Javäl, några stora nyheter kan inte erbjudas i konstprojektets debattavdelning. Men några djupsinnigheter förtjänar att nämnas. Rauf Ahmadi, ordförande för islamiska kulturföreningen presterar denna mening:
”Yttrandefriheten ska finnas, och den är viktig, men det ska inte leda till att folk dödas. Människolivet är viktigt, och den här föreläsningen utsätter människor för stor fara”.
Yttrandefriheten är alltså viktig men den bör regleras av dem som hotar med våld och död. Yttrandefriheten bör alltså böja sig för möjligt våld, viktigare än så är den inte. Så kan man ju också tycka. Han följer upp med ännu en filosofisk fundering:
”Det är viktigt med yttrandefrihet, men ditt liv och mitt liv sätts i fara, och vad har vi för nytta av det?”
Han antyder att det skulle kunna gå för sig att inte vika sig för våldet men under förutsättningen att det skall vara någon nytta inblandad. Här kan man tillägga att politisk kritik brukar anses vara till nytta för samhällsutvecklingen men det är möjligt att Ahmadi menar att nytta innebär att man följer hans uppfattningar.
Ytterligare djupsinne härstammar från Mehrtab Motavvas (känd hedersmordsförnekare och Fi-politiker). Hon har skrivit två artiklar i ämnet (Seglora – Seglora). Hon intresserar sig främst för två saker. Dels är det konsten:
”att hans påstådda intention med Muhammed-karikatyrerna, nämligen att testa ’konstens gränser’, inte är trovärdig eftersom han är nära sammankopplad med högerextremister som danska Trykkefrihedsselskabet.” och ”att (åtminstone den påstådda) intentionen med hans projekt – att visa på att konsten har gränser – skulle ha varit mer trovärdig om han inte vore så nära sammankopplad med högerextremister. Att detta får hans konst att skrika ’politisk agenda’ istället för en ’halvgalen’ professor i konstvetenskap som försöker synliggöra konstens gränser.”
Som det påtalades i kommentarerna till dessa inlägg haltar logiken något eftersom jag vid tiden för framläggandet av mitt lilla teckningsprojekt inte hade några förbindelser som kunde sammankopplas med några som helst politiska grupperingar. Men senare kom sålunda RH-projektet att skrika av politisk agenda. Här kan man tillägga att betraktaren har genomfört en skapande akt så självövertygande att den sedan kan returneras till upphovsmannen. Detta fenomen är mycket vanligt.
Därtill vill hon också kritisera ”varför hans rätt att utöva sin yttrandefrihet skulle väga tyngre än allas vår säkerhet och lagen om hets mot folkgrupp”. I meningens första del gör hon gemensak sak med Islamiska Kulturföreningens ordförande. Och den gamla schlagern ”hets mot folkgrupp” har bibehållit sin popularitet under alla åtta åren som RH:s mysterium hittills har fortsatt att väcka den djupaste fascination. Folkgruppshetsen för den magnifika folkgruppen på 1,4 miljarder har som sagt behandlats och lagts ner.
Ja, det var inte mycket nytt, men det redan många gånger sagda sades med flammande övertygelser. Alltid något.
