I sin bok Kontemporalism skriver Dan Karlholm bland mycket annat om Hans Belting och kretsen på ZKM i Karlsruhe. Belting har gjort sig på 1980-talet känd som förkunnare av konsthistoriens slut och han menar att konst i modern mening uppstod under den tidiga renässansen. Det senare påståendet har väl idag blivit inaktuellt (han missade nog med 400 år), det förra ligger i linje med hans nuvarande ambitioner. Jag har inte tagit ZKM och Beltings idéer på fullt allvar men man kanske borde göra det.
Belting är en anhängare av samtidskonsten som han menar är global på ett alldeles särskilt sätt. När han tar sats i detta väldiga perspektiv blir han global in extremis. Enligt honom finns det konstvärldar över hela världen och det är något annat än det västerländska konstbegreppet och dess konstvärld som skall ha spelat ut sin roll. ”Konst” ersätter han med ”kultur” och det blir då inga svårigheter för honom att finna konstvärldar överallt. Dessa verksamheter av vitt skilda slag har inget annat gemensamt än att de är (trots allt) ”konstvärldar”. Och vi kan då inte göra annat än, befriade från den västerländska hegemonin, att omfamna den samtida globalkonsten. Antagligen finns det fler spekulanter på sådana utspel gjorda i all välmening för att sprida konstens välsignelse till alla folk samtidigt som konstvärlden en gång för alla upplöses och decentraliseras. Ett av problemen med denna svepande teoribildning är att den utgår från ”konst”, något som sedan flyttas över till att bli kulturproduktion samtidigt som begreppet förlorar sin mening.
Jag får om detta utropa: Bevare oss från den globalistiska konstens raseri.
Medan vi efter förmåga värjer oss mot dessa inflationsförsök får vi luta oss mot vad den kontemporära konsten kan bjuda på. Moskvabiennalen, den sjätte i ordningen, har öppnat och stänger dessutom i morgon, alltså en kort biennal. Icke desto mindre fick den bli fyndig för att kompensera en kraftig budget krympning. Istället för dyra konstverksproduktioner och transporter valde man att sikta på temat ”How to Gather? Acting in a Center in a City in the Heart of the Island of Eurasia.” Så fick man en tämligen stillsam politisk biennal om hur konstnärer kan komma samman.
Så kan det gå. Men det finns annat att se fram emot. Nästa år är det återigen dags för Manifestas tvååriga återkomst. Den här gången är Zürich värdstad och för första gången har man en konstnär som curator, Christian Jankowski (112). Hans idé är ett relationellt projekt. De inbjudna konstnärerna skall ta kontakt med någon yrkeskategori och inleda ett samarbete innan Manifesta öppnar. På så sätt (förutom att man får en alltid välkommen ”cross-over”) förankrar man utställningen i staden. Dessutom lovar han en pool med bar där man skall kunna reflektera över vad man nu önskar reflektera över. Man skall också kunna se bilder från dem i staden arbetande konstnärerna.
Kanske inte alltför omstörtande nyheter. Den lättare konstgenren bjuder på lite mer: Nyhetsuppläsaren Shepard Smith på Fox News råkade påstå att Leonardo DiCaprio har målat Mona Lisa. Det kanske ändå inte är helt fel. Mona Lisa är en sen skapelse som på allvar tog sin början i det tidiga 1900-talet med en stöld. Sedan har det blivit mer och mer Mona Lisa. Målningen i sig är en ruin och kan inte restaureras men det spelar mindre roll. Otaliga är de som bidragit till skapelsen, inte ens Bob Dylan eller Elton John har kunnat motstå att lämna sina bidrag.
Nå, nyhetsuppläsare Smith presterade också ett politiskt uttalande utifrån påvens pågående kampanj. Ty identitetspolitiken skapar konflikter. Påvens hållning har kommit nära vänstern och den alliansen blir dubbelt ansträngd: De som menar att påven skall hålla sig på avstånd från vänstern och förstås det faktum att vänstersidan får en distingerad allierad som inte utan vidare är önskvärd. Å andra sidan tycks tiden vara jesuitisk: Ändamålet helgar medlen.
