Hemmets lämnande har föranlett en del diskussion, kanske emellanåt inte på högsta nivå men så är det (HD).
Mer kommer av dagens mödor men det är ännu hemligt.
Hemmets lämnande har föranlett en del diskussion, kanske emellanåt inte på högsta nivå men så är det (HD).
Mer kommer av dagens mödor men det är ännu hemligt.
Som sagt, Okwui Enwezor ämnar kröna och avsluta sin biennalkarriär med en storslagen och politiskt angelägen utställning i Venedig. Eftersom konstvärlden är med på noterna är förutsättningarna goda. Dessutom förefaller det som om det kan bli god underhållning. Emellertid är det inte lika lätt med realpolitik i konsten. Tania Bruguera är en av de inbjudna konstnärerna. Som jag redan har skrivit om är Bruguera kvarhållen på Kuba i väntan på rättegång. Detta på grund av hennes projekt att upprätta en zon för yttrandefrihet i Havana. Även i Havana har man biennaler och det råkar vara så att Havanabiennalen öppnar i maj. Man kan vara säker på att Brugueras fall inte är löst vid den tidpunkten. Den internationella biennalen med en kompetent uppsättning av socialkritiska curatorer och konstnärer tvingas förhålla sig till fallet Bruguera. Man kan förutsätta att de inte är särskilt förtjusta i den saken. Trots allt är Kuba en sista utpost. Havanabiennalerna har gott anseende inte minst genom att de i ett tidigt skede var inriktade på konstnärer från tredje världen. En bojkott har inletts. Frågan är alltså hur de inbjudna konstnärerna, varav flera stora världsnamn, kommer att reagera.
Enwezor är förstås i trångmål för nu handlar det inte om curaterad politik. Han väljer diplomatiskt å ena sidan å andra sidan. Havanabiennalen har ju gjort så mycket för de mindre kända konstnärerna från tredje världen.
Den politiska konsten fungerar uppenbarligen bäst när den inte berör världen utanför konstvärlden.
Politiken och världens elände, de givna förutsättningarna för årets konstbegivenhet, Venedigbiennalen. Curatorn Okwui Enwezor har laddat upp ordentligt och det man kan vara nyfiken på är hur de kommer att fungera. Det blir nämligen en starkt performativ historia. Inte bara den ständigt pågående uppläsningen av Das Kapital utan även många andra uppläsningar, musik och föreställningar. Hayden aktualiseras, liksom Luigi Nono. Och många fler bland annat Julius Estman.
Frågan är alltså hur balansen mellan den politiska aktionen och estetiseringen kommer att utfalla. Om en dryg månad får vi svaret.
Eller som man svävande uttalar sig i e-flux Journal:
“An artist must find ways to harness nuclear energy, to build better bunkers, to financialize everything possible by hoarding abstract capital that can only be spent on symbolic capital. Do we know what this art looks like? It might in fact look like nothing at all—hidden away inside a bunker, or appearing as a mirror that shows you your own image, but turned up a notch. Purged of positivist fantasies, it might only appear as money does: as an uncannily base dumb material like a stone or iron ore, but one that comes with a ghostly promise of eventually being exchanged for something better that may never come to pass.”