Och bry sig om även den fysiska framtiden.
    Så att även spelbolagen har en chans att försöka kvala in i sin sorts… konstgenre i allsköns ro.

  7. Cecilia skriver:

    PS. Låter banalt!
    Men vi måste nog börja ta hand om vår fysiska värld lite också/bli lite praktiska på allvar…
    Om nu alla kan få vara med på Konst-tåget del A (Hemnet etc.), så har de kanske så småningom ro till att vara med på Konst-tåget del B (läsa valfritt fundersamt). Och sen joina Konst-tåget del C, och faktiskt börja bryr sig om sina barn. Ungefär. (blink)

    Jag tror att det är så det kommer att bli. Optimisten jag. (glad)

  8. Cecilia skriver:

    PPS. sina barns framtida eventuella liv. Menade jag förstås.
    Ledsen för att vara otydlig och ta saker/förståelse för givet. Min… specialitet. (dubbelblink, allra minst!)

  9. Stefan Edlund skriver:

    Dom samhällsdrivande krafterna, är de som vill driva. Kan vara vi, kan vara några andra. Men inte de som driver med. Lealöst eller aktivt, nån annan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.