1890: Kritik av omdömeskraften

Postat den 2014 24 augusti av Lars Vilks

Domen mot Dan Park och Henrik Rönnquist är onekligen fängslande läsning. Tingsrätten ser på bilderna och kan inte förstå Dan Parks förklaringar. Jag kan nog förstå att man inte förstår det. Dan Park är ingen pedagogisk föreläsare och det behöver man heller inte begära av en konstnär. I rättegångar är det vanligtvis så att man låter en sakkunnig genomföra presentation och förklaring av bilderna på ett sådant sätt att det blir begripligt för en domstol. Varför försvaret inte följer den linjen kan jag däremot inte fatta.

De intressanta direktiven om varför vi har yttrandefrihet fortsätter att spöka. Det är väl mer än tydligt att följande resonemang är en väldig inskränkning i yttrandefriheten. Det som yttras skall anses ”nödvändigt” och, som man sagts tidigare, ha ”bidragit till en debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor:

”Det avgörande för om gärningen ska vara straffbar är alltså om en inskränkning av Dan Parks och Henrik Rönnqvists rätt att sprida bilderna i galleriet kan anses nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Det ska därvid bl.a. beaktas om visandet av bilderna bidragit till en debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor.”

Med den inställningen kan det bli svårt att alls yttra något i fortsättningen. En annan fråga är hur fort debatten skall infinna sig. Eftersom polis och åklagare slog till några minuter efter det att utställningen hade öppnat verkar det föga rimligt att någon skulle ha haft tid att inleda en sådan debatt. Och kan man inte säga att det faktiskt har uppstått en intressant debatt som handlar om just yttrandefrihetens gränser och vad ”framsteg” kan innebära vilket får sägas vara ett framsteg i umgänget mellan människor.

Hur domstolen tolkar bilder kan exemplifieras med nedanstående. Den bild som avses är Parks ”Zigenarbrott är något gott”. Texten står skriven på ett plakat som hålls av Erland Nikolizsson Kaldaras-Columber (ordförande i romska ungdomsförbundet). Kaldaras huvud är inklippt i bilden:

”Erland Nikolizsson Kaldaras-Columber och Monika Kaldaras-Columber har berättat att de uppfattat bilden på dem som om de förespråkar brott. Bilden kan svårligen tolkas på annat sätt än att de båda utpekas som kriminella. Dan Park har beträffande bilden själv sagt att om de, eller möjligen romer som grupp, inte tycker att polisen ska få ha spaningsregister så måste de tycka att brott är bra. Härigenom är också styrkt att hans agerande skett uppsåtligen. Tingsrätten konstaterar dock att det inte är visat att Dan Park hade kunskap om att det enligt romsk sed inte är tillåtet att avbilda en levande rom endast med dennes huvud.”

Det är en märklig tolkning förstärkt med ”kan svårligen tolkas på annat sätt”. Jag skulle mena att det svårligen kan tolkas på annat sätt än att Park ironiserar över att man i reaktionerna gentemot polisens register över romer helt bortser från att det faktisk finns ett problem med nätverk av kriminella romer.

I denna härva finns det mycket att reda ut.

Hela domen finns här.

Publicerat i om utställningar m m, yttrandefrihet | 21 kommentarer

1889: Behovet av ovederhäftigt och osakligt

Postat den 2014 22 augusti av Lars Vilks

Det intressanta villkoret om att konst skall leda till en vederhäftig och saklig debatt är inte så enkelt att hantera. Ser man genom den långa historien om konstens överskridande och provocerande utspel har detta aldrig lett till något sådant. Debatterna har istället format sig till ovederhäftiga och osakliga utbrott. Dock, när tiden har gått har det kontroversiella försvunnit och då, men först då, blir det tal om något vederhäftigt och sakligt. Kontroversiell konst väcker känslor och i praktiken är det omöjligt att få någon kontroll över reaktioner som uppstår. Detta hindrar inte att man kan göra ett försök att få någon ordning på det kontroversiella. Åtminstone detta borde våra konstkritiker kunna ta fasta på. Tyvärr är det fortfarande så i fallet Park att kritikerna inte gör något försök att reda ut vad som kan vara rimliga tolkningar av de åtta bilder som fällts (av nio).

Nils Forsberg skriver (Expressen) om Parks konst: ”De bygger på rasistiska stereotyper och rör sig på skalan mellan plumpt och bara konstigt. Dålig konst är nu inte förbjuden, men när den inte bidrar till, som det heter i lagen, en saklig och vederhäftig diskussion är saken klar.
Man kan tycka det är märkligt att polis beslagtar konst, och att ett galleri går att undvika om utställningen upplevs som kränkande, samt att försvinnande få lär blir afrofober av att titta på Parks verk. Men med nuvarande lagstiftning spelar det ingen roll. Park åker in.”

Här är frågan om det nödvändigtvis måste vara den omedelbara uppfattningen av det man tycker sig se som skall avgöra hur bilden skall förstås. Jag har nämnt det tidigare: Duchamps pissoar ser ut som en pissoar. Ja, i själva verket är det en sådan. Men ändå inte eftersom han har utnämnt den till ett konstverk med titeln ”Fontän”. Och det finns en rad exempel på rättsprocesser som har vunnits genom att försvaret har kunnat visa att det som förefaller vara uppenbart inte behöver vara det.

Dennis Dahlqvist har också kommit ut ur skafferiet för att förklara Parks konst (SvT). Hans teori är att Park är en förvirrad konstnär som har fallit för den romantiska konstnärsmyten:
”Han har fallit offer för en romantisk konstnärsmyt om att konsten skulle vara fri. Men det är den inte. Den lyder under precis samma lagar och regelverk som allt annat.”

Konsten lyder naturligtvis under samma lagar som annat, men då för man också ta hänsyn till konstens egenart. Den bygger på att kunna vara mångtydig och kan mycket väl handla om något annat än det man först kan få för sig. Det är därför konstexperter brukar användas vid rättegångar. Konstsakkunniga har vid åtskilliga rättegångar kunnat tala om för rätten att man inte skall se på fel sak. Ta t ex det återkommande inslaget i kritiken av Park ”rasistiska stereotyper”. Är det bara fråga om det? I rätt många fall är det enskilda individer. Och när ”rasistiska stereotyper” förekommer, vilket är syftet? Det kan vara möjligt att konstexperterna kommer fram till att Parks verk är rasistiskt men vi kan ju inte veta det förrän saken har analyserats.

Dan Park har blivit en kvarnsten om halsen för konstvärlden. Att dess representanter förser honom med diverse invektiv och nedlåtande uttalande gör att situationen känns bekant. Så brukar man reagera när det inträffar något svårhanterligt. I det här fallet har konstvärlden lutat sig mot rättsväsendet och lagen. Det bådar inte gott. Eller, för all del, tvärtom, så brukar negationens kvalitet formuleras: Man får inte bryta mot reglerna.

Här är en dansk kommentar (Berlingske).

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, Konstkritik, yttrandefrihet | 3 kommentarer

1888: Tingsrätten och konsten

Postat den 2014 21 augusti av Lars Vilks

Idag har vi ett stycke svensk konsthistoria. Fängelsedom mot Dan Park och dryga böter för galleristen Henrik Rönnquist. Till yttermera visso gäller fortsatt häktning av konstnären. Konstvärlden älskar att tala om konsten som ”farlig”, men någon enstaka gång gör den skäl för en sådan beteckning. Man kan bara beklaga att rättegången inte genomfördes på temat konst. Lite kultur skadar aldrig i en rättssal.

Man kan konstatera att Dan Park har återupplivat modernismens skandalföreställningar och att hans verk är tveklöst gränsöverskridande. Eftersom rättegången handlade om en utställning där Park tog steget in i galleriet är det fråga om en institutionell inbrytning. Vid detta tillfälle tänkte sig utställarna att få till stånd den ”sakliga och vederhäftiga” debatt som tidigare rättsinstanser efterlyst. Någon sådan hann det aldrig bli eftersom åklagare och polis ingrep innan konstnären hade fått tillfälle att berätta om sina arbeten. Man kan beskylla utställarna för naivitet. Att utställningen var kontroversiell torde ha varit självklart och det hade nog varit lämpligt att det redan innan utställningens öppning hade framlagts en väl genomförd diskurs på högsta möjliga nivå för att markera att utställningen var genomtänkt och motiverad.

Så blev det inte och det går naturligtvis att säga att konstnären, enligt en gedigen tradition, överlämnar verken att fullbordas i betraktarens skapande akt. Problemet var förstås att den kreativa akten som bland annat åklagaren utförde ledde till det resoluta domslutet ”hets mot folkgrupp”. Och där hjälper inte det vanliga ”så kan man också se det”.

Frågan är dock fortfarande huruvida det handlar om hets mot folkgrupp och därmed rasism. Om jag rätt förstår Parks infallsvinkel menar han att ordförande i Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa, Jallow Momodou (som dock bara är ett exempel av ett stort antal aspekter på samhället och dess politiska korrekthet), inte är något offer utan tvärtom en person med avsevärd makt uppbackad av samhällsmakten. Men då den makt han besitter är beroende av hans etnicitet och att han agerar i etnicitetens namn (åberopande sin och etnicitetens offerroll) är det självklart att en kritik av detta får en etnisk manifestation som sedan enkelt kan benämnas hets mot folkgrupp även om konstnärens syfte var något helt annat. Därmed får man säga att det handlar om yttrandefrihet: Vad är berättigad kritik och vad händer om den kolliderar med den svårhanterliga paragrafen ”hets mot folkgrupp”?

Ett par konstkritiker har krupit fram på kultursidorna. Martin Aagård (Aftonbladet) menar att det inte handlar om yttrandefrihet utan enbart om dess självklara begränsningar. Och saken har förvärrats, menar han, eftersom det konstnärliga framträdandet har fått en mera officiell prägel genom att visas i ett galleri. Ja, det brukar bli så, då blir borgarna förskräckta. Förr handlade det mest om sedlighet, idag har vi fått andra tillskott att förundras över. Aagård passar också på att understryka att när det rör sig om en större publik ”ska rättsapparaten slå till för att skydda konstens oskyldiga offer.” Så värst många offer lär det inte vara, möjligen med undantag av Pussy Riots kränkning av hela den ortodoxa kyrkans troende i Ryssland.

Mårten Arndtzén formulerar sig något mera nyanserat (SR): ”Det är satiriska bilder som bygger på rasistiska stereotyper och texter med nedsättande tillmälen som ’nigger och ’zigenare’”. ”…många av Dan Parks bilder ganska obegripliga och han menar att det finns en hel del ambivalens som gör det svårt att förstå vad Dan Park vill säga. På det sättet kvalar dom ju in under begreppet ’konst’”.

Arndtzéns uttalande är väl den hittills största ansträngningen från någon kritiker vad gäller att ta itu med Parks bilder. Men han skyndar sig att tillägga: ”i förhållande till lagen om hets mot folkgrupp betyder inte konst fri lejd.” Det är möjligt att Arndtzéns tolkning är rimlig, men det är inte mycket till analys han kostar på sig. Kanske skall det vara så att det är åklagaren som skall ha äga konstens tolkningsföreträde?

Thomas Nydahl har också kommenterat domen.

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, konstteori, om utställningar m m, yttrandefrihet | 16 kommentarer