En nåd att stilla be om vore en rasistfri dag varje vecka. Jag tänker då inte på innehållet i begreppet (som inte längre är möjligt att fastställa) utan på affärsidén ”rasism” som omsätter miljarder och som har blivit ett av medievärldens favoritämnen. Responsen är också stor. Rasismindustrin kan påminna om en ständig seriefinalmatch i någon lagsport. Vem skall vinna? Vilka nya uppställningar och taktiska grepp kommer att tillämpas i nästa match? Och nästa match kommer omedelbart om man ens kan skilja den pågående från den förra. Igår var det rasistisk demonstration i Stockholm (på Söder*) och man kan på goda grunder anta att den var riktad mot sig själv. Det största rasistproblemet brukar identifieras som den strukturella rasismen och omfattar alla så när som de vilka tillhör utvalda etniska, kulturella eller religiösa grupper och som därtill definieras som svaga. En sådan indelning är naturligtvis i sig rasistisk, en rasismform som faller under den strukturella rasismen som omfattar etc.
Engagemanget i denna alltmer populära nationalsport är stort. En tilltagande nyhet är att utnyttja begreppets oklarhet och att bortse från eventuell kontext. Man kan t ex inte skämta eller vara sarkastisk om begreppet eftersom det uppfattas med skomakarrealism: Står det skrivet eller sägs det ”rasist” är det därmed menat rasist eftersom man kan se eller höra ordet.
Egentligen skall man inte klaga, varje dag bjuder på nya kreativa ansträngningar från de inblandade att formulera nya rasistiska (eller, vilket är ungefär det samma, antirasistiska ståndpunkter och besynnerliga idéer).
Dagens Aftonbladsförvirring får en vacker uppföljning hos Nordic Dervish.
Konsten kan ännu inte hantera en estetisering av rasismen. Men formulerat genom konstinstitutionens begreppsapparat skulle den förmodligen komma ut som ”ett ointresserat obehag” vilket är något av den krydda som tillvaron tycks trängta efter.
* Inte så långt från Galleri Movitz där rondellhundarna dväljs i sina konsthistoriska inpackningar. Igår var det en man som talade med galleristen och som liknade mig, först vid Breivik, sedan vid Hitler. Detta är att förstå som ett komparerat adjektiv: Rasist, Breivik, Hitler.
Hav tröst! Själv har jag också kallats för Hitler, Stalin och Breivik i kommentarer på min blogg. Beroende på vem som är avsändare. Dock verkade denna kampanj ha varit några förvirrade av samma kön. Den har upphört och ersatts av andra underliga kommentarer från långivare över hela världen som skriver på svenska (men de förstår inte språket) eller mejl om penisförlängare (!) olika sätt att tjäna kosing genom skumma arv (nigeriabrev) eller uppmaningar att fylla i koder och lösenord för att få tillbaka betalningar av fakturor. Världens vansinne verkar vara konstant. Tröttsamt men hanterbart. Det finns ju skräpkorgar.
Rasistfri dag…? Vi behöver ett språk helt fritt från ordet ”rasist”.
Gör som jag, använd begreppet ”antivit” istället. ”Rasist” är regimens ord, ”antivit” däremot visar vad det handlar om. PK-isterna är antivita, de vill inte att vi ska få finnas.
”Rasist” bör få vila ett tag. Det går inte ens att ironisera över.
http://www.motpol.nu/lennartsvensson/2013/11/05/bob-whitaker-och-mantrat/
Här är några perspektiv på terminologin. Som ”antivit” och annat.
Vad finns att vara rädd för. Det gäller bara att stå på sig. Bli kallad rasist, än sen. Vad är det för fel med det, och vad innebär det. Det är ju bara ett ord utan substans och innehåll. Det är ett ord ingen någonsin kan förklara på ett godtagbart sätt, utan att trassla in sig. Och är det egentligen förbjudet… Inget att vara rädd för alltså. Det är som människor förr var rädda att bli kallade för BÖG. Vad hände. Jo, med tiden blev det deras eget postivit värdeladdade ord. Om du säger bög till nån idag, som har lite av den läggningen, säger de: ”Jaha, än sen då.” Det samma bör vi säga om nån kallar oss rasist. Det är ju bara ett ord. Så vem bryr sig. Är man det eller inte är oväsentligt. Det är vad man gör som räknas.
Och hatar man nu något, så innebär det bara att man bryr sig om och älskar nåt annat.
Och dessutom. De som aldrig visar några känslor, är de som är farligast. Det är de som behandlar människor och djur känslokallt utan medkänsla.
Robert Larsson,
Prexis!
Oisín Cantwell bidrog i dag i Aftonbladet med sitt favoritämne rasism. Han kom i litet beråd när han ville hävda att Folkets antirasistiska sida vinner terräng men samtidigt inte ville tona ner rasisthotet som ju är själva livsluften för många antirasister.
Hans utväg ur dilemmat blev att rasismen i Sverige minskar men att den blivit tydligare och att man därför måste vara på extra mycket vakt mot rasistiska tendenser i samhället.
Rasismen finns alltså överallt men Cantwell påpekar också klokt nog att det delvis kan bero på bristande medicinering.
Rasism är ett vänsterristiskt skällsord utan innehåll. Endast till för att kväsa oppositionen och rasera vårt samhälle. Det är ett ord i diktaturens tjänst.
Vadi Al-Sindar
För de som ivrigt väntat på den årliga rapporten angående mitt pågående FN-sponsrade konstprojekt ”Biennale des Boules”; I korthet:
Säsongens seriespel har sett ett intressant och blandat resultat; Visst övertag av TJURSKALLARNA på hemmaplan – styrketräning med järnrör och högljudd hejarklack verkar ha gjort susen. OFFERLAMMEN äger fortfarande på de mer heta och torra planerna – av tradition och hävd. HUNDHUVUDENA har haft en ojämn säsong, med stora omgrupperingar i laget, men är på frammarsch tack vare sin strategiska styrka.
Huvudturneringen, säsongsavslutningen, gick som planerat av stapeln, för andra året i rad, på den frostiga grusplanen vid Svartån i Tranås. Förra årets snöhinder som föranledde förflyttning in i den intilliggande bowlinghallen gav som väl alla minns en oförglömlig match, med den sprakande passion och förlösning som bara dessa skinande tunga klot kan ge. (De fem mikrade pizzorna som sedan i serveringen bröts, delades och mättade alla fem tusen samlade, var också inte något annat än ett mirakel.)
I år lyckades vi genomföra matchen på den avsedda grusplanen; På den frostiga sanden, i den tidiga morgonens tystnad och den från ån svepande, förlåtande, lätta dimman – med andedräkten ångande i stilla astralmoln; Det var snudd på en sakral upplevelse – Då vi gjorde Raketen tillsammans i en stor ring och våra munnars varma rök fick våra ansikten att smälta ihop; Då, som förra året, i den snabbt fallande skymningen, efter en dags spel, Taimour Abdulwahabs osaliga ande svävar över den tomma och bistra norra rondellen på Storgatan och pekar ut riktningen – vilket av de väntande lagen som får ta med sig hem vandringspokalen.
(Även i år dök inte Vilks upp, trots inbjudan; Kanske på grund av förvirring vad gäller förekomst av bjudmat och egen lagtillhörighet.)
svensson,
Ska man hänga på det resonemanget så blir kontentan har jag läst:
Antirasism = antivit = rasism.
Jag föredrar antikvit…
Japp CeDe. Helt korrekt. Den korrekta benämningen av rasist är antirasist och maschokist. Det är ett slags introvert självhat. Men det är ju det jag säger. Ordet faller samman av sin egen orimlighet.
Vadi Al-Sindar,
Om jag har förstått det rätt så ägnar sig Vilks enbart åt two-touch spel i liberoposition.
Bara så där helt apropå…
SVT och Vetenskapsrådet planerar tydligen att ”modernisera” sig.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article18028872.ab
Så riktigt, precis min position. Snart dags att inta den under julspelen. Angående Billgrens uppsyn är det nog svårt att dra några slutsatser av bilden.
Humor på högsta nivå. Och sandlådelek. Ha ha ha.
http://avpixlat.info/2013/12/17/neger-och-arab-skapade-fullmaktigepanik/