2207: En Stockholmsresa

Jag har varit på en sekretessbelagd tur till Stockholm. Utställningen på Moderna med Aguéli och Klee skulle naturligtvis ses. Inget fel på den, men det är svårt att finna någon intressant förbindelse mellan de båda konstnärerna. De hade båda ett visst intresse för Nordafrika men det är svårt att få något ut av det. Klee går sin väg, hans minutiöst detaljarbetade små abstraktioner är just typiskt Klee.
04kleekorr

Aguélis landskap och porträtt är välkända och eftersom hans produktion är begränsad var det lätt att känna igen hans bästa. Det finns också en del mindre kända som inte riktigt räcker till. I sina bästa stunder är han en lätt blandning av syntetism och försiktigt kubistiserande med en färgskala i gult och blått. Färgerna är tämligen inslagna och hans dukar har varit med om en del. Bilden nedan ligger förmodligen närmare originalet än den man faktiskt ser. Min kamera gav god draghjälp att få fram en fräschare Aguéli.
04aguelikorr

På Galleri Agardh och Tornvall mötte jag konstnären Nick Alm.
mnickM

Han arbetar i klassisk stil och är utbildad på Florensakademien. ”Behov och Begär” är titeln på utställningen. Ja, diskursen kunde man förbättra en del men måleriet är grandiost.

pnickaM

Så kan han få till det med sin begränsade palett: Transparent järnoxid, ultramarin, ljusockra, svart och titanvitt.

Efter detta besök deltog jag som hemlig gäst och överraskning i Jan Sjunnessons arrangemang Salong Non Grata.

sjunnM
Jan Sjunnesson

dissM
Publiken

Publicerat i Föreläsningar, om utställningar m m | 5 kommentarer

2206: Satirtidning med M-garanti

En ny satirtidning, Spot, har sett dagens ljus i Danmark. Det lite speciella med denna tidskrift är att den innehåller en garantideklaration att det inte kommer att förekomma några Muhammedteckningar. Jens Martin Eriksen skriver utförligt om varför. Det handlar om att den danska lagen för yttrandefrihet inte kan bemästra säkerhetsproblemet. Tidskriften vill inte råka ut för några blodiga tillställningar och väljer alltså att undvika det besvärliga ämnet.

Danmark har faktiskt en blasfemiparagraf men den tillämpas inte. Eriksen skriver att orsaken till att man har den kvar är rent taktisk. Om FN (med stöd av diktaturer som ofta sitter i människorättskommissionerna) skulle kräva en blasfemiparagraf av sina stater behöver man inte göra något.

Så har det blivit med yttrandefriheten.

Publicerat i yttrandefrihet | 3 kommentarer

2205: Svart och populism

Nästa vecka är det dags för Makode Lindes utställning på Kulturhuset. För den intresserade finns en längre intervju i P1. Ett bra inslag av Mårten Arndtzén där fronterna visas i all sin prakt. Motståndet från Afrosvenskarnas förbund bygger på att hans verk blir tolkat som kränkande och rasistiskt. Det är det gamla vanliga igen: Han borde ha varit tydlig. Och samma gamla svar, konsten bör inte vara tydlig. Mekanismen är också given. Om han nu skulle ha varit tydlig hade det inte blivit någon stor sak och upprördhet kring utställningen. Men eftersom den nu inte är det blir det fullt liv. Så är vi där igen. I konsten vill man gärna nå ut och skapa en livfull diskussion, men om det skulle bli på det sättet är det inte alls bra – ur konstvärldens synpunkt.

Makode Linde kvalar inte in som en ”riktig” internationell samtidskonstnär. Då går man inte fram på det sättet han gör. Samtidigt kan man inte riktigt ge sig på honom, han bär på ett besvärligt kapital som vita skribenter få närma sig med största försiktighet. Frans Josef Petersson vill sortera in honom under Marianne Lindeberg De Geers ”populistiska” linje: ”Vad gäller institutionspolitik så går det inte att blunda för en allt starkare polarisering mellan den internationella samtidskonsten, och en mer provinsiell linje. Marta Kuzmas idé om en internationell elit på Kungliga konsthögskolan, speglar Marianne Lindberg de Geers lika konsekventa populism på Kulturhuset i Stockholm. I månadsskiftet januari–februari öppnar en redan omdebatterad utställning med Makode Linde, men då utan Lindberg de Geer som avgick som intendent i förra veckan.” (Kunstkritikk)
Ja, det där skulle jag vilja ha lite mera utrett. Å ena sidan alltså den elitistiska linjen (läs: internationell samtidskonst) och å den andra allting annat som är mera provinsiellt och populistiskt. Nåväl, det är tämligen enkelt att bli internationell samtidskonstnär, det svåra är att ta sig in i nätverken och hamna i kvalitetsavdelningen. Att det har blivit så enkelt innebär också att det är en standardvara som reproducerar i volymer som tidigare hade varit svårt att föreställa sig.

Svarta konstnärer är fortfarande bundna vid att göra något om sin situation, att representera en grupp. Ser man på några av de mest framträdande namnen (samtliga amerikaner eller britter) förstår man att det i stor utsträckning alltjämt fungerar på det sättet:
Glenn Ligon (138), Kara Walker (168), Adrian Piper (183), David Hammons (191) Isaac Julien (256), Lorna Simpson (298), Yinka Shonibare (311), Carrie Mae Weems (359), Kerry James Marshall (512).

04glenn-ligon-web
Glenn Ligon, textverk

Publicerat i om utställningar m m | 19 kommentarer