Jaja, det dagas ren och Fritiof kommer icke. Men det kan man inte heller begära, den rasande Rolands rasdebatt är säkrad för avsevärd tid framåt. I dagarna ligger profilen på ”omvänd rasism”. Om denna finns olika uppfattningar. En är att det inte existerar något sådant. En annan att det, om det existerar, inte är rasism eftersom rasism mot den härskande vite mannen inte är tänkbart. En tredje är att det är vanligt förekommande och att alla former av rasism bör beivras. Vem som väljer vad är lätt att räkna ut. På vänsterkanten kör man med de båda första medan den liberala sidan och den lilla högerkanten (den traditionella högern har tills vidare försvunnit i Sverige) väljer det tredje. Det handlar naturligtvis inte om någon intellektuell debatt och mindre nu än tidigare. Ty det är valår och vinklingarna blir under den omständigheten fanatiska. Men det är rolig läsning om pyssligheten i politiken. Praktfullast blir elegierna från vänstersidan. Se t ex Dagens Arena och DN.
I stort är körerna ändå samstämmiga. Grälsjukan är nödvändig för identitetens skull. Men det går att säga samma sak som om den strukturella rasismen. Det man finner i den, liksom i dagens standardiserade haranger är mer än välkänt inom reklamen: När man väljer, väljer man det man känner till eller det man tycker sig känna igen. Åt den saken är det inte mycket att göra. Förändringar äger naturligtvis rum men det går långsamt.
Nästan alla vill dra sitt strå till stacken. Så också konsten. Nästa nummer av Göteborgs konstmuseums bokserie Skiascope kommer ut den 1 april. Ett kort ögonblick skulle man kunna tro på ett sofistikerat aprilskämt men det är nog inte fallet. Titeln passar väl in i tiden: ”Blond och blåögd: Vithet, svenskhet och visuell kultur”. Vi får t ex förundra oss över ”Hur kommer det sig att det finns föreställningar om ett ’svenskt’ utseende? Föreställningar om att det går att se på skinnet och håret vem som är svensk, som i polisens jakt på illegala immigranter?” Eller ”Fokus i boken riktas mot dem som ser sig som normala. Som är ytterst känsliga för hur andra avviker, med en främmande accent, mörk hudfärg eller andra vanor, men som är blinda för sitt eget sätt att tala, se ut och vara.” Och förstås ”Dessutom granskas bilden av Orienten i 1800-talets bilder som en projektionsyta för den borgerliga mannens såväl våta drömmar som värsta fasor.”
Idel gamla godingar som med största sannolikhet kommer att granskas med den vite mannens uppfinningar Dekonstruktionen och Relativiseringen. Jag minns ännu med vilken förtjusning vi grep oss an dessa redskap när de blev allmängods kring 1990. Allt dekonstruerades till myter: Modernismen, nationen, autenticiteten, människan, orientalismen osv. Lite strävare blev det när marxismen utsattes för samma plågsamma behandling och när man kom fram till konsten blev det definitivt stopp. Numera används dekonstruktionsredskapet för att fostra den vite västerlänningen till att bli lika god som den ädle invandraren. Av politiska skäl dekonstrueras inte dessa begrepp.
Man bör aldrig säga nej till en väl genomförd opera buffa. Men i längden blir estetiken lidande.
