I en av kommentarerna bad Krister mig utveckla vad jag menade med ”konstens identitetskris. Det gör jag gärna.
I den äldre konsthistorien, alltså från 1800 och framöver rådde (något förenklat) uppfattningen att konst inte kunde definieras med begreppsliga medel. Detta var inget större problem eftersom konsten gjorde sig tillkänna genom sin påverkan och visuella utstrålning; upplevelsen konstituerade på samma gång konst och kvalitet. Sedan detta gick förlorat stod vi igen med det institutionella konstbegreppet. Allting kan vara konst och allting kan vara intressant, en oändlig allegorivärld har brett ut sig. Det blir också svårt att motivera var konstens domän börjar och slutar. Situationen räddas delvis genom att kontext och innehåll fungerar som styrmedel, liksom att vissa grundläggande principer lever kvar. En av dessa är att konsten inte skall illustrera sitt givna innehåll, men det får sägas att även det är inte längre självklart. Hur som helst, denna rest av det obestämda tillagda är väl det som är kvar av ”konstens essens”. Fortfarande finns en stor tilltro från konstvärldens sida på det som konsten alltså lägger till, alltså ”Konst är viktigt”, ”Konsten kan visa oss på ett annat sätt” etc. Frågan är vad detta är för något. Och här finns konstens identitetskris. Varför är konsten viktig och kan så mycket? En annan sak är konstens överskridande potential, något man inte heller vill ge upp. Den presterar inte vad den borde. Och vidare: Vad är en konstnär och vad skall vi ha konsten till?
Identitetsproblematiken i den kontemporära konsten har naturligtvis sin parallell i den kontemporära världen. Där råder en konstant identitetskris som får motverkas genom teknologi, sociala medier, utbud av identitetsvaror och konsumtion. Detta råder inte omedelbart i förmoderna kulturer som dock får se sig invecklade i strid med den kontemporära moderniseringen. Dessa strider, som vi är synnerligen bekanta med, skänker genom starka motsättning en form av identitet.
En inte helt annan sak: Författaren, historikern och tidigare Folketingspolitikern Svend Skovman kommer, i samband med en enkät om den danska Muhammedkrisen med följande uttalande:
»I virkeligheden skulle de folk, der lavede arrangementet med Lars Wilks, straffes for uagtsomt manddrab, for havde de ikke gjort det, var der ikke sket noget. Og hvorfor indbyde en mand, der har tegnet Muhammed som hund? Det er plat og skal ikke belønnes,«
Andemeningen har yppats många gånger men sällan så entydigt.
