Den ryske performancekonstnären Petr Pavlensky slog ett pungslag i protest mot eländet i Ryssland. På sitt sätt är det goda nyheter längre västerut. Ryssland har uppenbara problem med riktlinjerna för den västerländska demokratin. Det är värre där än här. Budskapet med hans performance Freeze var följande: ”metaphor of apathy and political indifference and fatalism of the modern Russian society.”
Så i Ryssland men formuleringen är inte helt oäven i vår omedelbara närhet. Vi har vår demokrati och vår yttrandefrihet. I demokratin har man rösträtt men det finns inget särskilt att välja på. Huvudfrågorna är de vanliga: arbete, skola och vård. Sammanfattningsvis är samtliga partier överens i dessa frågor. Varje parti brukar utlova sådär 100 000 nya jobb om de vinner valet. Jobb som den neoliberala kapitalismen skall erbjuda. Visserligen har SD skapat ett ökat politiskt engagemang genom att rida på den tabubelagda frågan om invandringen. Politiskt sett råder stor enighet om att man inte har lyckats särskilt väl med att förvalta dess problem (SvD). Men det som sägs i ämnet är mest lokalt (misslyckad integrering) eller regionalt (det blåser fascistiska vindar i Europa). Frågan bär dock på större djup än så. Vare sig man har stor eller liten invandring till Europa finns det ingen möjlighet för någon att isolera sig. Alla lyder under den globala kapitalismen och med den har det kommit nya spelregler. Om detta skriver Slavoj Zizek i De farliga drömmarnas år. Hans bok är ojämn men hans beskrivning av den rådande globala ekonomin som sätter demokratin ur spel är intressant. Man kan inte rösta om den globala ekonomin, kapitalismen är ingen ideologi. Ändå fortsätter det politiska etablissemanget att försöka formulera alla problem med sedvanlig terminologi. Västvärlden hänger upp sig på frågor om sin stora skuld, om rasism och spridandet av demokratin. Och en rad andra centrala spörsmål som t ex att förbjuda rökning. Zizek menar, och det kan vara riktigt, att dagens politik är en önskan om att sakernas tillstånd skall återgå till den tidigare ordningen, dvs. att motverka de påtagliga symptomen snarare än att se att det råder en ny ordning. Zizek har inget svar på vad man skall göra utan famnar något naivt det han kallar ”Ledkultur” (”Leitkultur”): ”som är det enda som kan ligga till grund för en autentisk samexistens mellan en blandning av olika kulturer, samt att engagera oss i den kommande striden för denna Leitkultur. Nöj er inte med att respektera andra, utan erbjud dem en gemensam kamp, eftersom våra mest trängande problem är problem som är gemensamma”. I vår postideologiska tid är utopierna ännu levande som ett halmstrå.”
Nå, Zizek är läsvärd och det finns många fascinerande vändningar i hans bok. Och fina citat, t ex det här av G. K. Chesterton: Bibeln säger till oss att älska vår nästan, och att också älska vår fiende, förmodligen eftersom hon vanligtvis är en och densamma.”
Om förortsupproren i Storbritannien skriver han att det fanns två förutsägbara och lika dåliga reaktioner.. De konservativa menade att upploppen var fullständigt oacceptabla och att man måste återställa ordningen med alla till buds stående medel. Liberalerna gick in för sociala program och integrationsinsatser. Zizek menar att upploppen det var en yttring av det postideologiska samhället som skapat ”defekta och diskvalificerade konsumenter” (som han citerar från Zygmunt Bauman). Frågan är dock om det är tillräckligt att erbjuda dessa defekta och diskvalificerade konsumenter Leitkultur.