Tanken på svensk konst är ett rött skynke i konstvärlden. Att det hänger samman med den grasserande motviljan mot allt som kan tänkas vara specifikt svensk är tämligen självklart. Men det är ingen enkel fråga eftersom den allenarådande internationella samtidskonsten är vad som bjuds. Den pågående Modernautställningen i Malmö är intressant i det här sammanhanget. Den första Modernautställningen 2006 liksom den följande 2010 kunde följa konceptet ”intressant svensk konst nu”. I längden kan jag förstå att det här blir svårt. Sverige har ingen betydande nyproduktion av uppåtgående internationella samtidskonstnärer och inte heller några som får någon större betydelse just för den svenska konstscenen. Antagligen är det därför man har valt att göra en helt annan utställning, nämligen en ordinär utställning av internationell samtidskonst med det på ett populärt politisk tema ”Social Acts”. Och samtidigt utvidga det svenska området till att omfatta hela Norden, de baltiska länderna samt Polen. Frågan är dock vad man vinner på det här. Fredrik Svensk menar i sin recension (Kunstkritikk): ”I Malmö 2014 är det en helt annat begärspolitisk strategi som gäller. Här har man i stället börjat med att först identifiera en brist: Sveriges relation till Västeuropa och USA har skett på bekostnad en bristande relation till närliggande länder i Baltikum.” Antagligen avser Svensk den politiska situationen med den då lite märkliga frågan varför Sverige inte skapade starkare relationer till Baltikum och Polen när dessa länder befann sig bakom järnridån. Ur konstens synpunkt är Västeuropa och USA förutsättningen för alla dessa marginalländer. När järnridån föll och när den internationella samtidskonsten växte fram fick den snart nog grogrund överallt eftersom det är den enda form av konst som verkligen räknas. Vänder man sig till Polen och Baltikum finns där god tillgång på korrekta samtidskonstnärer.
Med den internationella samtidskonstens totala dominans blir det naturligtvis svårt att tala om svensk konst med egenart. Svensk konsthistoria under det moderna skedet har byggt på att hämta hem de aktuella trenderna (från Paris och New York) och att variera dem för svensk konsumtion. Det har fungerat tämligen väl men har också medfört att Sverige aldrig har lyckats prestera något som har kunnat exporteras. Med den internationella konsten kom detta att förändras något. Konstnärer kunde komma från vilket land som helst med premissen att man hade lärt sig hur man skulle företräda den internationella samtidskonsten – och om man lyckades med marknadsföringen, konkurrensen är stenhård. Svenska konstnärer är inte särskilt eftersökta i större internationella sammanhang och de som har lyckats någorlunda har tämligen snabbt försvunnit. Idag kan vi hoppas på att våra just nu framskjutna namn Nathalie Djurberg och Klara Lidén skall lyckas bättre men om det blir så är synnerligen osäkert. Men de perifera svenska namnen kommer förmodligen att förbli intressanta för svensk konsthistoria. För jag tror att man ändå kommer att hålla fast vid en sådan. Angående Modernautställningen skriver Thomas Millroth (SDS): ”Nu när utställningen för första gången flyttar till Malmö, är nationsgränsen borta. Bra, den har inget med konst att göra.” Jag menar att han har fel. Nationsgränsen har med konst att göra, det finns en svensk konstpolitik och ett svenskt konstliv. De tre nämnda Modernautställningarna är t ex svenska angelägenheter och har konsthistorisk relevans. Konstbråken kring Anna Odell och Makode Linde tillhör också den svenska konsthistorien med försumbart intresse för den internationella scenen. Och dessutom alla ständigt pågående utställningar, säkert med internationella ambitioner och referenser, som inte kommer utanför den nationella sfären.
Skillnaden gentemot den äldre ordningen är att det i mindre utsträckning blir de framträdande svenska konstnärerna som skapar lokal efterföljd. En konstnär idag hämtar sina referenser från de större arenorna.
