Under några dagar har ägnat mig åt kvinnliga konstnärer i Sverige. Jag har min föreläsningsserie som jag talat om tidigare. I år har jag inte gjort någon utannonsering eftersom vi får flytta runt mellan olika lokaler då den ordinarie drabbades av översvämning. Så snart sakerna är i bättre ordning skall jag återkomma.
Under tiden har mitt föredrag i Norge skapat ett visst intresse. Kritiska norrmän har tagit snabba beslut om hur både jag och Park skall klassificeras. Men sådant är intressant och tecknar en strategisk situation som bygger på en overifierad attityd av att veta hur det förhåller sig. I konsten förhåller det sig emellertid inte alls och det borde några av de ylande känna till. Konsten går in i fiktionens värld och så måste det också vara. De tappra försöken att göra konsten till aktionspolitik (det mystiska alternativet) har ju inte kommit ur fläcken och lär inte heller göra det.
En artikel i SvT understryker att jag ”stödtalar” och på sitt sätt är det riktigt. Som konstkritiker och konsthistoriker bör man vara noggrann och akribin gäller även i fallet Dan Park. Det går liksom inte att säga att Park inte är värd att behandlas seriöst eftersom ”vi är helt övertygande om att han är rasist och nazist, det ser man på långt håll.” Journalisten på SvT var inte särskilt professionell. Jag kunde höra redan i första meningen att hon var på jaktstigen. Enär det är document.no som har arrangerat och då denna sajt är islamkritisk är det inte så svårt att förstå. Mig spelar det ingen roll om man är islamkritisk eller ej, det politiska landskapet brukar vara sammansatt. I varje fall insinuerade nämnda journalist avslutningsvis angående document.no : ”Känner du dig hemma där?” För oss stackars konstnärer är svaret enkelt: ”Jag känner mig varken hemma eller främmande någonstans.” Det svaret kom inte med för det passade väl inte in. Istället understryker man att Breivik har skrivit i kommentarfälten på document.no. Ja det förefaller häpnadsväckande att något sådant har kunnat ske. Vidare diskuterar man att föreläsningen på biblioteket ligger tämligen nära platsen för Breiviks bombning. Denna sak har även uppmärksammasts i NrK. Här är något för norrmännen att slita med: På vilket avstånd från bombplatsen kan det anses rimligt att diskutera saker som knyter an till Breivik?
Park skall ha utställning i Köpenhamn i galleri Hornsleth och där har nu rutan pangats av någon ivrig motståndare. I natten kristallen den fina…
Om ni är trötta på tjatandet om Park kan ni liva upp er med ett smärre konstgräl. Marianne Lindberg De Geer har påtalat konstkritikern Ingela Linds svaghet för middagsbjudningar. Lind har omedelbart gått till motattack: ”Häromdagen efterlyste jag en diskussion om den dubbla stol som Marianne Lindberg de Geer sitter på när hon samtidigt är chef för Kulturhusets Konst och Design och ställer ut sig själv. Då kastar hon sig omedelbart på mig och beskyller mig för att dansa med guldkalven om jag går på förhandsvisningar med mat.
Anfall är hennes enda försvar. Det är bara trist. Inte ens ett försök till diskussion.”
Angående den dubbla stolen har jag fått veta att den ingår i genrechefernas uppdrag. De skall även medverka med konstnärliga prestationer. En ovanlig variant av en befattning men varför inte?
Konstvärldens midvinter är hård, konstmarknaden gnistrar och glimmar. Alla sova i enslig biennal, endast skandalen är vaken
