1830: Konstvärldar

Postat den 2014 11 april av Lars Vilks

Två kommentatorer funderar på hur det förhåller sig med graffiti som konst:

”Det finns en mängd olika Graffitikonstnärer som dömts för sin konst före Dan Park, så han är knappast den första…

Men du kanske inte definierar graffiti som konst?

Har alltså institutionella konstteorin godkänt gatukonst till konst? Genom en akademisk artikel?

Just det Banksy. Han är rankad på Artfacts ser jag nu.

Gäller det all gatukonst då? Grafitti tex? Och när hände detta?

Vore intressant om du ville berätta mer om det.

Jag vet många busfrön som kommer bli glada över konststämpeln.”

 

”Det finns en mängd olika Graffitikonstnärer som dömts för sin konst före Dan Park, så han är knappast den första..

Men du kanske inte definierar graffiti som konst?”

 

Först det där med dömda konstnärer. Det finns en rad exempel på konstnärer som har blivit dömda pga. sin konst. Jag har vid ett flertal tillfällen själv hamnat i den situationen. Men det här gällde fängelsedomar. Det är möjligt att någon graffitikonstnär har fått en sådan dom, jag känner inte till det. Men även om så skulle vara fallet har det inte samma intresse som det betydligt mera sexiga och svårbedömda hets mot folkgrupp.

Angående graffitins status är det naturligtvis ingen som helst tvekan om att den ingår i konsten och konstvärlden Kommentatorn nämnde det självklara namnet Banksy men listan kan göras mycket lång, t ex Chris Johanson, Barry McGee, KAWS, NUG… Men sedan blir det en definitionsfråga om vad som är en graffiti- eller street artkonstnär. I praktiken har de framgångsrika i denna avdelning anpassat sig till att producera konst för ordinära gallerier och konsthallar. Så gick det med Basquiat och så gick det med Klara Lidén. Att hålla sig utanför konstvärldens innekorridorer och hålla sig med en egen jargong och egna idéer är emellertid något annorlunda. Att även detta alldeles självklart betraktas som konst hindrar inte att det blir en specialavdelning i konstvärlden och som sådan intar den inte någon framskjuten plats i den ledande regimen, den internationella samtidskonsten. Skillnaden handlar om vad man gör och vilka referenser man har. Det betyder också att graffiti generellt har en lägre kvalitet. Ett annat exempel på speciella konstvärldar är design. Även i detta fall finner man konstnärer som anpassar sig till gallerier och konsthallar. Jämförelsen haltar genom att design är en jättelik avdelning som till allra största delen är kommersiell och inte utan vidare blir en del av konsten; man har sina egna effektiva arenor. Men principen är densamma. Eller varför inte jämföra med en annan stor konstvärld, modernismen? Modernisterna är ofta irriterade på den internationella samtidskonsten eftersom dess inriktning på teori och politik rör sig i en helt annan riktning än modernisternas form och gestaltning. Men även modernister kan anpassa sig och skapa de referenser som är nödvändiga och göra ett projekt av sina objekt.

Busfröna bör dock bli måttligt glada över att gå under konststämpeln. Den innebär bara en uttunnad klassificering och säger inget om kvalitet.

01KAWS

KAWS med verk (rankad 2.364)

 

Publicerat i konstteori | 5 kommentarer

1829: Normalcy

Postat den 2014 9 april av Lars Vilks

”Sedan 1980-talet har samhället varit på väg bort från den senmodernistiska, romantiska synen på konstnären som ett snille, höjd till ett plan bortom vardagen”, skriver Jens Liljestrand i en artikel (Expressen) om Kristina Lugn. Jo, vi har hört det åtminstone sedan den postmoderna dekonstruktionen på 1980-talet. Det världsfrånvända, gudomligt inspirerade konstgeniet har inte många anhängare idag. Men frågan är om så mycket har ändrats. Vad som fortfarande är kvar är konsten och den uppfattas av nästan alla i konstvärlden som genialisk i sig. Den upphöjda andliga konstupplevelsen har förlorat sin charm men det hindrar inte att man tänker sig att konsten där lika nödvändig som tidlös. Och alltsedan den på allvar trasslade sig in i politiken är den det rekommendabla alternativet. I kretsarna som ägnar sig åt konst som forskning kan den utvinna kunskap som vanlig vetenskap inte förmår. Kort sagt är den genialisk, så genialisk att även om inte ett enda exempel på konstens politiska potential eller något som helst gångbart forskningsresultat så är den upphöjd över all kritik. Konstens glans sprider sig naturligt nog till utövarna om än man får formulera deras förträfflighet i andra termer.

 

Till synes är det modernistiska avantgardet (som garanterat tillhandahöll genier) bortsopat till förmån för den postmoderna öppenheten och avdramatiseringen av geniets gudomlighet. Likafullt är det nödvändigt att konsten tillhandahåller sin avancerande spets. Och det är dessutom en förväntan att denna skall kunna producera något radikalt överskridande. Som konsten har sett ut en tid har vi två kategorier av konstnärer som företräder överskridandets dynamik. Dels de etablerade stjärnorna som redan har visat sin styrka men som dessutom förmår att dröja kvar i den högsta divisionen och dels emerging artists som framträder i en aldrig sinande ström. Men det står också klart att det vi har kunnat se under det senaste decenniet är variationer på redan kända trender (t ex relationell estetik, socialkritik, konst som politisk aktivism, konst som forskning) varför det mest påtagliga är kvantifieringen av den internationella samtidskonsten.

 

Något måste göras (detta gäller hela tiden och konstvärlden är pinsamt medveten om det) och ett färskt exempel är Kungliga Konsthögskolan som nu (under rubriken Normalcy) slår ett slag för konst som forskning rekommenderat från en hittills svikande marknad.

”På vissa platser på planeten, som Stockholm, framstår konstnärlig forskning som en klar alternativ källa till resurser åt konstnärers utveckling och framtida försörjning.”

Som slagkraftigt alternativ avfärdar men den traditionella forskningen som intern och alltför begränsad. Annat alltså med konsten som kan tillhandahålla: ”DDD: differens, debatt och dispyt?” Man utlovar en vild uppgörelse med normen och det politiskt korrekta.

Som i alla reklamerbjudande som verkar lite för bra finns det alltid några finstilta klausuler. I det här fallet behöver det inte ens skrivas ut. Har man bjudit in Dan Park som hamnat bakom galler för att ha utövat DDD på ett politiskt inkorrekt sätt och som garanterat står utanför Normalcy?

Tänkte väl det. Den internationella samtidskonstnormen är sträng och hård och Normalcy håller dem alla i tukt och förmaning.

Publicerat i om utställningar m m | 30 kommentarer

1828: Även presidenter kan vara konstnärer

Postat den 2014 6 april av Lars Vilks

George W Bush framträder med målningar och kan därför, även titulera sig som konstnär. Det är enkelt fall att klassificera. Men det gör naturligtvis inte Bush till någon bra konstnär. Han är en amatör med vissa ambitioner. Konstkritikern Lars Elton har en intressant kommentar till Bushs utställning: ”Bör en expresident som har förorsakat ett av världens värsta krig (Afghanistan) få positiv uppmärksamhet för att han har börjat måla på gamla dagar? Nej, är mitt klara svar /…/ Att bilderna dessutom är direkt amatörmässiga gör inte saken bättre.

 

Eltons invändning är givetvis en alldeles hopplös pekpinne mot medierna. Buhs framträdande är en självfallen händelse av första rang för nyhetsrapporteringen. Inte minst genom att han har porträtterat en rad statsmän. Dessutom kräver Elton att medierna skall dela hans uppfattning och därför bojkotta Bushs konst. Elton gör också det vanliga misstaget att blanda in kvaliteten i sitt principiella resonemang. Om det skulle vara så att Bush målningar hade varit utsökt professionella skulle detta tydligen göra saken åtminstone lite bättre.

 

Även en mera konstorienterad site som Artinfo tar upp Bushs utställning med många bilder. Så några kvalitetspoäng kan expresidenten räkna in i sin karriär som målare.

 

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 2 kommentarer