Idag hinner jag inte skriva något eftersom, dagen har varit fylld av göromål och en hel del återstår. Jag har också rastats ”Et in lago urbis ego” (förfärligt kökslatin men jag orkar inte vara korrekt).
Det får bli lite teckning idag. Det bör vara oskylidgt, åtminstone kan vara.
Professorn i Konstvetenskap vid Södertörns högskola (dit lär jag aldrig bli inbjuden för att tala om yttrandefrihet) har kommit ut med en ny bok Kontemporalism. Om samtidskonstens historia och framtid. Jag har bara hunnit läsa en recension av den (Kunstkritikk) men något kan sägas i det intressanta ämnet Samtid. Giorgio Agambens definition av samtid:
”Contemporariness is, then, a singular relationship with one’s own time, which adheres to it and, at the same time, keeps a distance from it. More precisely, it is that relationship with time that adheres to it, through a disjunction and an anachronism.”
Nog ett av de bästa försöken. Den som vill vara samtida skall uppfatta något som ännu inte är givet. Man får då dra sig mot denna tidsanda och samtidigt skapa en distans. Denna hållning blir samtidigt anakronistisk. Men man kan också säga att det handlar om att uppfatta sådant som snart kommer att bli rådande. Karlholm vill ha en egen modell och tar avstånd från Agamben:
”Skillnaden mellan Agambens i grunden dikotoma syn på samtiden som ’den relation till tiden som häftar vid den genom en frånkoppling och en anakronism’ och min egen är att han gentemot vissa rådande temporala förutsättningar tycks romantisera utbrytningsförsök, självvalda avståndstaganden, asociala impulser, svärta och ett i grunden elitistiskt idiosynkratiskt utanförskap på gränsen till världsfrånvändhet och patologisk inåtvändhet. /…/ Jämfört med denna position framstår min egen anakrona vision som ljusare och mer lekfull”
Karlholms ”anakrona” vision tycks handla om att betrakta alla tiders konst som samtida. I mötet med den samtida betraktaren kan all konst bli samtida. Det är säkert ljus och lekfullt och som det framgår skall det inte stöta sig med vare sig koloniala eller centralistiska perspektiv, ej heller framlocka nygamla former av antropocentrism och individualism.
Emellertid har jag själv blivit alltmer intresserad av att upprätthålla den så förkättrade modernistiska konstmodellen. Naturligtvis med en del justeringar som t ex föreställningarna om konstens djupa andlighet & evighet eller dess estetiska identitet. Det är fullt möjligt att beskriva konstskedena på traditionellt sätt. Modernismen avlöses genom att det konkurrerande konceptuella paradigmet bryter ut i postmodernismen som relativiserar allt utom sin egen förträfflighet. Men i sin tur visar det sig lätt att reducera postmodernismen till en konstriktning. Efter postmodernismen följer den internationella samtidskonsten, en epok som inleds under 1990-talet och som ännu pågår. Dess livskraft bygger på att den gör världens plågor och ansvar till sina och att den koloniserar världen, en kolonisation som ännu pågår. Och här är det inte fråga om vare sig Agambens eller Karlholms samtid. Samtiden är dagens angelägna frågor. Konsten kan givetvis inte få fram något om vad som skall komma. När konstnärerna gör sina visioner är det inte fråga om framtid utan mer eller mindre fantasieggande underhållning. Men ännu vanligare är att de tar sitt ansvar och uppträder med förödande politisk korrekthet. Detta betyder dock inte att alla konstvärldsagenter är bundna vid ett samhällskontrakt. En och annan kan kanske fortfarande spana enligt Agambens formel. Visserligen är framtiden inte längre något som man hoppas särskilt mycket av, men det kan bli som det brukar: Inte som vi hade tänkt oss. Konsten kan ju inta den positionen för att förnya sig.
Ni som har missat El Pais och Mario Vargas Llosa text kan öva er spanska här. Översättning finns på Snaphanen.
Ja, så var det krånglandet i Karlstad. Jag råkade höra ett par programledare på radion diskutera den annullerade föreläsningen. ”Förra gången han var där blev föreläsningen avbruten av att man kastade ägg på honom. Det borde de ju ha tänkt på innan de bjöd in honom.”
Strålande tänkt. Man kan också påminna sig om den inställda föreläsningen för Utrikespolitiska Föreningen i Örebro i höstas. Den blev också stoppad av exakt samma skäl. En intern bedömning medan polisen menade att det inte skulle vara något problem. Och det var i höstas då en annan hotbild rådde.
När jag var med i Studio Ett i eftermiddags framträdde säkerhetsexperten Jan Gambring. Han hade inte något annat än att upprepa att ”vi gjorde en säkerhetsbedömning i dialog med polisen”. Men det var ert eget beslut? – Ja. Och sedan började tala om att det kunde bli besvärligt för studenterna eftersom en del lokaler kunde behöva stängas av. NWT.
Nåja, Paula Holst från Utrikespolitiska Föreningen är fast besluten att genomföra arrangemanget.
Jag får hoppas det. Tämligen trist om kulor och krut skall bestämma vilka föreläsningar man skall ha på ett universitet. Jag vill ändå men att om någon plats skall vara den som stödjer yttrandefriheten så borde det vara våra universitet. Inte så lite ironiskt blir det med tanke på att det rör sig om en föreläsning om yttrandefriheten.
Och dessutom: På universitetet i Linköping kunde Utrikespolitiska Föreningen genomföra det hela med fullt stöd och utan några problem. Det var så sent som den 11 februari.
