Ja, så säger Bruguera som har varit indragen i flera konflikter om yttrandefriheten på Kuba. Frågan är dock vad hon tänker sig för konst som inte görs för museerna. Ser jag på min egen verksamhet är det klart att varken Nimis eller Rondellhunden är något för museerna. Så kan man alltid säga att om det vill sig hamnar verken ändå där till slut. Men det är långt ifrån säkert och Bruguera har nog en viss profil på vad hon avser.
Vi har den pågående såpoperan ”Vita havet stormar”. Skall det bytas namn? Det hela kunde varit ett konstprojekt om det hade existerat någon form av ironisk distans. Då kunde någon framkastat tanken att byta namn till Svarta havet och måla lokalen svart. Men här finns inget sådant, endast representationen härskar och har också uppnått en konsensus som fantastiskt nog drar med sig många lärare och elever. Klart att det här bara början. Den lingvistiska kravlistan får snart fyllas på: Vitbok blir svartbok, Svart som synden får förstås bli vit som synden. (Aftonbladet)
Förr kunde konsten vara med i ett tidigt skede när saker inte var officiella och blev en kritik av den rådande ordningen. De politiska protesterna kring 1970 (även om betydelsen för annat än konsten själv blev minimal). Förnekandet av AIDS på 1980-talet gav upphov till konstaktiviteter som nog hade en viss betydelse. åtminstone i USA. Men den här gången är det som skall vara radikalt det som har getts makten och de som opponerar sig mot överdrifterna befinner sig i underläge. Konsthögskolorna har fått sin egen pandemi. (SVT)
Semlorna påverkar klimatet, något som uppmärksammas av SVT. Medierna måste hitta på något att skriva med anledning av Fettisdagen. Om denna påverkan eventuellt har någon betydelse får man dock borträkna de bakverk som varje dag konsumeras. Man får anta att semlan inte blir en tilläggsbakelse.