1869: Det skall vara hets i år

Igår medverkade jag i radioprogrammet Danmarks Röst. Programledaren Mikael Jalving ställde frågor om konstens vänsterorientering och förstås om fallet Dan Park. Vad som kom fram får väl sägas vara allmänt känt.

Fallet Dan Park genererar i varje fall en del intressanta konstteoretiska nedslag. Jag har tidigare nämnt att konstvärlden åtminstone kunde anstränga sig att gräva en smula i fallet. Som det har sett ut kommer man just inte längre än till ritsch ratsch filibom bom bom. Erica Treijs harvar en smula i ämnet (SvD). Vi åtskilliga tillfällen har hon närmat sig den institutionella konstteorin och det brukar bli fel. Så även den här gången: ”Det institutionella konstbegreppet, innebär att vad som är konst definieras av etablerade institutioner i konstvärlden och som gatukonstnär har Park agerat långt ifrån etablissemanget.” Riktigt så ligger det inte till. Konsten definieras utifrån hur något uppfattas eller rimligtvis bör uppfattas. Det är ingen tvekan om att Dan Park ägnar sig åt konst. De etablerade institutionernas uppgift är att bestämma kvaliteten. Frågan är då vilken kvalitet som skall tillskrivas Park. Artfacts är grundkällan till konstnärlig kvalitet men man skall komma ihåg att den är ofullständig och främst inriktad på internationella samtidskonstnärer. De flesta svenska konstnärer är inte medtagna men kan därför inte sägas sakna kvalitet eftersom det finns lägre nivåer av konstvärldens bekräftelse än de som artfacts redovisar. Men fallet Park får sin kvalitet genom sina kontroverser. Att bli tagen av polis och kastad i fängelse är något som kan vara fördelaktigt. Överskridande med råge. Park har med sina kontroversiella aktioner blivit känd och avskydd och han har skapat en avsevärd irritation i konstvärlden. Man kan utan vidare säga att han är långt intressantare än t ex långa rader av traditionella landskapsmålare som praktiskt taget ingen bryr sig om.

Treijs är inte någon konstkritiker men hon följer samma mall som dessa: Park har fått stöd av bland annat högerextrema krafter och därför är han högerextrem. Vidare menar Treijs: ”Att hävda sin konstnärliga frihet för att idka hets mot folkgrupp är förstås förkastligt. Vårt demokratiska system verkar i fallet Park fungera utmärkt.
Hit men inte längre.”
Nu är frågan hur hon vet att han använder sin konstnärliga frihet på det sättet. Domstolen anser det men den är ingen konstkritisk eller konstteoretisk instans. Det kan naturligtvis vara på det sättet som Treijs (och andra) anser men då för man kanske visa det med ett lägga ner lite arbete på saken.
Jag erinrar igen om den finska konstnären som gjorde ett kritiskt konstprojekt om pedofili. De bilder som hon pedagogiskt visades gjorde att hon fälldes för pedofili. Hon använde alltså sin konstnärliga frihet för att utöva pedofili. Hit men inte längre…
En rätt skojig sak är att Dan Park har blivit polisanmäld av ”vaginakonstnären” Carolina Falkholt. Hon menar att Park, som har gjort en egen version av hennes vagina, har gjort inträng i hennes upphovsrätt. I det fallet kommer nog Park att klara sig. Fast man vet aldrig, upphovsrätten har blivit en besvärlig historia och jag är lite förvånad över att inte konstvärlden reagerar på de tämligen många fall som har dykt upp. Parks bild tillskrivs betydande hetsfaktor: ”Bilden hetsar inte bara mot Carolina Falkholt utan också mot alla kvinnor. Inte minst alla de kvinnor som blivit könsstympade. Alla kvinnor borde reagera mot detta, säger Mia Gröndahl, initiativtagare till väggmålningen i Simrishamn.”

Alla är inte med på hetsordningen, se t ex Henrik Alexanderssons blogg.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 3 kommentarer

1868: När konstkritikern blir språkrör

Konstkritikern Thomas Millroth har skrivit (SDS) om Dan Park och hans utställning på Rönnquist & Rönnquist. Emellertid är det inte kritikern man hör utan snarare en affekterad ideolog. Jag tycker dock att man kan begära av en kritiker att denne gör analys istället för att slå fast sådant han tycker passar i sitt politiska program. Nivån blir därefter. Han beklagar att han inte kunde delta i demonstrationen, då hade han kunna hjälpa till med att skandera ”Nassesvin, nassesvin!” Nivå och ridå.

Kritiker som har farit ut inför en konstutställning finns det ganska gott om. Det blir då gärna uttalanden som ”Och denna samling av de grövsta oanständigheter ställer man ut till beskådande utan att tänka på de fatala konsekvenser det kan medföra” (Albert Wolff om impressionisterna 1876). Millroths bidrag i denna genre är bland annat att vidareutveckla (troligen är Martin Aagård den som först använde det) epitetet ”vidrig” om Dan Parks konst. En ny ism på gång, ”Vidrigismen”?

Millroth utgår ifrån att Dan Park är rasist och att han är SvP:s man: ”Park har lyckats göra ikoner som passar Svenskarnas parti. För det är i den kontexten hans affischer ska förstås. Med sina rasistiska budskap dissar han alla riktiga gatukonstnärer [det här är en gammal goding: ”riktiga” konstnärer i motsats till ”oriktiga”]. Rasism är alltid rasism.” Skulle inte en konstkritiker kunna ta reda på hur det förhåller sig och på vilket sätt hans konst skulle vara rasistisk? Det förefaller som om Millroth har återfallit i någon form av bokstavlig tolkning: Det man tycker sig se är det som är. Marcel Duchamps Fountain ser ut som en pissoar, alltså är det en sådan. Men det är det ju inte eftersom däremellan kommer konsten. Dan Park säger sig vilja ifrågasätta det politiskt korrekta och det kan man väl få göra. Med utställningen önskade man skapa en saklig diskussion eftersom Dan Parks tingsrättsdom menade att hans bilder inte kunde leda till en sådan. Om konstnär och gallerist har gjort något fel i detta kan man naturligtvis diskutera. Men när en kritiker inte ens vill pröva något annat än det han redan har bestämt sig för kan man bara sucka tungt.

Lägg märke till den här meningen: ”Den konstnärliga friheten anser han [Rönnquist] vara hotad, eftersom yttrandefriheten begränsas av att hets mot folkgrupp är förbjudet.” Självklart handlar det inte om det utan om hur paragrafen ”hets mot folkgrupp” skall tolkas. Och hur den skall tolkas i en konstkontext.

Kritikern tänker sig att applåderna för Park kommer från ”yttersta högern”. Liksom begreppet ”rasism” har vi här att göra med politiska slagord, tanken att det endast finns två avgrunder, den goda och den onda.

Millroth avslutar med en förhoppning om galleriets framtid: ”Vem vill ställa ut där efter detta?”

Thomas Nydahl har uttalat sig på ett lite annat sätt än Millroth (Occident): ”Är det ’hets mot folkgrupp’ Dan Park ägnar sig åt? Nej, det är det förvisso inte. Det spelar ingen roll att extrema politiska grupperingar i naziträsket älskar honom. Det spelar ingen roll vad andra försöker kapa en människas gärningar för. Det är hos själva ursprungsgärningen – i Parks fall satir, ironi och politiskt förankrad humor – som vi måste göra bedömningen.”

Publicerat i debatt, Konstkritik, om utställningar m m | 11 kommentarer

1867: Hets

Det går onekligen fortfarande att få till lite upphetsning i konsten. Dagens vernissage på Galleri Rönnquist & Rönnquist kunde erbjuda en full uppsättning av den klassiska konstskandalen. Väl kryddad med ylande demonstranter, polis som beslagtar stora delar av utställningen; konstnären arresterad och inburad. ”Hets mot folkgrupp” har blivit ett användbart konstnärligt material. Staten och kapitalet kan visa sin makt och Dan Park får ikläda sig offerrollen. Det brukar vara så att konsten skall häckla överheten och ifrågasätta den rådande ordningen. Uppenbarligen är detta minst av allt självklart. Konstvärlden må glädja sig, det finns ännu gränser att överskrida. Och det skall inte mycket till.

Konst som politisk aktivism har till slut skördat en framgång, makten bryr sig bekymrat. Det modernistiska traditionsbrottet lever än. Egentligen är det ingen stor sak om det inte vore för den rådande rashysterin. Och just därför får vi höra den enstämmiga sången från de kränktas kör och deras anhängare. Den estetiska termen torde vara ”pikant”.

Dan Park får de väl skicka till ett arbetsläger medan galleriägare Rönnquist kommer att kallas till stränga förhör och upptuktelse.

Publicerat i om utställningar m m | 20 kommentarer