Vilks.net

Framöver kommer jag att vara aktiv angående yttrandefriheten. Den 11 februari, som jag tidigare nämnt, på Utrikespolitiska Föreningen i Linköping samt den 14 februari i Köpenhamn.

Onekligen är frågor kring yttrandefrihet intensivt debatterade. Man får nog säga att debattklimatet är bättre än tidigare då varje gång ”yttrandefrihet” nämndes togs detta som intäkt för en dold agenda.
Som utmärkt bränsle för den fortsatta diskussionen har den norske konstkritikern Kjetil Røed kommit med ett nytt inlägg för att bemöta kritiken av sitt första (som jag har kommenterat tidigare). Förmodligen är det så att identitetspolitiken har sett sina bästa dagar men dess ivriga anhängare kommer givetvis inte att ge sig utan strid. I konstvärlden är den helt förhärskande, åtminstone bland merparten av de skribenter som företräder samtidskonsten. Røed är ett bra exempel. Han har inte mycket annat att säga än det man brukar höra. Först en försäkran om att han är en stor vän av yttrandefriheten och sedan att man dock måste hantera den med ansvar. Från detta ansvar avancerar han sedan, precis som man brukar, till identiteterna: ”En polarisering av verden mellom ’oss’ og ’dem’, hvor de ’siviliserte’ skal oppdra ’de usiviliserte’ har aldri ført noe bra med seg”. Och: ”En antagelse om Vestens moralske overlegenhet er ikke et hensiktsmessig utgangspunkt for dialog mellom ulike trosformer og tankesett.”
Dessa omtagningar har efter hand blivit en tröstlös vevgrammofon. Om man inte följer de mest elementära mänskliga rättigheter får man nog finna sig i att bli kallad för ociviliserad och vara föremål för uppfostran. Och hela kapitlet med mänskliga rättigheter, demokrati, yttrandefrihet – och mångkultur – är västerländska idéer. Om det finns några moraliskt mera högtstående kulturer skulle jag gärna vilja veta det.
Tydligen vill Røed ha enklare karikatyrer som absolut inte kan missförstås. Så illa har det blivit med elementärt konsttänkande. Att karikatyren skapar stereotyper är oundvikligt. Av nödvändighet får den specifika delen beteckna en obestämd mängd.

Yttrandefriheten har nu också tagit sig in i karnevalen i Köln. Det har inte gått så bra, Charlie Hebdo i en karneval kan vara stötande.

The Art Newspaper rapporterar om censurering av Zoulikha Bouabdellahs installation av bönemattor. Konstnären hade inte tänkt sig att det skulle vara någon blasfemisk historia utan “links between profane and sacred spaces as well as the place of the woman at the threshold of these two worlds”. Men verket kan lätt missförstås och med tanke på situationen i Paris beslöt man att ta bort den. Censuren kan försvaras eftersom det finns säkerhetsproblem. Samtidigt är det naturligtvis problematisk att utställningar skall bestämmas av en möjlig hotbild.

I kommentarerna har flera gånger nämnts Spivak och hennes välkända skapelse ”subalternen”. Alltså den andre som inte får göra sin röst gällande. Svårigheten med denna vändning är att ”subalternerna” inte har kunnat lämna speciellt mycket vad gäller text. Praktiskt taget ingen är intresserad av subalternerna (som inte befinner sig i den akademiska diskurs som Spivak och andra subalternintresserade gör). Vad kritikerna och publiken kring västvärldens dominans vill höra är Spivaks utläggningar om subalternen. Problemet är återkommande: Hur skall den gränslöst höga diskursnivån förhålla sig till praktiken?