1824: Politikerna tar över i Lund

Postat den 2014 28 mars av Lars Vilks

I Lund har den under långt tid pågående kampen mellan politikerna och konsthallschefen Åsa Nacking kommit in i ett avgörande skede (Sydsvenskan och Sydsvenskan). Nacking fråntas rätten att besluta om vilka utställningar man skall ha. Jo, det är lätt att förstå samtliga inblandade. Politikerna vill ha en inkluderande konsthall som drar en stor publik. Det vill också Åsa Nacking men den internationella samtidskonst som hon visar lockar inte många besökare. Utställningarna är elitistiska för så fungerar samtidskonsten. Det är inte helt omöjligt att driva en linje med, som det heter på museispråk, ”brett och smalt”, men det är en svår uppgift. Vill man, som Åsa Nacking, visa sådant som är representativt för det som gäller i samtidskonsten, kräver det betydande resurser för att skapa utställningar som skall vara tillräckligt anslående för att dra publik. Och sådana resurser saknas säkert i Lunds konsthall.

 

Politikerna kan inte styra en konsthall som är inriktad på relevant samtidskonst. Det enda de är intresserade av är tydligen hur många som kan tänkas komma till utställningarna. Publikfriande utställningar är lätta att producera, det är bara att införa en jurybedömd Lundasalong eller låta hallen bli centrum för Skånes konstrundor, men då blir det något annat man sysslar med. Lunds konsthall med sina goda traditioner (liksom dystra tidigare inhopp av konstbedömande politiker) bör naturligtvis få fortsätta med det man håller på med. Att visa det som gäller på en hög internationell nivå är något Lund borde kunna stödja. För det är bra utställningar som visas och det saknas inte frågeställningar som även kommunpolitikerna torde inse är i tiden ”angelägna”. Alltså sådant som frågor om kön, klass, etnicitet och migration. Vad har man emot det?

 

Jag hoppas att Åsa Nacking står på sig och gör med i det fortsatta dramat. När politikerna tar över konstrodret kommer skutan ofelbart att driva på intressanta grund.

 

För det är ju ändå så att man anställde konsthallschefen utan någon tidsbegränsning eller andra inskränkningar. Tidigare, alltså efter fadäsen med Folke Edwards, styrde nämnden med järnhand. Att nu bryta ett mandat som gör ett arbete som är djupt respekterat i konstvärldens tongivande kretsar är att göra sig omöjliga. Man bör ha förstått vad man skulle få när man anställde Åsa Nacking.

 

Publiksiffrorna är inte avgörande i sådana här frågor. I en stad som Lund är det rimligt att man tillhandahåller en verksamhet som visar hur konstens ser ut i ett internationellt perspektiv.

 

Publicerat i debatt, om utställningar m m | 7 kommentarer

1823: Ett överskridande med alltför mycket råge

Postat den 2014 26 mars av Lars Vilks

Det kan inte hjälpas. Fallet Dan Park har ett principiellt intresse. Frågan är på vilka villkor man kan vara konstnär och vilken roll konsten skall spela. I Sydsvenskan tuggar Patrik Svensson fradga när han kommenterar Park. Han får för sig att Park slutade att vara konstnär för två år sedan. Emellertid är den inkvisitoriska teologin inte den bästa utgångspunkten för konstteoretiska bedömningar. Svensson uttrycker inget annat än att han inte är förtjust i Parks konst men konstnären förblir naturligtvis konstnär och Svensson avvisande fungerar istället som en bekräftelse på detta faktum. Svensson kunde ha sagt att konstvärlden föga aktar Park och att hans konst möts med största skepsis eller avsky av dess tongivande medlemmar. Svensson har egendomligt nog fått för sig att Park skulle röna uppskattning i konstvärlden och skriver att han nu hoppas att detta skall ändras. Som sagt, Svensson är upprörd och när han hastigt skriver att ”ett hatbrott är ett hatbrott även om det kallas konst” kan man kontra med att är en pissoar en pissoar även om man kallar den konst?

 

Marin Aagård (Aftonbladet) är smartare. Han understryker att Park förmodligen är den första svenska konstnär som har hamnat inom lås och bom på grund av sin konst. Ja, det är inte vanligt och vill man spetsa till det kan man säga att på senare tid har Sverige och Ryssland utmärkt sig genom att frihetsberöva konstnärer som protesterar mot etablissemangets politik. Aagård som någonstans ser att den vilda friheten äger något sympatiskt får dock avvisa Park som medspelare i det högerextrema lägret.

 

Men det finns lite mer. I konsten har man hamnat i det något besynnerliga läget att konsten hyser ungefär samma politiska korrekthet som etablissemanget, konsten blir alltså en statens tjänare vilket är något man inte är van vid (ännu lustigare att armkroken med staten utgörs av högersidan). Av tradition har konsten alltid befunnit sig i opposition mot de solida konventionerna men nu tycks det som om att granska makten har mist sin sälta. Om man antar att Parks intresse, för att inte säga besatthet, ligger i att utmana det politiskt korrekta, kan det förefalla att vara ett rimligt konstprojekt även om det naturligtvis kolliderar ofantlig med konstens rådande konsensus. Han strör omkring sig otidigheter av värsta sort och gör sig omöjlig i de flesta konstkretsar genom att konstant ge sig på de politiska ideal som föresvävar konstvärlden liksom världen utanför.

 

Hur mycket Park har trasslat in sig på den högerextrema sidan kan jag inte avgöra. Att han blir påhejad därifrån är ett faktum. En uppenbar svaghet i Parks produktion ligger i att hans konst illustrerar, det är självklart vad han menar även om han kan få fram en del fyndiga vändningar i sina alster. Som en särdeles upprorisk performance kunde hans projekt framstå som något mer än så men det är tveksamt om Park tänker i sådana banor.

 

Det finns en hel del konstnärer som har haft fel politisk inriktning och som har gett uttryck för sådana ståndpunkter i sin konst. Man kan erinra om Marinetti och Ezra Pound som hyllade Mussolini eller Dali som beundrade Franco. Samtliga har blivit storheter i konsthistorien. Emellertid brukar estetiken rätta sig efter den moral och den politik som generellt gäller i konstvärlden. Men som sagt, den saken har blivit problematisk med konsten, staten och kapitalet i armkrok: O konst, var är din udd?

 

 

Publicerat i konstteori, yttrandefrihet | 29 kommentarer

1822: Vit som yttrandefriheten

Postat den 2014 25 mars av Lars Vilks

01 ryman 1961

Robert Ryman, olja på duk, 1961

 

Man kan tänka sig att även de hederliga vitmålningarna kommer att hamna i hetluften. Inte bara det att de är helt vita, de är också målade av vita män.

Igår var det inspelning av Trygdekontorets program om yttrandefrihet. På onsdag kväll kan man se det här.

Bland gästerna fanns Bjørn Stœrk, som är skribent på norska Aftenposten. Han har ett stort intresse för yttrandefrihet och har även skrivit en bok i ämnet, Ytringsfrihet som kom ut i fjor. Han har en uttalat liberal uppfattning om yttrandefrihet. Hans artiklar finns samlade här. I Sverige skulle det vara omöjligt att finna en så frispråkig herre i någon av våra ledande dagstidningar. Norskt och svenskt skiljer sig något åt och en del av svenskarna har inte helt oväntat sett sig själva som de överlägsna.

Yttrandefriheten och Dan Park har utvecklat sig till en såpa i tiden. I det senaste avsnittet har Park blivit häktad och åklagaren aktar att kasta honom i fängelse (se här och här). Eller som engagerade jurister ibland formulerar sig ”Du hamnar i spjället!” (en gång för ett bra tag sedan riktat mot mig för mina äventyr på Kullaberg). Man kan tycka att Dan Park borde komma undan genom att han har lite andra avsikter än ”hets mot folkgrupp”. Men denna populära paragraf tycks bygga på att det räcker långt länge med misstanken. I detta läge kan man undra var alla entusiaster för yttrandefriheten håller hus. Inte för att de nödvändigtvis skulle tala för Park, de kunde åtminstone skriva något om hur man skall göra gränsdragningar om vad som är acceptabelt eller inte.

 

Till slut blev det biennal i Sydney. Efter alla protester och avhopp blev sammanfattningen att biennalledningen ödmjukt tog av sig hatten och vandrade vidare (Artforum).

Publicerat i Biennaler, debatt, yttrandefrihet | 7 kommentarer