1434: Älgar och apor i Eslöv

Postat den 2014 3 februari av Lars Vilks

Det borde ha varit stjärnor att smycka ditt änne… Kanske inte fullt ut så men i alla fall borde någon notis ha tagits om Dan Jönssons Universitet i Eslöv, en originell förpackning av hans kulturartiklar och konstrecensioner. Bland apor och älgar (nå, vi igenkänner nog Marcel Broodthaers örnar, men icke desto mindre) finner vi hans försvar för kulturvänstern, dess sista utpost. Man får dock tillägga att just i ämnet kultur (kopplat till identitet) håller vänstern alltjämt ställningarna. Men priset är högt, skillnaden gentemot högern är i det närmast hårfin. Jag själv är dock övertygad om att den har mycket mer att ge. Den kunde t ex bli radikal och överskridande. Konvenansen är bekväm men ur konstnärlig synvinkel synnerligen otrevlig.

I alla fall har Jönsson skapat något som man aldrig ser hos konstrecensenterna som inte har större ambitioner än att försöka ge ut sina greatest hits i en tröttsam bok för att lämna kvar ett spår av sina mödor.

Men 15 minuter från Eslöv är en långt bättre idé.

Publicerat i Konstkritik | 4 kommentarer

1433: Konstens rasistiska tendenser

Postat den 2014 31 januari av Lars Vilks

Tidens mäktigaste nöje marscherar naturligtvis alldeles fritt omkring i kulturrecensionerna. Det uppiggande omdömet (SvD) om von Triers film Nymphomaniac ”en god ansats, men även äckliga anspelningar på pedofili, rasistiska tendenser och sexism” visar hur man kan få in rätt mycket i en mening. ”Rasistiska tendenser” är det intressantaste som varande det allra säkraste. I den framstormande extremismen har spridningen nått den kokpunkt där intet går fritt för underförstådd, möjlig eller tanklös rasism. Påtaglig rasism är av mindre intresse eftersom sådan inte är sofistikerad såsom den kan te sig i avancerade kulturprodukter. Även om rasismfebern sedan länge nått fram till standardfraseringen och det retoriska blomsterspråket kommer den att fortsätta ett bra tag till. Ty den kittlar alltjämt.

Denna åsiktsstafett dyker också upp i konstrecensionerna. Något oväntat har Frans Josef Petersson (Aftonbladet) axlat det stora ansvaret när han varnar för Goshka Macugas film Non-consensual act, censurerade filmer från Kabul. Filmen visas på Index i Stockholm men sannolikt lär den också dyka upp i Lund när Macuga kommer till Lunds konsthall om några månader. Våldtäktsscener ingår. Resonemanget som Petersson för är inte imponerande:

”Men det är värt att fundera över hur Macuga förhåller sig till dagens situation, där rasismen tar sig in i samhället på olika nivåer.

Den muslimske mannen som hot mot (västerländska) kvinnor är ju som bekant ett favoritmotiv för de ljusskygga rörelser som är på frammarsch i den europeiska politiken. Och denna bild återkommer faktiskt i Macugas verk. Hade det varit möjligt för bara några år sedan?”

Sålunda menar han att – i dessa hemsökelsens tider – kan den fåkunnige missförstå saken och dessutom gynna de ondskefulla varvid vi i det minsta har att göra med en rasistisk tendens. Inte trodde jag att Petersson skulle sälla sig till sällskapet som stampar mask i kvicksand.

Goshka Macuga är en högt kvalificerad (rankad 800) socialkritisk samtidkonstnär från Polen. Hennes genombrott kom på Birnbaums Venedigbiennal 2009.

Publicerat i debatt, Konstkritik, om utställningar m m | 5 kommentarer

1432: Gdansk

Postat den 2014 29 januari av Lars Vilks

Mitt första besök i Polen föranleddes sålunda av att jag presenterade Ladonien och dess mer än 30-åriga historia. Detta skedde i konstcentrat Laznia i Gdansk, ett gammalt badhus som byggts om till en plats för samtidskonst. Det har varit verksamt sedan 1992 och är på alla sätt uppdaterat och relevant även om det, av naturliga skäl, mest har koncentrerat sig på konstnärer från regionen. Man skall inte tro annat än att Östeuropa är med i samtidsleken. Det gäller alldeles särskilt Polen som även under diktaturens tid ägde mer frihet än vad som var fallet i övriga östblocket.

agn o mart

Curatorerna Agnieszka Wolodzko och Martin Schibli i föreläsningssalen.

 

På Galleri Günter Grass visades en utställning kring passagerarfartyget Wilhelm Gustloff, curaterad av Martin Schibli. Skeppet transporterade från öst flyende tyska soldater och civila. Det torpederades utanför Gdansk i januari 1945 och blev den i människoliv räknat största sjökatastrof någonsin med mer än 9 000 döda. När den inträffade väckte händelsen inte någon större uppmärksamhet, i krigsslutet var det annat att tänka på. Dessutom bar den med sig den politiskt inkorrektheten att göra tyskar till offer. Günter Grass, bördig från Gdansk, har skrivit en novell om Wilhelm Gustloff (Krabbans gång). Novellen kom ut 2002 och skapades för första gången ett större intresse Wilhelm Gustloffs öde. Grass motiverar sin novell med att han ville förändra politiken kring fartyget. De högerextrema hade använt sig av händelsen och Grass ville ge en annan bild.

 

Som konstutställning inträder naturligtvis svårigheten att estetisera händelsen. Ämnet är överväldigande och de konstnärliga bidragen har svårt att hävda sig mot den dokumentära verkligheten. Men så är samtidskonstens samhällskontrakt: Det angelägna och kontroversiella innehållet har blivit konstens styrfunktion.

wil gust

Foto av Wilhelm Gustloff i utställningen

wg utst

Konstnärliga kommentarer

Publicerat i Böcker, Föreläsningar, om utställningar m m | 4 kommentarer