1388: Vårt sår är oss en väldig sorg

Om gott och väl en månad är det dags för utställningen i Stockholm på Galleri Movitz/Galleri 40. Det kräver en del arbete att åstadkomma en utställning på ett 20-tal målningar på mindre än ett halvt år. Men det går om man verkligen vill och är beredd att arbeta med största envishet och uthållighet. Och det är också anledningen till att det blir en del luckor i skrivandet.

 

Dock, efter dagens idoga strykande med en mycket liten pensel fördes jag till Galleri Signal i Malmö i akt och mening att lyssna på idéhistorikern Mikaela Lundahl som talade om det museala arvets problem inför det vita herraväldet, etniciteten och queer. Och inte minst kom man (med publikens hjälp) att fördjupa relationen till västvärldens koloniala sår. Detta sorgliga sår skulle behöva sin opera för att bli genomsjunget och det slog mig att en sådan opera har vi redan: Parsifal. Med några små regidrag kunde man ganska lätt skapa ett sceneri kring västvärldens förtryck med påföljande lidande av ett oläkbart sår. Parsifal kretsar kring kung Amfortas som lider med sitt sår under 5 timmar men som i sista stund tillfrisknar då hjälpen anlänt från den oskuldsfulle Parsifal. Den vilda kvinnan Kundry får naturligtvis justeras till ett genus medvetet fenomen.

 

Nå, jag skall inte klaga på Mikaela Lundahl. Hennes uppgift är att forska kring dessa fenomen och det är en idag mycket omfattande verksamhet som självfallet bär på politiska tongångar och åsikter vilka delas av de flesta politiska partier. För forskaren gäller det att inte falla en den politiska fällan och bedriva forskning med politisk agenda. Lundahl klarar nog det, skillnaden mellan en forskare med politisk agenda och en som försöker bedriva forskning är att den förre har svar på alla frågor redan innan de har besvarats.

 

Salongen på Signal är inte särskilt stor och den var idag helt fullsatt vilket visar att det fanns betydande intresse för Lundahls forskning. Etnisk spridning saknades så när som på en halvindier som är en gammal bekant till mig. Vad jag har problem med är förutsägbarheten i det som läggs fram. Genom ständiga omtagningar blir utsagorna utmattade och diskussionen intern. Det saknas emellertid inte intressenter att fortsätta att dra runt de återkommande argumenten där förstås utpekandet av Danmark, som ett i detta avseende i förhållande till Sverige underutvecklat land, inte saknades. Och vad gör då svenskarna åt saken? De intresserade sörjer sitt sår.

 

Bildkonsten får sägas utgöra ett undantag. Visserligen dröjde det innan kvinnor och etnicitet fick sitt genomslag men sedan gick det undan. Två saker brukar man dra fram. Att det konstnärliga geniet passar bättre på en man en på en kvinna. Men genom att anpassa inställningarna har det visat sig möjligt att skapa ett könsneutralt geni. Det andra är att det tog lång tid innan konstvärlden upphörde med att favorisera de manliga konstnärerna. Det är visserligen inte över ännu men det mesta av problemet ligger i händerna på den neoliberala marknaden så det borde därför vara en icke-fråga.

Mikaela Lundahl föreläser på Signal

 

Det här inlägget postades i debatt, Föreläsningar. Bokmärk permalänken.

1 svar på 1388: Vårt sår är oss en väldig sorg

  1. CeDe skriver:

    Grattis till din energi, Lars!

    Blir roligt att få beskåda dina tavlor på Movitz.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.