2090: Konceptkonst = konst

”Du skulle dragit skiljelinjen mellan konst och konceptkonst – vilken kommer när idéen blir viktigare än estetiken”, skriver signaturen Doktorn i en av gårdagens kommentarer. Men det är fel tänkt. Det finns ingen sådan skillnad. Det moderna konstbegreppet konstitueras redan i sitt inledningsskede genom att inte ange några bestämda gränser. Och det var t ex möjligt att tänka sig att Rafael skulle ha varit lika stor som konstnär även om han hade blivit född utan händer.
Problemet är att konsten inte hänger samman med skönheten utan med den särskilda skönheten som inte är dekorativ utan något annat. Och detta annat vittförgrenar sig i estetikens olika riktningar vilken visar sig innefatta just det allting som så småningom blir bekräftat. Vi kan bara fundera kring ett av estetikens baselement: Det sublima. Att återge det sublima kommer alltid att handla om en idé, idén är viktigare än det eventuella verk som alltid måste misslyckas med sin uppgift. Men även inom andra områden kan man tala om konceptets övertag. Vad är Manets Frukost i det gröna om inte ett konceptuellt verk? Inte kan det direkt rosas för sin skönhet och inte heller för sin uttrycksfullhet.
Det som sker i konstutvecklingen är emellertid det som man alltid kan räkna med, konsten skapar sina normer. 1900-talets ledande normer är de ovan nämnda den harmoniska skönheten (som av förnyelseskäl måste framträda som disharmonisk – Är inte detta också möjligt harmoniskt?) och det uttrycksfulla. Den ena riktningen härledd från Cézanne, den andra från van Gogh. Eftersom upprepning inte är någon tänkbar möjlighet för konsten kunde estetiken förenklas till ren idé. Där var man redan på 1910-talet framme vid den svarta kvadraten. Jo, den behöver en idé för att skiljas från en svart kvadrat i allmänhet.
Konceptkonsten innefattar även den traditionellt estetiska konsten. Det finns inget som hindrar en konstnär från att välja precis vad man önskar. Däremot är det konstvärldens elit (som alltid) som bestämmer vad som är verkligt gångbart.
Konsten, i modern bemärkelse, har alltid varit konceptuell. Men ett av dess grundläggande koncept har varit att konsten skulle besitta en gudomlig essens som förmedlades av det gudomliga geniet, dvs. att den inte skulle vara ett koncept utan en upphöjd singularitet. Man kan naturligtvis tro på det om man vill men det låter inte alltför övertygande.

Det här inlägget postades i konstteori. Bokmärk permalänken.

42 svar på 2090: Konceptkonst = konst

  1. Doktorn skriver:

    Tvenne påståenden ovan kräver närmare utvecklande:

    “Estetikens baselement – det sublima – är alltid en idé – eftersom verket blev sämre än det konstnären hoppades kunna skapa.”

    “Om konsten skulle förmedlas av ‘det gudomliga geniet’, skulle det inte vara ett koncept, utan en singularitet.”

    Första paragrafen låter som låter som frustration över tekniskt tillkortakommande och det sista framhåller geniets ‘singularitet’ utan att att Du förklarat vad Du egentligen menat.

    Jämför gärna med mitt inlägg till 2088, ‘Lars och Gräsklipparen’. Detta korta inlägg kostade mig enorm tankemöda att sammanställa – för att blottlägga verkligheten under det vi lärt oss tro vara just samma verklighet. När Du skrev meddelandet ‘Detta är en magisk plats osv.’ var Du en sann poet.

  2. Doktorn skriver:

    Här står nu mitt i ett Wittgensteinskt språkspel. Aktuella diskussion orsakas av att för Vilks tanken är allt det mänskliga intellekt kan hoppas på, medan jag skiljer mellan tanke och förståelse. På Engångsuniversitet 1978 höll Bengt Rooke församlingen i spänning med att deklarera “Brottet”. Ingen förstod något och konstälskaren filosofiprofessorn Hermeren efterlyste vägledande definitioner. Detta blev för mig ett genombrott ty jag insåg att han menat konstverk inte kan planeras, utan man först efteråt, eller t.ex. ifall saken gällt måleri, man under arbetets gång själv förvånas över någon ‘artistiskt’ linje man varit lyckosam nog att ha åstadkommit och börjar ana vart det bär. Det räcker inte med tankens dualistiska yin och yang – även Tao måste till. Allt detta förstod jag fullt ut långt senare. Tanken är till sin natur spekulativ – men förståelse kräver deltagande – den tillhör ens ‘vilja & varande’. Inga tankar tänker sig själv, de är funktioner av förståelsens ‘vilja & varande’.

    Och det här det verkligt intressanta – parapsykologin kommer in!

  3. Lars Vilks skriver:

    Lite skärpning Doktorn. Det är naturligtvis omöjligt att framställa det sublima/det totala/oändliga. Det är inte något tekniskt tillkortakommande. Det sublima är dock inte isolerat, konsten i övrigt bär på samma börda. Och här kommer vi in på det gudomliga geniet som bär på denna idé om det absoluta, den som kan skapa det konstnärligt specifika, singulariteten (som är konstens möjlighet i motsats till vetenskapen som söker det generella som kunskapsform).

  4. CeDe skriver:

    Pust!

  5. Doktorn skriver:

    Men vilken roll ges då inte ‘konstvärlden’ annan än att vara den stora generaliseringens i dagens konstsyn – där den – som Du hävdar – alls inte hör hemma??Dessutom undvek Du språkspelsresonemanget.

  6. Doktorn skriver:

    Lars,
    Din invändning är bara Dina egna vilda fantasier om något ogripbart stort. För mig betyder det sublima bara översinnlighet och det är inte märkvärdigare än att det kan förstås när det händer eller kommer. Jag har funnit att varje människas ‘vilja & varande’ är en liten smula övernaturlig – alltså enligt Din föraktfulla kommentar ‘gudomlig’ – annars hade vi inte parapsykologi – men det går inte att planera sublimitet – naturligtvis inte. Däremot kan man försätta sig för inspiration gynnsamma situationer – vara utvilad, finna lugn omkring sig osv.

  7. Kin skriver:

    Doktorn,
    når jeg leser om dine refleksjoner omkring kunst, undrer jeg meg stadig mer. For det første blir det uklart for meg hvem som i det hele tatt kan få benenelsen kunstner, og for det andre lurer jeg på hvem som har autoritet til å utnevne både kunstnere og kunstverk. Dessuten, hvem har autorietet til å peke ut den som peker ut connoisseuren? Dersom du mener å kunne peke ut kunstverk, ville det vært interessant om du tok for deg, la oss si to malerier som ligner hverandre i stil, innhold og form, hvor det ene unektelig må kalles for kunst, mens det andre ikke kan være det (jeg har skjønt såpass at jeg vil be deg unngå problematikken omkring originalt verk / reproduksjon / kopi malt av en annen kunstner).
    Dersom du ikke kan eller ønsker å ta tak i disse problemstillingene, kan du kanskje foreslå hvem jeg så kan spørre.

  8. CeDe skriver:

    Doktorn – hur förstår man det sublima.

  9. Lars Vilks skriver:

    Var får du det i från att det skulle vara mina “vilda fantasier”. Det sublima är en given estetisk kategori och har behandlats ingående t ex hos Kant. Vad det sublima betyder för dig med en personlig definition är väl inte av något större intresse. Kanske kunde han bemöda sig att läsa på en smula.

  10. Doktorn skriver:

    Om konst och dess genier.
    Finn Innenwelt & Aussenwelt! Dessa definieras i nuet och nuet är det enda med säkerhet verkliga. Parapsykologi, Jung’s synchroniciteter och mina tärningsexperiment (x tusentals) suddar ut gränsen mellan I & A. Definitionsmässigt är man individ, men samtidigt enad med totala I & A. Tanken tvingar beaktadet av dubbelt ego. Lärofadern Jung särskilde Ego och Das Selbst. Jag kallar det senare allas ‘vilja & varande’, vilket antyder dess potential att i ringa grad omintetgöra vetenskapliga förutsägelser. Detta är ett strängt empiriskt logiskt konstaterande vars konsekvenser jag är rätt säker på konstvärlden med alla sina curatorer inte anat. Samtidigt gör det Foucaults diskursteori obsolet. Någonstans är vi alla förenade i en gemensam grund – i ett ‘Unus Mundus’ (Jungs intuition svek honom sällan). Vid konstnärligt ‘skapande’ inträder förundran – “varifrån fick jag alltihop?”. Det första jaget hade bara satt rubriken till verket, men hade därefter varken behövt planera – vilket obönhörligen lett till ofullkomligheter – eller ens kunnat förutse dess utveckling. Konstnären tycks ledsagad av någon inre hjälpsam syster eller broder – någon namnlös inspirationskälla ur det okända – ‘någon annan’ – om inte en hel ‘himmelsk skara’, med guld, rökelse och myrra framburna till det ‘Gudi behagliga verket’!

    Alltså – med två jag – kreativitet – med bara ett – problem.

  11. Doktorn skriver:

    Sublim
    (av lat. sublimis, exalterad, upphöjd), filosofiskt och konstnärligt begrepp. Med “sublim” menas en transcendent upphöjdhet … dvs. översinnlighet. Så Lars – vari består problemet att jag använt ordet i dess grundbetydelse?

    Jag ber gärna om ursäkt om ‘egna vilda fantasier om något ogripbart stort’ var sårande – sa var det inte avsett.

  12. Lars Vilks skriver:

    Det är nu inte fråga om användandet av “sublim” i diverse grundbetydelser utan som estetisk kategori. Detta strider inte emot “översinnlighet” men det baseras på att det ofattbart stora ger ett sådant utrymme för tanken. Men hur skall det behandlas i ett konstnärliga sammanhang? Det finns ingen form som kan förmedla detta annat än metaforiskt eller symboliskt. Duger då varje form som kontextualiseras till närma sig sublimiteten. Lyotard tänkte sig t ex att nuet kan betraktas som ett framkallande av det sublima.

  13. Tallskog skriver:

    Mina länkar leder till motsatsen till det sublima –
    rumptjejerna är nog mer i Dan Park-stil och
    länkarna till kazarernas ständiga attacker på den kristna europeiska civilisationen är samhällskritik.

  14. Doktorn skriver:

    Kin,
    ‘auktoriteter’ och ‘connaisseurer’ och hela dagens ‘konstvärld’ bekämpar jag – de har alla förlorat förståndet (och det är inte menat mot vare sig Lars som visat prov på att vara äkta konstnärssjäl eller någon annan) – men de förstår inte att de har två jag inom sig, experternas förvärvade genom imitation likriktade egon och det inre ‘Das Selbst’ vilket gör dem till världsmedborgare i det kollektivt omedvetna. Den förra vet, beräknar och spekulerar samt är det oftast med utmärkelser belönade – medan den senare förstår – också konst. Alla kan peka ut ‘konst’ och vara överens ifall deras ‘varanden’, deras inre jag överensstämmer. Men utan det detta inre blir allt meningslöst utantillplugg av ‘konstvärldens senaste åsikter’, modetrender mm. liknande. Konstupplevelse är mycket intimt och lämpar sig inte för främmande connaiseurers pekpinnar. Dessa får nöja sig med att bidra till en kulturmiljö varje fri ande är tillåten att anamma, eller förkasta.

  15. Doktorn skriver:

    Estetisk kategori
    vill Du ha, vetenskapligt, visserligen översinnligt, men samtidigt ett väldigt utrymme för tanken – Din ständige husgud och rådman – samt konstnärligt sammanhang och frågan hur – planering och alltihop kan endast hoppas på symbolisk form – alltså tänker Du med det första jaget, eller hur – och får problem. Använd det andra, helst båda – och problemen försvinner. Så upplöses problem – de försvinner när det andra och förstående jaget tar vid. Skapande är inte definierbart för den godtyckliga hopen, så hoppa över det, ingen färdig vetenskap – utan bokstavligen ‘de novo’ och högst individuellt, även om det känns som om det kom utifrån, ‘någon annan stans-ifrån’ och – dessutom – inspiration måste inväntas – annars blir det till intet.

  16. Lars Vilks skriver:

    Du tillskriver mig ett intresse som jag inte har. Jag har inget större behov av att ägna mig åt det sublima. Min framställning är återigen en beskrivning av hur det sublima fungerar i estetiken och konsten. Vill du gå vidare i det här ämnet kan du studera t ex Mark Rothko och Barnett Newman. Deras intresse för det sublima kan knappast förklaras med att de använde tanken som metod.

  17. Kin skriver:

    Doktorn, takk for svaret!
    Du peker på kunstopplevelsen som det sentrale ved kunst. Jeg tror de fleste vil gi deg rett i at dette er et viktig aspekt. Og like viktig er refleksjonen man gjør i etterkant, tenker jeg. Da blir det også ganske underlig for meg hvordan man kan peke på den bestemte opplevelsen og med sikkerhet si at denne var en kunstopplevelse. Etter ditt syn, hva er det som skiller kunstopplevelsen fra andre typer opplevelser?

  18. Doktorn skriver:

    Nästan ingenting, Kin! Allt tycks bero på nuet och de två jagen.

  19. Kin skriver:

    Doktorn, vi kan vel ikke slå oss til ro med en kvantitativ kategorisering. Gitt en situasjon der forholdene ved ”nuet och de två jagen” ligger tilrette for den genuine kunstopplevelsen, hva er da dette ”nästan ingenting” som utløser denne opplevelsen?

  20. Gräsklipparen skriver:

    I konsten är jag en solklar utomstående som försiktigt tittar in. Jag tycker att konsten blivit för konstig. Anledningen kan vara att konst inte är tillräckligt väl definierat.
    När någon låtsas drabbas av ohälsa på stan, blir upphämtad av en ambulans till ett sjukhus, sätter sig där upp och säger: det här är ett konstverk och min sjukdom är låtsad. Så ungefär lär det ha gått till. Då säger jag: lås in käringen, hon är kriminell. Om hon är sjuk är hennes sjukdom själslig och är i alla fall inte akut.
    Lars institutionella konstteori är användbar, därför att den är enkel. Men den är inte tillfredställande av flera skäl, som säkert har ältats många gånger tidigare. Här följer några svagheter från min sida sett:
    1. Den mäter inte. Man kan inte ta fram en mätare, mäta verket och se om det är konst eller inte. Den liknar en domstolsprocedur.
    2. Den struntar i diskussioner om konstens väsen och riktningar och i att det finns så delade meningar om vad som är konst.
    2. Domstolen är inte väldefinierad. Vad är etablissemanget? Vad händer om etablissemanget inte kan enas? Hur lång tid får etablissemanget på sig att enas?
    3. Domstolen är ett etablissemang i elfenbenstorn. Det finns inga regler för inträde, eller? Etablissemanget är avskilt från vanligt folk som mig och är outhärdligt ståndaktigt i sina snuskiga socialistdogmer.
    Musik är en uttrycksform som väl ligger utanför Lars expertis? Tänkte säga konstform, men undvek ordet för klarhetens skull. Jag tror musiken har ett betydligt mindre problem med definitionen. Vad är musik? Finns det ett etablissemang där som bestämmer om något är musik? Kanske, men få bryr sig. Hursomhelst i musiken är många av de stora musikerna populära stjärnor och vadhelst de kommer med får omedelbar popularitet. Få frågar: “men är detta musik”, inte längre åtminstone. I min barndom var det annorlunda.
    Litteratur ligger väl också utanför Lars expertis? Jag tycker litteratur är nära besläktat med den konst som Lars är expert på, särskilt poesi. Litteraturen har, tror jag, mer problem med definitionen än musiken. Är serietidningar litteratur, är reklamtexter litteratur, Åsa Linderborgs taskiga politiska alster i AB:s kulturdel, osv? Finns det ett etablissemang som bestämmer detta? Ja, men etablissemanget ser inte alla texter som litteratur. Kanske är litteratur vackert inbundna ord?
    Poesi är den del av litteraturen som är populärast p.g.a. dess enorma spridning genom populärmusiken. Mången slagdänga är utmärkt poesi, många låtar har nått sådan enorm popularitet genom sina texter. “Sommaren är kort” är ett exempel. Låten Sommartider: “… som ger sommartider till varann”. “While my guitar gently weeps”. Kopplingen mellan poesin och målerikonsten är för mig det halvsagda med ett ofta rejält tolkningsutrymme, som skapar en personlig association i våra hjärnor och får oss att känna något.
    Jag gillar det doktorn sa om det oplanerade i ett konstverk. Något som konstnären eventuellt inte upptäcker själv förrän efteråt, kanske t.o.m. långt senare. Eller kanske aldrig ser själv, men omvärlden förhäxas av det. Med detta vill jag säga att i konsten, liksom i vetenskapen, kan något upptäckas eller uppstå utan att det planerats. All konceptkonst är därför inte resultatet av ett enorm planeringsarbete, däremot troligen en järnstark vilja och tro på succé, som till slut ger utdelning.

  21. Lars Vilks skriver:

    “1. Den mäter inte. Man kan inte ta fram en mätare, mäta verket och se om det är konst eller inte. Den liknar en domstolsprocedur.”
    -Jodå, se artfacts.

    2. Den struntar i diskussioner om konstens väsen och riktningar och i att det finns så delade meningar om vad som är konst.
    -För att avgöra om något är konst eller bra konst är det här inte så viktigt- Att det finns delade meningar om vad som är konst är praktiskt taget ointressant. Det beror nästan helt och hållet på bristande kunskaper.

    2. Domstolen är inte väldefinierad. Vad är etablissemanget? Vad händer om etablissemanget inte kan enas? Hur lång tid får etablissemanget på sig att enas?
    -Sätter man sig något in i det är det enkelt att urskilja etablissemanget. Den allra enklaste metoden är att studera de internatinella biennalerna.

    3. Domstolen är ett etablissemang i elfenbenstorn. Det finns inga regler för inträde, eller? Etablissemanget är avskilt från vanligt folk som mig och är outhärdligt ståndaktigt i sina snuskiga socialistdogmer.

    -Etablissemanget är uppdaterat vilket vanligt folk inte är. Utträde är det när någon förlorar i betydelse. Men det är riktigt, man håller sig med socialistdogmer.

  22. Lars Vilks skriver:

    Det har redan behandlats på bloggen. Inget att ta på allra största allvar.

  23. Kin skriver:

    Gräsklipparen, hvordan kan vi med sikkerhet si at kjærringa virkelig ikke hadde forvillet seg inn i et kunstverk? Jeg mener, det kan jo skje noen og enhver.

    Nå skal jeg ikke mase mer … for denne gang.

  24. Doktorn skriver:

    Kin, Gräsklipparen och Mäster Själv!
    Gräsklipparen säger det oundvikliga – “!Se han är naken!”
    Till slut måste någon säga det. Egentligen skiljer Lars konstsyn sig inte mycket från min egen – utom när det kommer an på ‘konceptet’. Detta är tyngt av hela idéhistorien, vilken behandlat viljan och tänkandet som likvärdiga begrepp och varandras förutsättningar. Men i modern parapsykologi ställer viljan vetenskaperna på huvudet. Den utgår inte från satsbyggnaden subjekt, predikat och objekt. Den fokuserar inte något objekt – utan den är objektet redan från början – omedelbart! Den mänskliga viljan är det mänskliga varandet och den är ännu lyckligtvis mycket liten – annars vågade man inte bege sig ut på gatan bland människor. Vi har en viss övernaturlig förmåga och vårt öde torde därför inte heller bestämmas av termodynamikens andra lag. Tiden förrinner, tiden förbliver. I nuet finns minst två tidsdimensioner att räkna med och allt vi kan vakna upp till finns i detta ‘nu’. Här finns vår vilja och vårt varande och med viljan och varandet kan vi förstå – också konst. Men det går alldeles utmärkt att aldrig vakna upp till nuet och leva hela sitt liv genom vanemässiga handlingar. Eftersom viljan icke nyttjar ‘objektets’ syntaktska funktion, betyder det att vår innanvärld samblandas med vår utanvärld, vilket parapsykologiska experiment visat – och allting blir bra mycket mera komplicerat än vi anat. Men också teorier om t.ex. diskurser blir obsoleta. Ingen vet heller om kvantfysiken också existerar när fysikerna inte tittar efter. Men viljan är en stillsam följeslagare, den kräver endast inspiration och dess verkan – om man lyckats göra exempelvis en symfoni – är känslan att ‘någon annan’ gjort det – “varifrån fick jag alltihop??”

    Detta förusätter naturligtvis att det slitna begreppet ‘konst’ måste uppnå ‘översinnilghet’ – annars är den inte värld vår uppmärksamhet. Eftersom Kant inte visste vad för slags underligt djur var människans vilja förstod han heller inte kost – även om han försökte med all sin ‘kritik’.

  25. Doktorn skriver:

    Att delade meningar om konst

    skulle bero på ‘bristande kunskaper’ förutsätter en norm att uppnå och den är väl satt av ett redan suspekt vänsteretablissemang. Herr Mäster själv anses av detta f.n. inneha en plats bortom 35000 och det är väl ungefär lika absurt som rådet att vi bör ‘läsa på’. Jag vill gärna citera Bengt Rooke från hans koleriska dagar i medelåldern – när han dök upp i vår krets och var fascinerad av änglar, svärd och ‘övermänniskan’ – att “På ABF kan man lära sig allt utom att förstå! “Bengt Rooke var profetisk och gav oss nödvändiga impulser att kunna ifrågasätta Kant med allt hans nyktra ‘kritiserande’ och efterhand finna beviset för viljans makt över ‘Aussenwelt’ och därmed vägen till en ‘människlighetens gemensamma grund’, vilket filosofer i sekler veckat sina pannor med.

    Meine Damen und meine Herren – det handlar om ett genombrott – Konst transcenderar tankens ‘Innenwelt & Ausenwelt’. Den kan inte klassifiesras – inte ens med ‘artfacts’ – den kan bara förstås och förståelse är en viljefunktion. Konst skapas ur vilja och förstås med vilja.

    Men konst är långtifrån viljans viktigaste funktion – å andra sidan – i viljan finns inte heller graderingar!

  26. Lars Vilks skriver:

    Normen är naturligtvis satt av konstvärlden och reflekteras i hur de väljer konstnärer. Min placering avspeglar detta och det är inget att säga om det. Så är det. Sedan kan var och en komma med sina egna funderingar hur man vill att det skall vara. Men vem bryr sig t ex om Doktorns idéer? Det är nu inte Doktorn som bestämmer ordningen i konstvärlden. Allt detta bygger på bekräftelse och när bekräftelsen enbart kommer från förslagsställaren själv är det inte mycket värt.

  27. Doktorn skriver:

    Konstvärlden är det stora tyckandets forum och dess topp hundra rankade antingen modernister i vidaste bemärkelse eller ointressanta galningar fostrade i satanistisk symbolik – jag gjorde några slumpvis urval – och detta räcker för att rekommendera en viss anda av ‘förnyelse’.

    Mina idéer får bida sin tid, men jag inte kondtvärldskolossen åtnjuter något större allmänt förtroende

  28. Lars Vilks skriver:

    Du påstår att du “åtnjuter något större allmänt förtroende” jämfört med konstvärlden. Har du några källor till det? För övrigt har konstvärlden i modern bemärkelse aldrig haft något allmänt förtroende. Impressionisterna hade det inte, ej heller Matisse eller Picasso. Men den elit som stödde dem visade sig efter hand ha rätt. Idag är det inget problem att tala om att impressionister, Matisse och Picasso har ett allmänt förtroende.

  29. Doktorn skriver:

    Det var en felskrivning – men TROR inte att konstvärldskolossen – skulle det stått.

    Däremot förfaller vissheten att en elit hade ‘rätt’ angående Matisse och Picasso en smula naiv. Hur kan Du garantera att inte samma elit senare sett till att få rätt genom mördande reklam – räknar inte
    de mjuka vetenskaperna med ‘mind control’? Betydligt adekvatare vore undran om vad allt kunde inte kulturlivet gått miste sedan man upphöjt Matisse och Picasso!

  30. CeDe skriver:

    Vad är det för ett horn Doktorn har i sidan på Vilks?

  31. Doktorn skriver:

    Det är inte något horn CeDe – bara vanlig diskussion. Om Vilks rekommenderar mig ‘ytterligare förkovran’, kan jag också få skärskåda honom. Det är helt normalt. Dessutom känner jag Vilks konstnärssjäl och önskar att han inte skulle ge konstvärlden ett utrymme han själv bättre förtjänat. Konstvärlden är apor och noshörningar vars råd och anvisningar min de flesta borde slippa. Dessutom rankar den honom till 35 219, medan top hundra består av idioter! Och sedan skall jag dessutom ha ett horn i sidan till honom!! Dårarnas antal är oändligt.

  32. mohammad skriver:

    Mark Rothko and Barnett Newman

    …you know.

    https://www.youtube.com/watch?v=l2I4oxEC3vU

    …you know.

    https://www.youtube.com/watch?v=Xgn5QoxozcE

  33. Adam skriver:

    Doktorn: Mycket namedropping. I ett inlägg både språkspel, taoism och parapsykologi. Men begreppen behandlas styvmoderligt, och alltihopa hade nog kunnat sägas mycket enklare. Får mig att tänka på den kontinentalfilosofiska vänstern. När väl deras språkliga utsvävningar analyserats, är det som de skrivit inte längre märkvärdigt, utan trivialt.

  34. Lars Vilks skriver:

    Då undrar jag vad det är som får dig att “tro” det. Du har ju inte haft någon som helst kommunikation med “allmänheten”.
    Angående dina konspirationsteorier, nu om Matisse och Picasso, får du nog inse att Pariskonsten på den tiden handlade om nya grepp (som inletts med Manet och impressionisterna). Det var därför naturligt att de uppseendeväckande konstnärerna drog till sig intresset. Om man skulle ta bort Matisse och Picasso undrar du vad kulturlivet har gått miste om. Det är inte så svårt att se vilka konstnärer som var aktiva vid den tiden, tunnare försök till förnyelse (jag kan ge dig en lång lista om du önskar). Självfallet kan ju den strängt kulturkonservative drömma om en fortsatt salongskonst. Men Doktorn är inte bra på konst, jag har sagt att skall man komma med dina påståenden får man läsa på.

  35. CeDe skriver:

    Doktorn,
    En dåres försvarstal: Jag ser fortfarande att du dras med stora komplex gentemot Lars Vilks.

  36. Doktorn skriver:

    Lars,
    Duncan Camerons tal inför FN 1979, om kuratorskapets aura, vartill den högre medelklassen givits de hemliga koderna, så (konsten) blivit en statusfråga… vidare, Konst har blivit valuta, samlarna köper upp och sitter samtidigt i museernas styrelser (Sophy Burnham)… och Den som betalt orkestern bestämmer låtarna (Judith Higgins-Balfe)… osv. Konstvärlden är ett kapitalintresse och kapitalet har alltid älskat vänstern – eftersom vänstern möjliggör kontroll och skapats just för detta ändamål (medan högern innebär motsatsen; konkurrens). Konstvärlden är näppeligen något stort ideal och den kommer inte heller att älska min tanke om viljans bakgrund till konsten – eftersom viljan inte kan kontrolleras är en ‘dålig valuta’. Slutligen, folks skeptiska attityd till konstvärldens krumbukter är inte att ta miste på – även om den inte alltid visas fram i den högre medelklassen, där senast presenterade konstens uppskattande innebär status.

    Men nog nu om detta – till sist tröttnar alla på den ständige tvivlaren – så jag bjuder remi!

  37. Lars Vilks skriver:

    Så lätt kommer du inte undan. För det är bara att konstatera att den konst som manas fram i konstvärldens elitstyrkor inte är särskilt säljbar. Socialkritisk undersökande konst har av naturliga skäl inte så mycket att leverera till marknaden. Samtidskonstens förhållande till marknaden brukar vara en försening. Först blir konstnären hyllad och gör karriär på artfacts, sedan kan marknaden börja följa upp fallet – i bästa fall. Man skall komma ihåg att många konstnärer försörjer sig genom lärararbete och stipendier.
    Jag tror inte att Doktorn har någon större insikt i ämnet konsten och kapitalet men han vill gärna göra sig till expert inom områden han inte behärskar. Det är t ex så att konsten inte är någon bra investering för kapitalet, det man vinner är symbolisk utsmyckning som spelar en viss men ändå obetydlig roll.
    Och vad betyder det där med “folks skeptiska attityd till konstvärldens krumbukter”. Vilka är folk och vilka är krumbukterna. Konstvärldens förehavande brukar inte ge upphov till några protester. Ta t ex Moderna Museet, vem har klagat på den verksamheten som dock är Sveriges största institution. Vilka krumbukter har de ägnat sig åt?

  38. CeDe skriver:

    Bara en förlorare erbjuder remi.

  39. Inge skriver:

    Hvordan kan kunstverdenens elite la være å ta inn over seg RH? Postkolonialisme og alt det som opptar eliten er sikkert greit, men hvordan kan man forsvare å overse RH? Bilder av Muhammed skulle kle veggene på biennalene og andre utstillinger, like naturlig som alt annet.

  40. Tallskog skriver:

    Har Konsten synliggjort Världshärskarnas färgsymbolik i syfte att styra massorna?
    http://www.cuttingthroughthematrix.com/images/4square.jpe

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.