På lördag är det dags för Dan Park att visa sin konst på Galleri Rönnquist & Rönnquist. Lustigt nog behövs det inte mer än en liten dos Dan Park för att konstens gränser skall uppenbara sig. Så ser det ut i den del av världen som förfasar sig över den ryska behandlingen av Pussy Riot. Men man skall nog inte se alltför allvarligt på den tillställning som i maktens boningar länge varit tillstädes. Humorn flödar varje dag. Mehmet Kaplan lyckades med att finna likheter mellan Jihadkrigare och frivilliga till finska vinterkriget. Minst lika roligt är den kreativa tanken att Hitler kan vara en dold folksjukdom. Den pågående såpoperan kan närmast betitlas ”Åsa-Nisse och den vita normens makt”. De verkliga poängerna inkasseras naturligtvis av det gravallvar som rasifierade och antirasister deklarerar med ett aldrig sinande och osvikligt patos. När maktens åsiktsbildning framhävs som den absoluta sanningen som ej får petas på har konsten sin givna uppgift: Att vara den nålspets som närmar sig den alltför uppblåsta ballongen.
När en påstådd sanning verifieras genom ändlösa inre övertygelser kan det vara dags att citera gamle Markis de Sades, ”den gudomlige”, konstuppfattning: ”Den ständiga omoraliska upplösningen av den existerande ordningen.” Nå, det där är dock överspänt men Dan Parks utställning tycks kunna bjuda på såväl vilda demonstranter som mycket känslor.
Det politiska är ett pikant inslag i samtidskonsten. Så kan man nog sammanfatta alla dessa strävanden efter att spela en verklig roll i samhällsnyttans tjänst. Trenden i samtidskonsten tycks dock mest handla om huruvida det skall bojkottas eller ej. För några dagar sedan öppnades den återkommande Manifestabiennalen i St. Petersburg. Det har uppfordrats till bojkott men den erfarne och på alla sätt korrekte och respekterade curatorn Kaspar König lyssnade inte på det örat. Till slut blev det bara en konstnär som hoppade av. I Sverige beslöt dock konstkritikern Nils Forsberg att av moraliska skäl inte åka dit (Expressen). Konstvärldens bojkottbekymmer är sålunda en trend som i vanlig ordning väcker en viss intern uppmärksamhet. Antingen är det fel på någon sponsor eller på landets politik. I fallet Ryssland protesterar man mot ingripandet i Ukraina och de restriktiva gaylagarna. Utanför konstvärlden är det ingen som bryr sig om det blir en utställning eller ej. När man fattar beslutet att inte bojkotta och istället öppna en kritisk diskussion blir det som alltid en konstvärldsanekdot. Manifesta i St. Petersburg innehåller en del mot den ryska regimen kritiska verk men för övrigt blir det som vanligt, spännande konst av spännande konstnärer som drar sin intresserade medelklasspublik. Utställningen huserar och samarbetar med Eremitaget. Chefen där, Michail Piotrovsky, citeras i SR med ”Om inte vi blandar oss in i politiken, så lägger sig politiken inte i vad vi gör, vi försvarar konstens territorium från både höger och vänster. Konst och politik hör inte ihop”. Han säger dock även ”Det är inte viktigt och det är bra eller dålig konst. Samtidskonst är mycket intressant.” (Focus) Det förefaller något rörigt.
Ja, hur är det egentligen? Hör konsten och politiken inte ihop? Det är nog så riktigt som Piotrovsky säger, det finns en oöverstiglig skillnad. Konst kan inte bedömas utifrån politiskt angelägna eller ömmande frågor. I sista hand är det alltid en estetisk fråga som endast kan bedömas av konstvärlden. Ett politiskt innehåll och även politiska reaktioner kan tillföra ett verk ett estetiskt värde men skapar då samtidigt en distans. Det är inte saken som är saken utan istället sakens estetik.
Vad säger man en sådan dag annat än att det är som vanligt. Rasisterna kommer mer och mer och Lövén säger att han skall ta krafttag mot dem. Onekligen kom dock Svenskarnas Parti ett stycke framåt genom sin välregisserade kampanj i Almedalen. För det gäller att göra sig synlig i medierna och alldeles i vanlig ordning fick man precis den medvind man kunde hoppas på. En liten skara demonstranter och en stor skara motdemonstranter. Som man har vant sig vid blev Dror Feiler haffad av polisen när han agerade som aktivist med saxofon. Numera kan SvP även glädja sig åt att deras marginella skaror ackompanjeras av kyrkklockor. Sådan draghjälp är inte alla förunnat.
Nåväl, det där handlar alltmer om politiska favoriter i repris. Betydligt intressantare är att en målning av Vermeer van Delft (1632-1675) finns till salu på Christies. Sådant inträffar mycket sällan eftersom det endast existerar ett 30-tal målningar av Vermeer och att endast två målningar är i privat ägo. Målningen i fråga uppskattas kosta mellan 10 och 13 miljoner dollar vilket kan förefalla vara modest. Men så är det fråga om ett tidigt verk där Vermeer till stora delar har kopierat en annan målare.
Men det finns mer intressant kring Vermeer. För några månader sedan släpttes filmen om hur Tom Jenison försöker göra den perfekta Vermeerkopian med hjälp av vad som kanske var Vermeers speciella hjälpmedel. Under de senaste två decennierna har det blivit alltmer accepterat att Vermeer använde sig av någon form av Camera Obscura kombinerat med linser. Med detta kunde han projicera sitt motiv på sin duk och sedan måla av det, alltså en form av fotografering. Jenison följde upp teorier som lanserat av Philip Steadman och David Hockney. Hans bidrag var framför allt en spegel som gjorde det möjligt att få en rättvänd bild och tillräckligt med ljus. Den målning som Jenison producerade var Musiklektionen. Han målade inte bara själva målningen utan skapade rummet och tillverkade alla där befintliga objekt. Och placerade in levande modeller.
Här kan man jämföra originalet med Jenisons version. En intressant detalj går att upptäcka i spegelns övre vänstra hörn. En brunaktig rektangel som troligen är den bakomliggande väggen. Med hjälp av den kan man få fram rummets exakta längd. Man kan fortfarande inte bevisa att Vermeer har arbetat med projektion men mycket pekar i den riktningen. Hans målningar har ingen underliggande teckning, hans produktion var mycket liten, han hade inga elever och troligen inte heller någon lärare. För sina målningar använde han samma rum om och om igen. Reaktionerna bland konsthistorikerna har varit starka, åtskilliga vägrar att se Vermeers extraordinära geni reducerat genom teknisk apparatur. Å andra sidan uppnådde han fantastiska resultat. Och det handlar inte bara om att han reproducerade en optisk förebild. Jämför man den äkta Vermeermålningen med Jenison är det stor skillnad. Jenisons ljusbehandling är t ex mycket hårdare. Se t ex på ljus och skugga under musikinstrumentet. Dessutom har Jenison, jag kan inte förstå varför, vridit på personerna så att de konfronterar varandra. Det blir två något satta figurer som laddar bilden på ett mindre lyckat sätt. Jenison har kanske utnyttjat ett litet fel som tycks ha smugit sig in i Vermeers original. Kvinnan vrider mycket obetydligt på huvudet men i spegeln ser man huvudet mer i profil än vad som borde vara fallet. Men det gör att målningen havererar ordentligt.
Även om man måste ta hänsyn till att Vermeers målning har förändrats genom åren kan man nog slå fast att det behövs mycket mer än ren teknik för att nå Vermeers nivå. Det tycker också Jonathan Jones på The Guardian.
