1893: Bojkottismen

Postat den 2014 31 augusti av Lars Vilks

Alltfort och synnerligen har konstvärlden sina biennaler. Om några dagar är det dags för São Paulobiennalen, en av de riktigt gamla och inarbetade. Men det gör inte saken lättare. Curatorteamet skall komma med sitt tema och i brist på annat fick det bli ”How to (…) things that don’t exist”. Detta skall vara ”a poetic invocation of art’s capacity and its ability to reflect and act upon life, power and belief.” Det utelämnade verbet skall göra det möjligt att smidigt anpassa sig efter behov. Som alltid kan man räkna med att vad biennalens konstnärer producerar jämte curatorernas statement inte kommer utanför konstvärlden. Men en möjlighet att nå lite längre, och som rentav ser ut att bilda en smärre trend, är bojkotten. Den israeliska konstorganisationen Artis är sponsor och 55 av 68 deltagande konstnärer har signerat ett protestbrev där man kräver att Artis skall tas bort som sponsor. En sådan handling brukar bli en nyhet av lite större format än en konstnyhet. Emellertid är det en svår väg att vandra för vad är egentligen en för den internationella samtidskonsten korrekt sponsor? Pengarna kommer esomoftast från kapitalet vilket i princip är förkastligt. Och vilka länder är goda och vilka är onda?

Curatorerna har diplomatiskt visat förståelse för konstnärernas politiska ställningstagande men menar att sponsorarrangemangen nog får ses över som helhet.

På onsdag kommer jag att föreläsa om modernismens provokationer i Kultursällskapet i Ängelholm. Jag passar också på att påminna om konferensen i Köpenhamn om yttrandefriheten på lördag den 6 september.

Publicerat i Biennaler, Föreläsningar | 3 kommentarer

1892: Barbarerna

Postat den 2014 30 augusti av Lars Vilks

Man får ju säga att SvP har lyckats hyggligt med sin valturné. Partiet är naturligtvis helt marginellt men tack vare de omfattande och våldsamma motdemonstrationerna har de lyckats med att bli synliga. De få röster de kan värva är säkert nöjda med partiets offerroll. Det måste också vara självklart att motdemonstranterna inser att de ger SvP en hjälpande hand. Likafullt fortsätter man, Förmodligen rör det sig om en rent liturgisk historia, en ritual för att markera den väckelserörelse som bärs fram av snömoset ”allas lika värde”. Barbarernas intåg.

Själv var jag på Rönnquist & Rönnquists vernissage. Jenny A. Wenhammar, konstnär och Femen-feminist är utställare och med sin inriktning blir hon en komplicerad nöt att knäcka för alla som har bestämt sig för att frysa ut R & R. Galleriet får t ex inte delta i Malmös kulturnatt senare i september. På grund av Konstfrämjandets ”värdegrund”. Tydligen är det så att även den alltför välordnade konsten behöver sina barbarer för att det skall hända något.

JennW
Målningar av Jenny A. Wenhammar

Publicerat i om utställningar m m | 3 kommentarer

1891: Rapport med samtidsförhoppningar

Postat den 2014 27 augusti av Lars Vilks

I varje fall är det inte så svårt att sammanfatta konstens positioner, åtminstone inte om man ser det i stora drag. Och att det självklart handlar om samtidskonsten. Visserligen har det nyutkomna numret av Konstperspektiv rubriken ”Förbannade samtid” och man ställer där frågan om samtidskonst längre betyder något, men lika ofrånkomligt regerar samtidskonsten (alltså Den Internationella Samtidskonsten med given agenda). Å ena sidan en standardkonst oftast inordnad under något politiskt eller socialt budskap och å den andra sidan konstmarknadens högkonjunktur. Den standardiserade samtidskonsten kan i viss mån ses som en konstriktning vilken har fått ett globalt genomslag och som även sipprar ner i de mera lokala miljöerna. Att visa och engagera sig i samtidskonst är ett sätt att visa sig modern. Men det kräver också att den kan motiveras som nyttig.

I en rapport av Mikael Löfgren (går att hämta på Tensta konsthall – upp till höger BAG) argumenterar författaren för att de mindre konsthallarna har en stor uppgift, dessutom väldigt nyttig. Riktigt vad nyttan egentligen är för något är jag fortfarande inte riktigt klar över men det handlar om att konsten är ett alternativ, ett annat språk. Jag har inga svårigheter med att förstå det, problemet är hur ägnat detta språk är för en vidare publik och vilken nytta den skall kunna göra. För att visa vad man har att erbjuda avslutas rapporten med en genomgång av Adrian Pacis (rankad 272) videoinstallation The Column. Detta arbete är det inget fel på. Det är av hög kvalitet och sevärt. Problemet ligger i att göra det intressant för en större publik. Jag vill påstå att det är omöjligt. Möjligen kan man engagera en del kulturpolitiker även på det lokala planet. Ofta är det så i konstvärlden att den inte kan förstå varför dess rekommenderade kvalitetsprodukter inte når utanför de specialintresserades sfär. Jag menar att man skall vara tacksam för det. Konsten kräver åtskilligt och så skall det också vara med en så komplicerad verksamhet.

Rapporten presenteras med inledningen: ”Vad är konstens värde och går det att mäta? Vilken rytm kräver konsten för att dess potential ska kännas och kunna tas till vara?”

Vi har hört den förut. Konsten har ett värde som inte direkt kan mätas men som ändå är tämligen givet. Den skall tydligen också ha en viss ”rytm”. Och självfallet uppfylla kravet på att vara ett alternativ som fler intresserade borde veta att uppskatta. Kring frågan om konstens värde råder dock ingen enighet och vill man vara lite elak kan man framkast det gamla fundamentet om det radikala överskridandet. Just nu är problemet att överskrida samtidskonstens standardutgåvor men det har visat sig vara en besvärlig uppgift. Hur ser ett verkligt, och internt, alternativ ut?

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, om utställningar m m | 2 kommentarer