Igår medverkade jag i radioprogrammet Danmarks Röst. Programledaren Mikael Jalving ställde frågor om konstens vänsterorientering och förstås om fallet Dan Park. Vad som kom fram får väl sägas vara allmänt känt.
Fallet Dan Park genererar i varje fall en del intressanta konstteoretiska nedslag. Jag har tidigare nämnt att konstvärlden åtminstone kunde anstränga sig att gräva en smula i fallet. Som det har sett ut kommer man just inte längre än till ritsch ratsch filibom bom bom. Erica Treijs harvar en smula i ämnet (SvD). Vi åtskilliga tillfällen har hon närmat sig den institutionella konstteorin och det brukar bli fel. Så även den här gången: ”Det institutionella konstbegreppet, innebär att vad som är konst definieras av etablerade institutioner i konstvärlden och som gatukonstnär har Park agerat långt ifrån etablissemanget.” Riktigt så ligger det inte till. Konsten definieras utifrån hur något uppfattas eller rimligtvis bör uppfattas. Det är ingen tvekan om att Dan Park ägnar sig åt konst. De etablerade institutionernas uppgift är att bestämma kvaliteten. Frågan är då vilken kvalitet som skall tillskrivas Park. Artfacts är grundkällan till konstnärlig kvalitet men man skall komma ihåg att den är ofullständig och främst inriktad på internationella samtidskonstnärer. De flesta svenska konstnärer är inte medtagna men kan därför inte sägas sakna kvalitet eftersom det finns lägre nivåer av konstvärldens bekräftelse än de som artfacts redovisar. Men fallet Park får sin kvalitet genom sina kontroverser. Att bli tagen av polis och kastad i fängelse är något som kan vara fördelaktigt. Överskridande med råge. Park har med sina kontroversiella aktioner blivit känd och avskydd och han har skapat en avsevärd irritation i konstvärlden. Man kan utan vidare säga att han är långt intressantare än t ex långa rader av traditionella landskapsmålare som praktiskt taget ingen bryr sig om.
Treijs är inte någon konstkritiker men hon följer samma mall som dessa: Park har fått stöd av bland annat högerextrema krafter och därför är han högerextrem. Vidare menar Treijs: ”Att hävda sin konstnärliga frihet för att idka hets mot folkgrupp är förstås förkastligt. Vårt demokratiska system verkar i fallet Park fungera utmärkt.
Hit men inte längre.”
Nu är frågan hur hon vet att han använder sin konstnärliga frihet på det sättet. Domstolen anser det men den är ingen konstkritisk eller konstteoretisk instans. Det kan naturligtvis vara på det sättet som Treijs (och andra) anser men då för man kanske visa det med ett lägga ner lite arbete på saken.
Jag erinrar igen om den finska konstnären som gjorde ett kritiskt konstprojekt om pedofili. De bilder som hon pedagogiskt visades gjorde att hon fälldes för pedofili. Hon använde alltså sin konstnärliga frihet för att utöva pedofili. Hit men inte längre…
En rätt skojig sak är att Dan Park har blivit polisanmäld av ”vaginakonstnären” Carolina Falkholt. Hon menar att Park, som har gjort en egen version av hennes vagina, har gjort inträng i hennes upphovsrätt. I det fallet kommer nog Park att klara sig. Fast man vet aldrig, upphovsrätten har blivit en besvärlig historia och jag är lite förvånad över att inte konstvärlden reagerar på de tämligen många fall som har dykt upp. Parks bild tillskrivs betydande hetsfaktor: ”Bilden hetsar inte bara mot Carolina Falkholt utan också mot alla kvinnor. Inte minst alla de kvinnor som blivit könsstympade. Alla kvinnor borde reagera mot detta, säger Mia Gröndahl, initiativtagare till väggmålningen i Simrishamn.”
Alla är inte med på hetsordningen, se t ex Henrik Alexanderssons blogg.