2020: Konst med åtbörder, ljudande

Politiken och världens elände, de givna förutsättningarna för årets konstbegivenhet, Venedigbiennalen. Curatorn Okwui Enwezor har laddat upp ordentligt och det man kan vara nyfiken på är hur de kommer att fungera. Det blir nämligen en starkt performativ historia. Inte bara den ständigt pågående uppläsningen av Das Kapital utan även många andra uppläsningar, musik och föreställningar. Hayden aktualiseras, liksom Luigi Nono. Och många fler bland annat Julius Estman.

Frågan är alltså hur balansen mellan den politiska aktionen och estetiseringen kommer att utfalla. Om en dryg månad får vi svaret.

Eller som man svävande uttalar sig i e-flux Journal:

“An artist must find ways to harness nuclear energy, to build better bunkers, to financialize everything possible by hoarding abstract capital that can only be spent on symbolic capital. Do we know what this art looks like? It might in fact look like nothing at all—hidden away inside a bunker, or appearing as a mirror that shows you your own image, but turned up a notch. Purged of positivist fantasies, it might only appear as money does: as an uncannily base dumb material like a stone or iron ore, but one that comes with a ghostly promise of eventually being exchanged for something better that may never come to pass.”

Det här inlägget postades i Biennaler. Bokmärk permalänken.

7 svar på 2020: Konst med åtbörder, ljudande

  1. minnesdagen skriver:

    Väldigt bra konstmusik. Namnet på musikstycket känns något extra fängslande, som Dan Park kanske skulle uttryckt det.

  2. Doktorn skriver:

    Det gamla vanliga alltså – kommunistpropaganda – eftersom k. är mänsklighetens påtänka öde i rasblandade NVO, vilken nyttiga idioter ger sin själ för att införa. Videon är ett musikaliskt stillastående ‘tapetmönster’ – alltför utmärkande för ‘seriös’ samtidsmusik. Jag besökte Venedigbiennalen 1993 och intrycktet kunde sammanfattas med “biennalen i kanalen”. Det otacksamt att vara kulturpolitruck i våra gudsförgätna tider.

  3. Hemkär skriver:

    Seså en ljudmatta, ej för de tondöva, men likväl. I Julius Eastmans fall ett skrik på hjälp, ej hörd och på sitt 50:e levnadsår död i ensamhetens rus. En lång klagoton, ett skrik, i storstadslarmets brus, försvinnande toner.

    Att lyssna på denna musik är en påfrestade erfarenhet, likt att passera de tiggande skarorna, en gnagande känsla av kommande sammanbrott.

  4. CeDe skriver:

    Klimatångest!

  5. Doktorn skriver:

    Om det inte lyster vår vän Vilks bli vördad imam må han kunna be om att få en ny identitet. Det borde bli billigare än nu. SÄPO behövs endast när han rör sig omkring i den gamla allom bekanta identiteten. Han kunde, när han ville vara ‘anonymus’ antaga den nya identiteten, men när det kom till föreläsningar återgå i den gamla med med full milisbevakning. Det gäller bara att vara lite kreativ. Alla detaljomständigheter ännu icke nämnda.

  6. Lars Vilks skriver:

    Identitetsbyte förekommer i en del fall men det förutsätter att personen inte är känd. Jag skulle ju bli igenkänd.

  7. Inge skriver:

    Lars,

    Jeg vil bruke denne muligheten til å takke deg for å ha hjulpet meg inn i samtidskunsten. Det er mye jeg ikke forstår ennå. Du hjelper meg å lære.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.