2074: Hela världens konst till Moderna

På Moderna Museet öppnades i helgen utställningen ”Efter Babel” arrangerad av Daniel Birnbaum och Ann-Sofi Noring. I en intervju i Kunstkritikk berättar Birnbaum att utställningen är en lansering av ”Tredje Önskemuseet”. Två sådana museer har alltså tidigare sett dagens ljus, den välkända från 1963 som kom att bilda bas i museets samling (på Pontus Hulténs tid). Den gången handlade det om att komplettera samlingen med 1900-talsverk på högsta nivå. Det andra museet kom 2006 (Lars Nittve) och då var det kvinnliga konstnärer som skulle infogas. Birnbaum hakade på denna ambition vilken kulminerade med Hilma af Klint 2013 då man deklarerade att man skulle skriva om konsthistorien. 2015 är det Världens Konst, dvs. den utomeuropeiska samtidskonsten, ”konstnärer som representerar en större värld”.

Ja, så kan man förändringen i konsten. På 1960-talet handlade det om att fåt tag på modernistiska kvalitetsverk. Satsningen på kvinnliga konstnärer gjorde i praktiken kvinnlighet till en konstnärlig kvalitet. Möjligen hade man också börjat tänka institutionellt när Hilma af Klint lanserades. För det är ju så att om en stor institution framhäver en konstnär blir denne bättre. I Klints fall gjordes en vandringsutställning som gick genom fem större institutioner och det lyckades även att få med Klint på Venedigbiennalen 2013. Men det är svårt att få till större förändringar av konsthistorien speciellt med så suspekta objekt som Klint (som idag rankas 2.165). Och nu har vi alltså kvalitetsmomentet ”konstnärer som representerar en större värld”. Den världen är alltså den icke-västliga och man kan väl sammanfatta detta med att de heta områdena är Mellanöstern och Afrika. Sådana konstnärer är populära i den internationella samtidskonsten och det lär inte dröja särskilt länge till förrän den västerländska konstvärlden har domesticerat denna sista zon av exotism och ursprunglighet.

Birnbaum satsar naturligtvis helt rätt. Det finns inte mycket annat att välja på och konstvärldens politiska korrekthet kräver sådana handlingar. Det större problemet är konstnärlig kvalitet. Eftersom vi hamnat i en situation där nästan alla internationell samtidskonst är otroligt bra och följer konstvärldens agenda är det inte lätt att välja.

För säkerhets skull har man också ordnat en konferens ”After the West” för att diskutera det man kallar för institutionernas ”utmaning”. Jodå, visst är det en utmaning att ta hand om all världens konst. Det förenklas emellertid genom konsensus; den politiska enheten är given.

Det här inlägget postades i om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

2 svar på 2074: Hela världens konst till Moderna

  1. Inge skriver:

    I det siste er kjønn umyndiggjort gjennom “transgender”, rase umyndiggjort gjennom “transrace”, arter umyndiggjort gjennom “transspecie”. Fra før av er moral umyndiggjort gjennom relativisme. Nasjoner er umyndiggjort gjennom mikronasjoner. Demokrati er umyndiggjort gjennom blanke stemmer.

    Så hva gjenstår å klamre seg fast i for et åndsfattig menneske? Ikke kunst ihvertfall, siden kunst er umyndiggjort gjennom den institusjonelle kunstteorien.

    Vi svever.

  2. E. Eremita skriver:

    Inges vackra kommentar borde tatueras på alla spädbarn födda i Europa. Tack Inge.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.