1885: Kitsch, hötorg samt den gode och den onde

Peter Ekström har skrivit en bok, Okonst. Jag har recenserat den i Kulturdelen (Ekström har också skrivit svar på min kritik). Boken handlar om kitsch och hötorg men också om mycket annat. Min recension ägnar därför den huvudsakliga uppmärksamheten åt de vida områden som Ekström i övrigt ger sig hän åt. Han gör ett, enligt mitt tycke mindre lyckat, försök att sammanfatta konstteorin, han lägger uppbragt ut texten om västvärldens sekundära intresse för de utomeuropeiska bildvärldarna, han drar en lans för kvinnliga konstnärer. Han ger sig också in i ämnet juridik och konst. I den frågan menar han att konsten inte har någon juridisk särställning. Jag håller inte med honom. Det finns ett betydande antal rättsprocesser där just konsten har varit avgörande. Konsten har den egenskapen att det inte utan vidare går att avgöra vad det är man ser eller hur det skall förstås. Till detta krävs i regel kunniga representanter för konstvärlden. En ytterligare intressant aspekt är att om konstnären trots allt förlorar sin rättegång är det goda utsikter att vinsten kammas hem i ett senare skede. Carl Johan De Geer, den danske målaren Wilhelm Freddie och den österrikiske performancekonstnären Hermann Nitsch är exempel på detta.

Konsten och rättsväsendet äger just nu en alldeles särskild aktualitet i Malmö. Dom faller i Dan Park-målet den 21 augusti men även Peter Johanssons utställning på galleri Leger har fått lite juridisk vittring. Johansson valde visserligen att efter påstötning dra tillbaka Hells Angels logotyp men fallet är ändå intressant. Jag skulle tro att han hade haft goda utsikter att vinna målet om han hade blivit stämd. Och då på grund av att den ingick i ett konstprojekt. Man kan förstå att Johansson valde den defensiva linjen. Hells Angels kanske inte skulle ha nöjt sig med juridiken. Konstkritikern Carolina Söderholm (Sydsvenskan) har skrivit om saken och även blivit ännu en kritiker som uttalat sig om Dan Park. Hennes text kan sägas vara en synnerlig återgivning av konstvärldens politiska korrekthet. Peter Johansson representerar den gode herden och Dan Park är den ondskefulle. Hon ogillar att yttrandefriheten används för att kränka och trakassera. Förmodligen slår det henne inte att det är just vad den är till för. Man kan ju blott erinra sig Lars Hillersberg och tidskriften Puss.

”Peter Johansson synar däremot kritiskt just de sammanslutningar som kan sägas utöva hets mot folkgrupp, alternativt har kopplingar till kriminalitet eller där verksamheten rymmer inslag som åsidosätter alla människors lika värde. Till skillnad från Parks är detta ett arbete väl värt att ta strid för.”

Man skall med andra ord inte strida för yttrandefriheten. Inte ens om det handlar om att kasta en konstnär i fängelse. Kritikern Carolina Söderholm behöver tydligen inte ens motivera på vilket sätt Parks verk skulle vara hets mot folkgrupp. Konstnären förnekar detta och jag skulle tycka att det är kritikerns uppgift att göra sig besväret med en analys och argumentation.

Det här inlägget postades i om utställningar m m, yttrandefrihet. Bokmärk permalänken.

7 svar på 1885: Kitsch, hötorg samt den gode och den onde

  1. Från graven skriver:

    License to offend.

    Denna debatt är mycket livligare i USA där man har mycket mer långtgående yttrandefrihet.

    Även i Europadomstolens rättspraxis tas “license to offend” upp som nödvändigt för pluralismen i en sund demokrati. License to offend har m.a.o. en skyddsställning. Fast denna har upphört i Sverige på senare tid.

    Undrar hur Söderholm ställer sig till detta? Man kan ju som bekant inte både “run with the hare and run with the hounds”.

    Risken som Söderholm inte bemödat sig med att tänka igenom är att när systemet, metoderna och praxis en gång är etablerade så är det bara en fråga om att vinna makten och justera riktningen. Med rådande “diskurs” krattar Söderholm & Co ovetande manegen åt det som komma skall.

  2. minnesdagen skriver:

    Jag undrar om Dan Parks bok ‘Sieg’ håller på att bli svår att skaffa. Den har ju givits ut på förlaget med det i sammanhanget passande namnet ‘Bokbål förlag’, där är den slutsåld.

    Den är slut på både Bokus och Adlibris. Stockholms bibliotek har dock 1 exemplar.

    Lars Hillersberg intressanta bok ‘Brottas med grisar’ finns inte alls på Bokus och Adlibris. Men Stockholms bibliotek har 4 exemplar.

  3. Molly skriver:

    Den vetenskapliga metod som diskuterar tolkning av konst, ord, poesi är Fenomenografi och Hermeneutik. De beskriver hur olika människor tolkar samma fenomen.”Vi tolkar ett och samma fenomen på olika sätt. och det är dessa skillnader som man studerar.” Jag brukar exemplifiera för studenter ungefär: “Jag älskar hundar. Ser jag en målning av en hund, fylls mitt hjärta av värme och jag blir påmind om de 8 hundar jag haft i mitt liv. En taxichaufför vägrade köra mig till flyget med min lilla hund. En annan taxi kom, som tillät mig ha hunden i bagageluckan. Jag frågade: Varför är ni så arga för hundar? Han sa: “Hundar är orena djur. Om jag rör vid en hund måste jag tvätta mig 7 gånger innan jag får be!” En vän jag har blev biten av en hund. Han är livrädd för hundar. Om vi tre ser samma hundtavla, så har vår “för-förståelse” av begreppet hund färgat vår känsla och uppfattning av hundmålningen. I Dan Parks fall tror åklagaren att alla människor uppfattar Dan Parks verk på samma sätt. Sorgligt och okunnigt.

  4. Molly skriver:

    Glömde att tillägga: Ingen av oss tre hundtavle betraktare har en aning om vad konstnären själv ville förmedla med sitt verk. Kärlek? Hat? Rädsla? eller ett gammalt minne av sin barndoms första hund.

  5. Agneta skriver:

    Den semantiska utvecklingen av begreppet “hets”, 16:8 BrB, har successivt urvattnats. Lagrummet 16:8 BrB (Om brott mot allmän ordning) var medvetet tillspetsat redan 1948 för att extra brännmärka misstänkta åsiktsförbrytare med “The Scarlet Letter” (här R för rasist) som de måste bära för evigt. Aldrig blir den förövare rentvådd som yttrat ett enda förfluget ord mot ordningen. ”Hets” mot … inbegriper sedan 1970 även s.k. missaktning och det vet vi ju alla exakt vad det betyder. Fråga vilken 15-åring som helst.

    Begreppet ”hets” har idag blivit synonymt med kritik i största allmänhet enligt analogibildning av hetslagstiftningen. Sanningshalt eller försvarlighetsrekvisit är ovidkommande. Kritik mot skatter kallas numera för att ”hetsa” mot skatter. Kritik mot vinster i privata företag kallas ”hets mot privata företagare”, osv.

    Med andra ord innebär lagrummet ”hets mot folkgrupp” åsiktsyttringar som är oönskade av staten. Att kasta konstnärer eller författare i fängelse för att dessa dristat sig till att kommentera/beskriva för staten obekväma fenomen ger unkna associationer. Det fråntar konstnärer rätten till perspektivet av den utomstående observatören. I och för sig borde samtliga medborgare, ha samma (utvidgade) rätt till yttrandefrihet som ju är en demokratisk princip. 16:8 BrB är inte ett axiom utan måste kunna problematiseras precis som vilket annat lagrum som helst. Det är inte stipulerat av någon Gud.

    Sen har ju media ett pedagogiskt problem att förklara för den “obildade populasen” varför media själva kräver särbehandling – s.k. dubbelt grundlagsskydd – inte bara i RF utan även TF som hanteras restriktivt JK som måste beakta den s.k. instruktionen att hellre fria än fälla. Vanliga dödliga som vanligtvis vägras tillträde till den offentliga arenan hänvisas till bedömning av neutral (?) åklagare och opolitiska (?) nämndemän. En illustration av “alla lika värde”.

    Ett annat exempel är ” fri och oberoende” public servicerapportering av SOU 2012:55, (En översyn av tryck- och yttrandefriheten), där Göran Lambertz hade utarbetat ett teknikoberoende lagförslag som föga förvånande förkastades av såväl politiker som media. Man måste ju skilja på vad eliten och vanligt folk får säga.

    Men USA reserverade sig som bekant mot att inskränka yttrandefriheten enligt önskemål från FN:s raskonvention 1965 med hänvisning till sin First Amendment.

  6. Från graven skriver:

    Med anledning av Malmö Tingsrätts dom idag blir slutsatsen att Dan Park & Henrik Rönnquist får skaffa sig nya och lång mer kompetenta försvarare; den legitima problematiseringen av missaktningsrekvisitet lyser ju med sin frånvaro!

    Rätten att kränka och provocera (license to offend) är ju också definierad i rättspraxis. Avvägningen visavi “plikten” att inte kränka, men framförallt vad som kan anses utgöra en saklig och vederhäftig diskussion blir ju då centrala juridiska spörsmål.

    Av detta hittar jag ingenting i domen.

    Rönnquists försvarare har därmed låtit bilden av att det varit oklart för honom vad som hängt på väggarna överskugga det verkliga försvaret! Och som TR påpekar: okunskap om verken är inte kompatibelt med ambitionen att föra en diskussion runt dem.

    Därmed är HR’s försvar söndersmulat och inmålat i ett hörn.

    Ock ock ock…

    Bådar inte gott inför eventuellt överklagande.

  7. Ateisten skriver:

    Är Dan Park en återvändande Jesus? Och Malmö tingsrätt Pontius Pilatus som faller undan för pöbelhopens våldsamheter och skränande?

    I så fall kommer han att ta sitt straff och tillverka nya oförskämdheter på statens bekostnad. Så snurrar karusellen ytterligare ett varv…. och ytt….

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.