1392: Tårtkalas

Postat den 2013 6 november av Lars Vilks

Igår åt jag tårta. Förmodligen det mest rekommendabla sättet att handskas med detta bakverk. Jag skall inte sticka under stol med att jag är tämligen förtjust i tårta men det är ändå inte ofta jag ägnar mig åt det nöjet. För att det skall ske får det finnas ett skäl, eller åtminstone ett svepskäl. Och igår fick jag besök av journalisten Tasneem Khalil som, innan han kom till Sverige, har varit verksam i Bangladesh (en mycket intressant herre). Tasneem ville inleda vår konversation med kaffe och jag hade redan tänkt mig det och vi begav oss därför till Kakboden i Höganäs. Det hade framkommit uppgifter från säkra källor att Kakbodens prinsesstårta är överlägsen alla konkurrenter något som visade sig vara ett rimligt påstående.

 

Tårtor kan emellertid användas på helt andra sätt och medierna har under det senast dygnet firat Jimmie Åkessons tårtkalas. Fortfarande har jag inte sett någon uppgift om vad för slags tårta det rörde sig om. Det kan förefalla oviktigt i sammanhanget men som konstnär är jag intresserad av hur ett budskap packas in. Tårtan förvandlades till en yttrandefrihetstårta och kastet har genljudit bland debattörerna. Svaret på frågan om tårtkastning skall ingå i yttrandefrihetens uttryck har tämligen entydigt besvarats med nej (på den radikala vänsterflygeln är det mera tveksamt). Men det är klart att då just denna tårta träffade en i inte alla sammanhang älskad politiker har svaret getts med reservationer. En av de mera intressanta vridningarna står, ej alldeles oväntat, Åsa Linderborg för. Hon återger det pseudovoltairska citatet om att med sitt liv försvara sin fiendes rätt att yttra sig (Aftonbladet). Men hon menar att hon inte kan tänka sig att offra livet för Åkessons yttrandefrihet. Det är precis samma svar som hon gav angående konstnär Vilks rätt att teckna rondellhundar. Antagligen missförstår hon tanken om yttrandefrihet. Antingen har man den eller inte. Om man skall övermanna yttrandefriheten med sin egen ideologi hamnar man i precis motsatsen. Indirekt får man förstå att Linderborg (som själv kallar sig för yttrandefrihetsfundamentalist) kan tänka sig att offra livet för sådan yttrandefrihet i vilken hon finner behag. Övrig yttrandefrihet kan man tydligen lika gärna vara utan.

 

En och annan tårtkastningsförsvarare har formulerat sig. I Feministiskt perspektiv kan man läsa att eftersom tårtan är ”mjuk och gräddig” går det för sig att kasta en sådan för att visa sitt missnöje. Däremot menar skribenten att det är något värre med t ex stenar eller tofflor. Så kan vi därför urskilja en annan syn på gränsen för yttrandefriheten. Den går mellan toffel och tårta. Onekligen skulle det behövas en lista över vad som denna radikal anser vara förenligt med demokratiska principer. Ägg och snöbollar, som jag själv råkat ut för, månne att det ingår i det ”mjuka och gräddiga”?

 

 

 

Publicerat i yttrandefrihet | 21 kommentarer

1391: Samtidskonsten som världsförbättrare

Postat den 2013 4 november av Lars Vilks

Pamela M. Lee som jag nämnde igår dyker närmast upp i Holland under november för att delta i Think Tank Aesthetics. Verksamheten vid detta avancerat kontemporära institut är inte oväntat inriktat på att avslöja de nesliga neoliberalisterna:

 

“Think Tank Aesthetics reflects on art and its relations to current debates about the political and the social against the backdrop of neo-liberalism. It proposes the following experiment: to use the lenses of art history, and more precisely its takes on post-modernism, in order to more clearly discern how neo-liberalism has appropriated artistic and cultural strategies to strengthen its empire.”

 

Ja, som ni läser är det inte mycket vunnet på att genomföra experimentet eftersom resultatet är fastslaget innan man sätter igång. Jodå, neoliberalismen finansierar mestadels konsten, frågan är om de statliga medlen är så mycket bättre. Det här är bara ett exempel i en ändlös mångfald på konstens fortsatta politiska ambitioner. Och så mycket kan man säga: När konsten tog klivet från sin egen estetiska expansion till att beväpna sig med världens samvete är det inte lätt att finna några andra utvägar än att fortsätta. Den logiska fortsättningen torde ändå vara att konstnärerna lämnade konsten och gav sig in i den politiska sektorn. Ibland kan man den vägen nå ett och annat resultat. När konsten tar sig an politiken blir det stora projekt vilka nästan alltid förblir konstruktioner som kan beundras i konstvärlden.

 

Ett intressant exempel på den politiska aktivismen är Ahmet Öguts The Silent University som nu har kommit till Sverige (SvT, SR). Projektet som handlar om att tillvarata asylsökandes och papperslösas akademiska resurser. I fjor var Ögut stipendiat vid Tate Modern och upprättade då The Silent University i London. Och det har gjorts på flera platser. Närmast i tur står Performafestivalen i New York. Initiativet är naturligtvis lovvärt men ur konstens synpunkt är det att låta konsten bli instrumentell och entydig. Vill man se det ur konstens perspektiv kan man lätt placera det i en alldeles given konstriktning: relationell estetik helt i enlighet med Nicolas Bourriauds inte helt lyckade tanke från 1990-talet att låta konstaktiviteten bli en verksam del av en politik som skall förändra världen.

 

Vill man fördjupa sig kan man här läsa ett referat från en rundabordskonferens i Tate. När någon väckte frågan ”’When is it art and when is it creative organising?” blev svaret: “However, Waldorf suggested that the question is besides the point: ’Art as activism is a concern for critics and institutions but should not be a concern for the practitioner,’ he said.”

 

Så skall det alltså ordnas. Konstdiskussionen får föras i konstvärlden medan deltagarna skall ägna sig åt verksamheten i sig. Det är en svår uppdelning, man får beakta att detta projekt slår väl ut i konstvärlden (”Yes, we can!”) och Ahmet Ögut klättrar på artfacts (nu 600). Frågan är om ett sådant projekt kan reda sig i verkligheten med all den byråkrati, personal och finansiering som är nödvändig för att hålla igång det. Skall det bli något måste det lämna konstvärlden och man kan undra om Ögut har den avsikten.

 

Notera också diskussionen i Tate när man kommer in på Art Education. En sådan aktivitet uppfattas av flera debattörer som en neokolonialism – när akademierna breder ut sig globalt och förstås förmedlar västerländska värden (hur mycket politiskt korrekt motstånd man än visar). Här kunde man tillägga att hela idén om konsten är en västerländsk affär och om man överhuvudtaget vill ha konsten kvar finns det inget alternativ. Men det brukar man inte tänka på i konstvärlden som i sådana stunder ser konsten som en uppenbarelse som inträffar spontant varhelst i världen någon kultur dyker upp.

 

På Tate Modern pågår en utställning av Paul Klee. Inga interventioner eller kommentarer från samtidskonstnärer och inte heller tycks det finnas något behov av att motivera Klees politiska aktualitet. Det förefaller som om Klee är ett exempel på en modernist som betraktas som positivt genuin. Vad det nu kan bero på.

 

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 2 kommentarer

1390: Konspirationsteoretikern betvivlar

Postat den 2013 3 november av Lars Vilks

En återkommande kommentator, ”Mohammad” har levererat följande synpunkter på dagens konst:

 

”Samtidskonsten är förvisso fascinerande, men kommer alltid att betraktas som en anomali i Konsthistorien.

Trots det ivriga förnekandet bär Samtidskonsten modernismens estetik i både utförande, betraktande och teoribyggnad.

Konst och filosofi, vad har dessa egentligen med varandra att göra annat än just i Samtidskonstens tillrättalagda och konstruerade kontext?

Lars Vilks själv har ju tydligt kapitulerat och målar numera enbart ”tavlor” för gallerierna.

Hur många konstnärstalanger har gått till spillo i denna ”Konstvetenskaparnas dårskap”…?”

 

Innan jag går in på något av detta bör det framhållas att ”Mohammad” är bloggens konspirationsteoretiker som vid ett flertal tillfällen påstått att jag inte enbart producerar bloggtexterna utan även alla kommentarer. Det svindlande i den tanken är att jag då även har åstadkommit ”Mohammad” jämte framläggandet av konspirationsteorin. Om detta hade varit riktigt vore det ett grandiost verk.

 

För att ändå återgå till de frågor (som jag alltså eventuellt matar mig själv med) är det inte utan intresse att fastställa modernismens gränser. Roger M. Buergel gjorde med sin Documentautställning 2007 ett försök att hävda att dagens konst var en i raden av modernismens förvandlingar. Dess huvudsakliga förlopp bestod av ”formernas migration” ett ständigt flöde och utbyte av former. Ingen tog det på allvar och det är nog svårt att göra det. Modernismens kännetecken är dess ständiga jakt på överskridande former, en förnyande estetik som vanligtvis bygger på att konstnären förmedlar ett komplicerat men specifikt konstuttryck. I den internationella samtidskonsten är estetiken sekundär medan innehåll/kontext intar den primära rollen. Detta har skapat ett identitetsproblem som har engagerat åtskilliga skribenter. I all hast kan jag t ex nämna konsthistorikern Pamela M Lees Forgetting the Art World (recension Frieze)i vilken hon menar att konsten och ”verkligheten” har störtat samman och profanerats genom dagens globala konst. Man kommer inte ifrån att det ligger något i detta. Konsten tjänar samtiden och det konstmotstånd den kan bjuda är något tvivelaktigt. Jag menar då inte motståndet mot kapitalism, neoliberalism eller att engagerar sig i politisk kamp för en bättre värld, allt detta kan med lätthet inlemmas i andra verksamheter och är alltså en del av det profana. Motståndet är istället att konsten oftast är oklar och egendomlig i sina bidrag. Dessa avvikelser placeras av curatorerna i de rådande kontexterna men utan att kravet ställs på att allt skall kunna förklaras.

 

I gamla tider var det en dragkamp mellan realismen och ”det ideala”. Det ideala kunde dock uthärda att inmängas i det realistiska men dagens realism är värre att hantera. Det som återstår av det ideala är det ständiga framhållandet av konsten som alternativ, en mystisk egenskap som konstvärlden alltså brukar tror på. Men tvivelaktigt eller ej, hittills har det fungerat eftersom vi fortfarande inte har några större problem med att skilja konst från annan aktivitet. Konstinstitutionerna (med biennalerna och alla till dessa anknutna utställningar) håller konstens identitet i livet: Konstvärlden är en värld som är olik andra, inte i enskildheter men som helhet.

 

Avslutningsvis bör påminnas om att konsten och filosofin är intimt förbundna. Endast med den filosofiska tyngden (blott konsten kan nå det absoluta som 1800-talsfilosoferna hävdade) kan konsten kallas konst i modern mening.

 

Angående påståendet om min egen ”kapitulation” får det tilläggas att mitt projekts rörelsefrihet är ytterst begränsat. Jag målar inte för gallerierna utan bara för ett enda. Övriga dörrar är alltjämt stängda.

 

 

Publicerat i konstteori | Lämna en kommentar