1832: Porten kallas trång

De strategiska dragen i tidsbilden den stora rasisthärvan kan lämna en del övrigt att önska. Huvudpersonen blev plötsligt Roger Salle Sahlström som har blivit bortjagad när han bevakade en demonstration (Journalisten). Det visade sig tämligen omgående att Sahlström var värd en visa. Mattias Irving på Dagens Seglora drog till ordentligt:

 

”…dömd och våldsam politisk aktivist, fast i den Breivikska Eurabiadimman, välkänd för att ha tältat beväpnad i Lars Vilks trädgård för att skydda honom, och aktiv medarbetare till den rasande rasisten Ingrid Carlqvist, på Dispatch International.”

 

Ja, det var nog bäst att vara beväpnad när man vid den tiden bevakade mitt hus. Några dagar tidigare hade beväpnade muslimer tänkt sig ett rejält mord. Men det handlar inte om det utan om att dikta den fasa som betraktaren skapar i sin egen fatabur – tillsammans med likasinnade: Vi hetsar oss tillsammans.

 

Nå, det föranledde Åsa Linderborg att utbrista i en bannbulla som dock väckte den intressanta frågan om vem som är journalist. Inte för att det finns någon avsevärd intellektuell hederlighet i hennes inlägg, men i alla fall kunde den institutionella teorin ha varit ett enkelt hjälpmedel. Är Sahlström journalist? Han är ju det även om han skriver i den av många fördömda Dispatch International. Frågan är naturligtvis om han är en bra journalist. Enligt journalistvärlden är han inte det eftersom han har fel åsikter. Men som ofta sker vid ivern att bevisa att något inte är, blir det mer, istället för mindre, genom den uppmärksamhet som man samtidigt åstadkommer. Linderborg räknar med att det hon skriver är tillräckligt genom hennes position, fakta kan ersättas med enkla slagord. Men det hjälper inte. Långt bättre resultat skulle man nå med ”att tala är silver men tiga är guld”.

 

Och mer stilpoäng kan Sahlström räkna in då även Oisin Cantwell stämmer upp en hymn till mänsklighetens fromma. Han bestämmer sig för att definiera en journalist utifrån stil: ”Så här skulle ingen riktigt journalist skriva. Detta skulle aldrig en journalistisk produkt publicera.” Vad en ”riktig” journalist kan skriva och vad som publiceras är en komplicerad fråga och man kan nog vara enig om att det skrivs lite av varje och inte alltid det Cantwell personligen önskar sig – eller vilka olika slag journalistik som kan bedrivas. Istället för att öppna en så hopplös diskussion om frågan ”Vad är journalistik?” kunde han ha ignorerat hela saken eftersom behovet av att öppna en diskussion automatiskt medför att Sahlström är så pass väsentlig att han måste bemötas.

 

Varför måste ”ju enklare, ju simplare” vara vår tids ledstjärna?

 

Det här inlägget postades i debatt. Bokmärk permalänken.

3 svar på 1832: Porten kallas trång

  1. Lika djup och konsekvent som vanligt, till skillnad från opinionsbildarna Oisin och Åsa.

  2. Tack för den Lars! Sällan har man skådat ett så frenetisk hat mot en enskild person inom journalistvärlden med syftet att nergöra och förlöjliga, samtidig med att man därvid – helt motsatt syftet – legaliserar gatans parlaments rätt att jaga vilken reporter väck som helst.

    Det känns nästa komiskt så avslöjande det blev “utan klär”!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.