Peter Cornell skriver i Expressen om vad konsten skall åstadkomma, nämligen att vara ”ett ankarfäste i en vibrerande fråga på vilken hans konst skulle vara ett svar.” ”hans” syftar på Andreas Eriksson och Cornells artikel handlar om det eklektiska i hans måleri. Som jag har nämnt tidigare ställer Eriksson ut på Bonniers konsthall. Men det är inte bara Eriksson som hamnar i citat- och variationsmåleriet. Man kan nog säga utan överdrift att allt måleri har hamnat där. Den 1980-talsvåg som Cornell nämner, då måleriet förnyades genom upprepningen (främst den traditionella expressionismen) som ett ironiskt förhållningssätt till måleriet, var ändå motiv nog för att göra bilderna tillgängliga för ett estetiskt betraktelsesätt. Och vanligtvis var det mer än så. Konstnärernas ironi haltade oftast betänkligt och de mera framträdande gestalterna har fortsatt i samma anda och lever nu gott på det genom att fortsätta att måla – med ironin sedan länge bortnött. Så ser det ut i måleriet, men också i konsten i övrigt, det krävs motiv, innehåll, diskurs för att göra formanrättningen aptitlig. För Erikssons del kan man tycka att motivet är väl tunt: han ”undersöker” måleriet, något man hållit på alltför länge med utan att det har lett till något mer än produktion, som alls inte behöver vara dålig men dock standardvara.
Vad som är värre är att diskursproduktionen inte fungerar så väl. Den har legat stilla en längre tid och dess överlevnad hänger nu på att innehållet är angeläget nog. Den nästa manifestationen av samtidskonstens ambitiösa ansträngningar kommer i juni i St. Petersburg med Manifesta 10 men inriktningen antyds i text. Senaste numret av Manifesta Journal berättar vad man kan förvänta sig. Professorn i San Diego Fatima El-Tayeb hyllar ”creolization”, alltså skapandet av kulturella ”hybrider” (just ”hybrid” är ett ständigt slagord i konstsammanhang). Kreolvalsen har man dansat i flera decennier och man kan tycka att det kunde vara avklarat. Professorn bygger på med lite rasism, modell strukturell, och anklagar vänstern för att inte tillräckligt uppmärksamma saken, vilket måhända kan verka överraskande. Ty, säger hon, vänstern har fixerat sig vid klassamhället och hur kan det komma sig att invandrarna alltid hamnar i den lägsta klassen? Ja, inte alla förstås. Professorn själv, som kommer från Tyskland, fick ingen klassresa neråt när hon anlände till USA. Annars är det väl samma problem som det faktum att de som befinner sig i den lägsta klassen brukar ha svårt att klättra uppåt. Eller att konsten befolkas av den bildade medelklassen trots alla försök att ändra på det.
Så här lyder redaktionens introduktion till Manifesta Journal:
”This active questioning of the overarching narratives of origin, rootedness and authenticity, as well as the prevalence of identitarian models (be they ‘European’, ‘Afropolitan’, or ‘post-black’) reverberates throughout the entire issue of this journal; in equal measure traversed by voices and bodies in diaspora and thus, necessarily, by the much debated concept of ‘hybridity’”.
Ett problem för Manifesta har varit kravet på att man skulle bojkotta Ryssland p. g. a. censurförhållandena. Men det gjorde man inte utan valde istället ett beprövat argument: dialog. Säkert är det ett korrekt val. En bojkott skulle enbart intressera konstvärlden och innebära att de inte fick diskutera och entusiasmeras över sina hybrider.
Att maskinen går på standardutställningen behöver inte betyda att det blir en dålig utställning. Konstskapandet doseras med större eller mindre tillsatser av obegriplighet och oväntade grepp varför den alltför givna diskursen inte nödvändigtvis kommer att ta över föreställningen.
