1391: Samtidskonsten som världsförbättrare

Pamela M. Lee som jag nämnde igår dyker närmast upp i Holland under november för att delta i Think Tank Aesthetics. Verksamheten vid detta avancerat kontemporära institut är inte oväntat inriktat på att avslöja de nesliga neoliberalisterna:

 

“Think Tank Aesthetics reflects on art and its relations to current debates about the political and the social against the backdrop of neo-liberalism. It proposes the following experiment: to use the lenses of art history, and more precisely its takes on post-modernism, in order to more clearly discern how neo-liberalism has appropriated artistic and cultural strategies to strengthen its empire.”

 

Ja, som ni läser är det inte mycket vunnet på att genomföra experimentet eftersom resultatet är fastslaget innan man sätter igång. Jodå, neoliberalismen finansierar mestadels konsten, frågan är om de statliga medlen är så mycket bättre. Det här är bara ett exempel i en ändlös mångfald på konstens fortsatta politiska ambitioner. Och så mycket kan man säga: När konsten tog klivet från sin egen estetiska expansion till att beväpna sig med världens samvete är det inte lätt att finna några andra utvägar än att fortsätta. Den logiska fortsättningen torde ändå vara att konstnärerna lämnade konsten och gav sig in i den politiska sektorn. Ibland kan man den vägen nå ett och annat resultat. När konsten tar sig an politiken blir det stora projekt vilka nästan alltid förblir konstruktioner som kan beundras i konstvärlden.

 

Ett intressant exempel på den politiska aktivismen är Ahmet Öguts The Silent University som nu har kommit till Sverige (SvT, SR). Projektet som handlar om att tillvarata asylsökandes och papperslösas akademiska resurser. I fjor var Ögut stipendiat vid Tate Modern och upprättadeThe Silent University i London. Och det har gjorts på flera platser. Närmast i tur står Performafestivalen i New York. Initiativet är naturligtvis lovvärt men ur konstens synpunkt är det att låta konsten bli instrumentell och entydig. Vill man se det ur konstens perspektiv kan man lätt placera det i en alldeles given konstriktning: relationell estetik helt i enlighet med Nicolas Bourriauds inte helt lyckade tanke från 1990-talet att låta konstaktiviteten bli en verksam del av en politik som skall förändra världen.

 

Vill man fördjupa sig kan man här läsa ett referat från en rundabordskonferens i Tate. När någon väckte frågan ”’When is it art and when is it creative organising?” blev svaret: “However, Waldorf suggested that the question is besides the point: ’Art as activism is a concern for critics and institutions but should not be a concern for the practitioner,’ he said.”

 

Så skall det alltså ordnas. Konstdiskussionen får föras i konstvärlden medan deltagarna skall ägna sig åt verksamheten i sig. Det är en svår uppdelning, man får beakta att detta projekt slår väl ut i konstvärlden (”Yes, we can!”) och Ahmet Ögut klättrar på artfacts (nu 600). Frågan är om ett sådant projekt kan reda sig i verkligheten med all den byråkrati, personal och finansiering som är nödvändig för att hålla igång det. Skall det bli något måste det lämna konstvärlden och man kan undra om Ögut har den avsikten.

 

Notera också diskussionen i Tate när man kommer in på Art Education. En sådan aktivitet uppfattas av flera debattörer som en neokolonialism – när akademierna breder ut sig globalt och förstås förmedlar västerländska värden (hur mycket politiskt korrekt motstånd man än visar). Här kunde man tillägga att hela idén om konsten är en västerländsk affär och om man överhuvudtaget vill ha konsten kvar finns det inget alternativ. Men det brukar man inte tänka på i konstvärlden som i sådana stunder ser konsten som en uppenbarelse som inträffar spontant varhelst i världen någon kultur dyker upp.

 

På Tate Modern pågår en utställning av Paul Klee. Inga interventioner eller kommentarer från samtidskonstnärer och inte heller tycks det finnas något behov av att motivera Klees politiska aktualitet. Det förefaller som om Klee är ett exempel på en modernist som betraktas som positivt genuin. Vad det nu kan bero på.

 

Det här inlägget postades i konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

2 svar på 1391: Samtidskonsten som världsförbättrare

  1. Gurun Gudrun skriver:

    Enligt Orakelhandboken, bandet om Småprat, dess uppslagsdel, bokstaven M: Medkänsla, Medömkan – lilla jag nödgas ge en konstrelaterad kommentar; Låter Klee själv (tolkad av mig) komma till tals genom en notering, 1906, i den blåa anteckningsboken:

    Jag flög hem
    där början är.
    Det började med grubblande
    nagelbitande,
    sedan en doft
    eller en smak;
    Min spänning
    släppt, fullständigt,
    upplöst
    som en sockerbit
    i vatten –

    Mitt hjärta kom också in,
    det hade alltid varit alldeles för stort
    nu svällde det, uppblåst
    enormt.
    Inte ett spår av oro;
    Det var fört iväg
    till ett område där begär
    är borta
    för evigt.

    Om nu
    en delegation skulle komma
    i feststämning
    bugande sig
    inför konstnären
    – hylla hans verk
    i tacksamhet –
    det skulle knappt
    förvåna mig, för
    Jag har varit där början är
    Jag har sett min gudinna
    Fru Proto-Cell
    och med det
    menas:
    Att vara produktiv!

  2. Gurun Gudrun skriver:

    Nu tror jag bestämt det är rätt tid och plats (vakuumsvept månstrand i nedan/ doft av intorkad bränd sienna) att här släppa en liten flaskpost/ tidskapsel, som jag haft liggande, skramlande i ett skrymsle, för framtida cyberetnologer att försöka tolka:
    Art. 1: Den länge saknade sidan ur brevet från den unge Charles-Edouard Jeanneret, senare tagande namnet Le Corbusier, Modernisten, skrivet till sin konstnärlige mentor Ritter, efter sin euforiska studieresa sommaren 1911 till det antika arvet i Grekland; Profetiska utsagor om jaget, samhället och skapande – impregnerade med snudd på skrämmande klarsynthet.
    nyckelcitat: ”Aldrig mer skall vi skapa Konst, utan bara ingå tangentiellt i vår epoks sfär och där upplösas för att bli osynliga. När vi alla sedan har försvunnit på detta vis, har stenen blivit ett enda magnifikt block.”
    Art. 2: Den hittills okända, lilla gröna, anteckningsboken använd av Paul Klee under krigsåren 1914-18. Bland annat finns där bland annat svaret på denna mytiska fråga – formulerad av honom själv i annan anteckning 1915:
    ”Min stjärna
    steg djupt
    under
    mina fötter

    Vart går
    min räv under vintern?
    Var sover
    min orm ?”

    Art. 3: Den gömda beskrivningen, med förklaring, av Marcel Duchamps ”Etant Donnes” (Det fullständiga namnet på svenska – ”Finnes: 1 Vatten(fallet), 2 Gas(ljuset)); Hans sista(?) stora verk; installationen som visades, enligt konstnärens önskemål, 1969 i Philadelphia, efter hans död.
    Ledtrådar: Fastighetsbeskrivning samt ”Joie de Vivre”.

    I egen ödmjukhet får också (i alla fall en del av) min ande plats under korken. På rätt sätt – gnugga eller skaka lätt;
    den slipper måhända ut.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.