1887: Den politiska skönheten

Postat den 2014 20 augusti av Lars Vilks

”Den högsta formen för konst är: god politik”, säger den politiske filosofen och teatermannen Philipp Ruch i Berlin. Han är ledaren för en grupp konstaktivister under namnet Zentrum für politische Schönheit. Tidskriften Art har uppmärksammat gruppen med påståendet att visst kan konsten påverka politiken. Kanske är det aktionskonsten sista utpost för den här gruppens arbete visar dilemmat. Konstaktionerna blir aktioner. Visserligen kan man vara lite fyndig när man agerar och visst kan man kalla det för koncept- och installationskonst. Men priset man betalar är att agera helt instrumentellt. T ex berättar Art att gruppen satte upp en falsk hemsida för Tysklands familjeministerium och sökte familjer som skulle kunna ta emot 55 000 syriska barn. Man fick 100 frivilliga och lade fram detta för ministern Manuela Schwesig som naturligtvis fick ta hand om en ömtålig affär.

Så kan man göra och det är inga problem att kalla för konst om man så önskar. Däremot lär det inte bli särskilt bra konst eftersom konstvärlden förvisso kan ställa sig sympatisk till aktionen men knappast se något intrikat i en så uppenbart målinriktad handling. Konsten blir helt enkelt lidande eftersom det inte finns något annat än en politisk handling som skulle kunna utföras av någon som står helt utanför konsten. Konstvärlden kommer dock inte att uppfatta detta som något kontroversiellt.

Att konst som politisk aktivism som effektiv politisk handling inte har någon framtid hänger alltså samman med att konsten kommer i vägen. Reducerar man konstfaktorn (komplexitet, obegriplighet, det poetiska) till obefintlighet blir det fortfarande konst men en mager kost.

Den högsta formen för konst? Att överskrida konstvärldens uppfattningar. Skulle jag tänka mig.

Publicerat i om utställningar m m | 3 kommentarer

1886: Frågan om konst eller inte

Postat den 2014 19 augusti av Lars Vilks

Idag är det dags för lite konstgnäll om vad som är konst och inte, detta outtömliga ämne. Den som skall tilldelas ett par uppsträckningar är den väl ansedde konstteorietikern Thierry de Duve. Hans mest kända bok är Kant After Duchamp från 1998. Hur som helst har han föreläst i samband med Hilma af Klint-utställningen på Louisiana. Jag har vid flera tillfällen skrivit om de stora ansträngningar som görs för att få fart på af Klints rankingsposition. Det har gått hyggligt, den stora vandringsutställningen har gett utdelningen 1.808. Men det är långt kvar till att bli en av de abstrakta pionjärerna. I en intervju i Kunstkritikk tillfrågas de Duve om af Klints konststatus. Han svarar:

“Oh, there is no doubt that it is art… I was a little skeptical before I saw the show because of all the spiritual blah-blah around the work. But then I discovered that Hilma af Klint was a very good painter. There is no doubt that her work is art on any account. It’s painting. She was trained as an artist. You cannot discount the work simply because the motivation is a spiritual one more than an artistic one, if that’s the case, which I doubt.”

Diskussionen är ute i fel banor. Självklart är af Klints målningar konst eftersom konstvärlden med eftertryck har markerat det. De intressanta frågorna är istället huruvida hon är en abstrakt pionjär (steget före Kandinsky) och hur bra de är. Men de Duve har gett sig in på en märklig konstdefinition, en tillämpning av den institutionella teorin där en elit bokstavligen avgör om något är konst eller inte. Åtminstone under 1800-talet. Parissalongens jury kunde genom ett ja eller nej avgöra vad som var konst eller inte:

“Then, if a painting is refused because it is judged to be so bad or so scandalous that it is not identified as a painting worthy of the name, then it is deemed “not art,” because it is obviously not a piece of music or a sculpture or a poem either.”

Det här, menar de Duve, drabbade Manets Frukost i det gröna:

“With the Déjeuner sur l’herbe’s rejection from the Salon – it was at the famous Salon des Refusés – the painting fell into a limbo of sorts. It was art denied in its art quality. That is what non-art is.”

Det är nog så riktigt att salongsjuryn hade en mycket stark maktposition. Den var emellertid långt ifrån fullständig, refuserade konstnärer kunde få stöd från andra delar av konstetablissemanget. Det var också möjligt att visa sina verk på andra platser. Émile Zola var t ex en av dem som försvarade Manets målning. Det uppstår även andra underligheter med de Duves konstbegrepp. Manets andra skandalmålning Olympia antogs till salongen (och skapade en betydligt större kontrovers än Frukosten) och skulle alltså i motsats till Frukosten vara ett konstverk. Helt klart är det ingen bra idé som de Duve lägger fram. Att Parissalongens jury på formella grunder skulle avgöra vad som var konst eller är en alltför begränsad bild av konstlivet i dåtidens Paris. Trots allt var det möjligt för juryn att bedöma Frukosten som ett konstverk. Det hade 1863 inte varit möjligt om de hade stått inför en pissoar.

Publicerat i konstteori | Lämna en kommentar

1885: Kitsch, hötorg samt den gode och den onde

Postat den 2014 17 augusti av Lars Vilks

Peter Ekström har skrivit en bok, Okonst. Jag har recenserat den i Kulturdelen (Ekström har också skrivit svar på min kritik). Boken handlar om kitsch och hötorg men också om mycket annat. Min recension ägnar därför den huvudsakliga uppmärksamheten åt de vida områden som Ekström i övrigt ger sig hän åt. Han gör ett, enligt mitt tycke mindre lyckat, försök att sammanfatta konstteorin, han lägger uppbragt ut texten om västvärldens sekundära intresse för de utomeuropeiska bildvärldarna, han drar en lans för kvinnliga konstnärer. Han ger sig också in i ämnet juridik och konst. I den frågan menar han att konsten inte har någon juridisk särställning. Jag håller inte med honom. Det finns ett betydande antal rättsprocesser där just konsten har varit avgörande. Konsten har den egenskapen att det inte utan vidare går att avgöra vad det är man ser eller hur det skall förstås. Till detta krävs i regel kunniga representanter för konstvärlden. En ytterligare intressant aspekt är att om konstnären trots allt förlorar sin rättegång är det goda utsikter att vinsten kammas hem i ett senare skede. Carl Johan De Geer, den danske målaren Wilhelm Freddie och den österrikiske performancekonstnären Hermann Nitsch är exempel på detta.

Konsten och rättsväsendet äger just nu en alldeles särskild aktualitet i Malmö. Dom faller i Dan Park-målet den 21 augusti men även Peter Johanssons utställning på galleri Leger har fått lite juridisk vittring. Johansson valde visserligen att efter påstötning dra tillbaka Hells Angels logotyp men fallet är ändå intressant. Jag skulle tro att han hade haft goda utsikter att vinna målet om han hade blivit stämd. Och då på grund av att den ingick i ett konstprojekt. Man kan förstå att Johansson valde den defensiva linjen. Hells Angels kanske inte skulle ha nöjt sig med juridiken. Konstkritikern Carolina Söderholm (Sydsvenskan) har skrivit om saken och även blivit ännu en kritiker som uttalat sig om Dan Park. Hennes text kan sägas vara en synnerlig återgivning av konstvärldens politiska korrekthet. Peter Johansson representerar den gode herden och Dan Park är den ondskefulle. Hon ogillar att yttrandefriheten används för att kränka och trakassera. Förmodligen slår det henne inte att det är just vad den är till för. Man kan ju blott erinra sig Lars Hillersberg och tidskriften Puss.

”Peter Johansson synar däremot kritiskt just de sammanslutningar som kan sägas utöva hets mot folkgrupp, alternativt har kopplingar till kriminalitet eller där verksamheten rymmer inslag som åsidosätter alla människors lika värde. Till skillnad från Parks är detta ett arbete väl värt att ta strid för.”

Man skall med andra ord inte strida för yttrandefriheten. Inte ens om det handlar om att kasta en konstnär i fängelse. Kritikern Carolina Söderholm behöver tydligen inte ens motivera på vilket sätt Parks verk skulle vara hets mot folkgrupp. Konstnären förnekar detta och jag skulle tycka att det är kritikerns uppgift att göra sig besväret med en analys och argumentation.

Publicerat i om utställningar m m, yttrandefrihet | 7 kommentarer