I varje fall är det inte så svårt att sammanfatta konstens positioner, åtminstone inte om man ser det i stora drag. Och att det självklart handlar om samtidskonsten. Visserligen har det nyutkomna numret av Konstperspektiv rubriken ”Förbannade samtid” och man ställer där frågan om samtidskonst längre betyder något, men lika ofrånkomligt regerar samtidskonsten (alltså Den Internationella Samtidskonsten med given agenda). Å ena sidan en standardkonst oftast inordnad under något politiskt eller socialt budskap och å den andra sidan konstmarknadens högkonjunktur. Den standardiserade samtidskonsten kan i viss mån ses som en konstriktning vilken har fått ett globalt genomslag och som även sipprar ner i de mera lokala miljöerna. Att visa och engagera sig i samtidskonst är ett sätt att visa sig modern. Men det kräver också att den kan motiveras som nyttig.
I en rapport av Mikael Löfgren (går att hämta på Tensta konsthall – upp till höger BAG) argumenterar författaren för att de mindre konsthallarna har en stor uppgift, dessutom väldigt nyttig. Riktigt vad nyttan egentligen är för något är jag fortfarande inte riktigt klar över men det handlar om att konsten är ett alternativ, ett annat språk. Jag har inga svårigheter med att förstå det, problemet är hur ägnat detta språk är för en vidare publik och vilken nytta den skall kunna göra. För att visa vad man har att erbjuda avslutas rapporten med en genomgång av Adrian Pacis (rankad 272) videoinstallation The Column. Detta arbete är det inget fel på. Det är av hög kvalitet och sevärt. Problemet ligger i att göra det intressant för en större publik. Jag vill påstå att det är omöjligt. Möjligen kan man engagera en del kulturpolitiker även på det lokala planet. Ofta är det så i konstvärlden att den inte kan förstå varför dess rekommenderade kvalitetsprodukter inte når utanför de specialintresserades sfär. Jag menar att man skall vara tacksam för det. Konsten kräver åtskilligt och så skall det också vara med en så komplicerad verksamhet.
Rapporten presenteras med inledningen: ”Vad är konstens värde och går det att mäta? Vilken rytm kräver konsten för att dess potential ska kännas och kunna tas till vara?”
Vi har hört den förut. Konsten har ett värde som inte direkt kan mätas men som ändå är tämligen givet. Den skall tydligen också ha en viss ”rytm”. Och självfallet uppfylla kravet på att vara ett alternativ som fler intresserade borde veta att uppskatta. Kring frågan om konstens värde råder dock ingen enighet och vill man vara lite elak kan man framkast det gamla fundamentet om det radikala överskridandet. Just nu är problemet att överskrida samtidskonstens standardutgåvor men det har visat sig vara en besvärlig uppgift. Hur ser ett verkligt, och internt, alternativ ut?
”Ofta är det så i konstvärlden att den inte kan förstå varför dess rekommenderade kvalitetsprodukter inte når utanför de specialintresserades sfär. Jag menar att man skall vara tacksam för det. Konsten kräver åtskilligt och så skall det också vara med en så komplicerad verksamhet.”
Hvorfor insisterer kunstnere på å vise sine verk i offentligheten hvis verkene kun er tiltenkt de spesielt interesserte? Kan de ikke i så fall holde sine utstillinger skjult for allmennheten? Burde ikke vanlige mennesker forbys å oppsøke kunstutstillinger?
Etter min mening er kunst tilgjengelig for alle, fordi skjønnhet er del av verden, av det skapte. Den intelligente kunsten er kanskje bare tilgjengelig for de intelligente, men selve opplevelsen deres er ikke ulik hvordan en uintelligent opplever kunst.
Jag menar att man skall slå vakt om att konsten inte är något som alla omedelbart fattar. Att sätta sig in i t ex estetiken och vad som kan vara skönhet kräver i många fall åtskillig ansträngning.
Däremot är det inget fel att erbjuda allmänheten att bli delaktig.
Konsten är till för alla men inte för envar.