Det försiggår konstutställningar på Kulturhuset i Stockholm. Genrechefen Marianne Lindeberg De Geer står bakom den nu pågående ”I Love it! What is it?” I genrechefens uppgifter ingår att själv vara verksam. Lindberg De Geer har istället för ett solonummer valt att invitera ett antal konstnärer i den generation som var verksamma under 1980- och 90-talen. Det hände en del på den tiden och inte minst dök Lindberg De Geer upp och profilerade sig med sitt nu så berömda motto ”Medelålder kvinna sadlar om”. Merparten av de sju medverkande konstnärerna var fortfarande under utbildning på 1980-talet men det hindrar förstås inte att de på sitt sätt var med i tidsandan. Vilken den nu var. För svenskt 80-tal är inte så enkelt. Postmodernismen dök upp i bildkonsten men det var först under decenniets sista år. Lars O. Ericsson som var konstkritiker och banerförare för de postmoderna idéerna medverkar i katalogen. Även om det postmoderna genombrottet i Sverige först på allvar kom till synes när vi går in i 1990-talet är det klart att det var en omvälvning vilken vi fortfarande kan glädja oss åt eller lida av. Svensk postmodernism var en svensk affär. På den tiden producerade vi inga internationella samtidskonstnärer. Det var fortfarande så att man i konstens marginaler – och världen bestod då huvudsakligen av marginaler – viftade med lånta fjädrar. Först etablerandet av den internationella samtidskonsten med dess socialkritik skulle i någon mån ändra på detta.
Det är väl värt att gå djupare in i den här perioden i svensk konsthistoria. Man kan i varje fall slå fast att så långt kan man tala om en specifik svensk konsthistoria.
Lindberg De Geer har några intressanta inslag i utställningskatalogen. Hon ställer en rad frågor till konstnärerna bland annat om vad som är konst. Jag har själv en blygsam medverkan i katalogen med en kort text om den institutionella konstteorin. Kunskaperna i konstteori behöver sannerligen ryckas upp vilket man blir varse när några kända konstvärldsaktörer skall uttala sig om ”Stämmer den institutionella teorin”. Konstnären Fia-Stina Sandlund svarar frankt: ”Nej. Den enda kategorin som har förmåga att avgöra vad som är konst är tiden.” Ett gåtfullt svar eftersom hon inte tycks mena att den tid hon avser är just nu. Har den redan passerat eller är det något vi skall vänta på till nästa istid? Nej, det var ingen höjdare. Intendenten på Magasin III Tessa Praun uttalar sig så här: ”Jag föredrar att se på det lite enklare – om upphovspersonen anser att det han eller hon har skapar är konst, då är det konst.” Den håller inte riktigt eftersom det inte gäller om det är ett missförstånd. Någon anser kanske att deras matlagning är konst (eller slalomåkning eller fotboll) och då blir det galet. Samlaren Jeanette Bonnier försöker sig t o m på en vederläggning: ”Teorin stämmer inte till hundra procent – det finns ju konstnärer som varken curatorer, gallerister eller samlare upptäckt än.” Har man inte läst på kan man ju få för sig det. Men teorin förutsätter ingen upptäckt av vare sig curatorer, gallerister eller samlare. Det går lika bra med sällskapet hemma i vardagsrummet. Eller att någon uppfattar sig (seriöst) som konstnär (utan missförstånd). Konstvärlden har inget problem med det och inte teorin heller. Konstnären och kritikern Magdalena Dziurlikowska håller dock på teorin men gör ett litet felskär: ”konsten uppstår genom att något utnämns till konst”. Det är ytterst sällan något blir utnämnt till konst. Det konstnärerna gör uppfattas oproblematiskt som konst förutom i några undantagsfall när man kommer med något förkrossande nytt. Eller att man deklarerar att ett verk består av delar som inte är givna. T ex när jag deklarerar att processen kring mina inspel är en del av konstverket.
Dziurlikowska kommer med ett intressant svar på en annan fråga ”Hur väljer du verk/bedömer om ett verk är konst”. Här svarar hon som konstkritiker: ”Jag brinner för att skriva om det jag uppskattar, men det är också viktigt att skriva om det som har nått en hög nivå men som brister och inte når fram. Det som görs på låg nivå finns det däremot inte så stort nyhetsvärde i.” Lägg märke till den sista meningen. Konstvärlden har med beslutsam konsensus hävdat att Dan Parks konst befinner sig på en synnerligen låg nivå. Men samtidigt har den mycket större nyhetsvärde än nästan all konst som producerats under senare år i Sverige. Denna djärva teori av Dziurlikowska kan tolkas som om konstvärlden i fallet Dan Park har fel.
Jag har tyvärr inte haft möjlighet att ännu se utställningen men redan katalogen har som synes åtskilligt att bjuda.
Genrechef Marianne Lindberg De Geer som vitstrålande ängel, bjudande svalkande drycker, och med mannen ilande i bakgrunden
