Nästa vecka är det dags för Makode Lindes utställning på Kulturhuset. För den intresserade finns en längre intervju i P1. Ett bra inslag av Mårten Arndtzén där fronterna visas i all sin prakt. Motståndet från Afrosvenskarnas förbund bygger på att hans verk blir tolkat som kränkande och rasistiskt. Det är det gamla vanliga igen: Han borde ha varit tydlig. Och samma gamla svar, konsten bör inte vara tydlig. Mekanismen är också given. Om han nu skulle ha varit tydlig hade det inte blivit någon stor sak och upprördhet kring utställningen. Men eftersom den nu inte är det blir det fullt liv. Så är vi där igen. I konsten vill man gärna nå ut och skapa en livfull diskussion, men om det skulle bli på det sättet är det inte alls bra – ur konstvärldens synpunkt.
Makode Linde kvalar inte in som en ”riktig” internationell samtidskonstnär. Då går man inte fram på det sättet han gör. Samtidigt kan man inte riktigt ge sig på honom, han bär på ett besvärligt kapital som vita skribenter få närma sig med största försiktighet. Frans Josef Petersson vill sortera in honom under Marianne Lindeberg De Geers ”populistiska” linje: ”Vad gäller institutionspolitik så går det inte att blunda för en allt starkare polarisering mellan den internationella samtidskonsten, och en mer provinsiell linje. Marta Kuzmas idé om en internationell elit på Kungliga konsthögskolan, speglar Marianne Lindberg de Geers lika konsekventa populism på Kulturhuset i Stockholm. I månadsskiftet januari–februari öppnar en redan omdebatterad utställning med Makode Linde, men då utan Lindberg de Geer som avgick som intendent i förra veckan.” (Kunstkritikk)
Ja, det där skulle jag vilja ha lite mera utrett. Å ena sidan alltså den elitistiska linjen (läs: internationell samtidskonst) och å den andra allting annat som är mera provinsiellt och populistiskt. Nåväl, det är tämligen enkelt att bli internationell samtidskonstnär, det svåra är att ta sig in i nätverken och hamna i kvalitetsavdelningen. Att det har blivit så enkelt innebär också att det är en standardvara som reproducerar i volymer som tidigare hade varit svårt att föreställa sig.
Svarta konstnärer är fortfarande bundna vid att göra något om sin situation, att representera en grupp. Ser man på några av de mest framträdande namnen (samtliga amerikaner eller britter) förstår man att det i stor utsträckning alltjämt fungerar på det sättet:
Glenn Ligon (138), Kara Walker (168), Adrian Piper (183), David Hammons (191) Isaac Julien (256), Lorna Simpson (298), Yinka Shonibare (311), Carrie Mae Weems (359), Kerry James Marshall (512).
Glenn Ligon, textverk
Låt det svarta vara svart och det vita vara vitt. Sakerna är alla i sina tillstånd naturliga. Varför tvinga människor att uppleva något de inte upplever om de inte blir tillsagda att uppleva det. Låt saker ha sin naturliga gång och få ta sin tid. Folk i allmänhet har förmågan att själva inse när något inte är ok. Låt konsten få leva sitt eget liv och låt publiken bli iakttagare om den så önskar det.
Vi silar mygg och sväljer elefanter. DP fängslas för sin konst som är frivilligt att betrakta medan ännu ingen har fällts för tvingande könsstympningar eller barnäktenskap i Sverige.
Vakna upp!
Hudfärg är ungefär lika ointressant som sexuell läggning. Frågan är vilka samhällsvärderingar man har och vilka politiska strukturer man representerar/stödjer. Samhällskultur är däremot ett grundläggande begrepp och kulturrelativism är ett reaktionärt antimodernistiskt pararadigm.
Är verkligen ordföranden för afrosvenskarnas riksförbund den rätte att sätta ribban för vad som är kränkande. Utanför Rönnqvists tidigare galleri i Malmö där Dan Park hade sin utställning står denne ordförande och visar fingret och skriker rasister till besökande damer. Någon påföljd för dessa kränkningar fick han inte, däremot ett fett skadestånd för sin egen påstådda kränkning av konstverk han tydligen inte ens hade sett.
Där var tydligen hudfärgen av stort intresse.
En av många bra grejer med Makode Lindes nya utställning är ju t ex att det skapas en debatt där en intressant röst som Kitimbwa Sabuni hörs.
Ludvig
Är det den antisemitiska diskursen som Kitimbwa Sabuni underhåller som du finner särskilt intressant?
Från Graven,
Kanske kan det vara för Sabunis stora beundra av islamisten Omar Mustafa som han anser borde vara en förebild för alla svenskar.
FG: givetvis inte. Men berätta gärna mer om den diskursen.
Ludvig.
Vad som är antisemitism är luddigt, och det är medvetet luddigt. Ingen skall nämligen kunna ifrågasätta att man blir kallad antisemit. Av samma anledning är Israels gränser luddiga. Orwell beskrev det i boken ’1984’, ”Krig är fred”. Att ständigt vara i ett krigstillstånd ger makt åt de styrande.
Läsvärd artikel i dagens DN om M.Linde:
http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/makode-linde-ingen-vill-prata-om-min-konst/
Minnesdagen, vad du anser om antisemitism ger jag blanka fan. För övrigt noterar jag att det var länge sen du uppdaterade bloggen. Slut på idéer?
Ludvig
Kitimbwa Sabuni är bl.a. talesperson för Muslimska mänskliga rättighetskommittén, MMRK.
MMRK har som gästföreläsare bjudit in bl.a. Munir Awad, som tre gånger tidigare dömts för terrorbrott, samt sedan dess avtjänar ett tolvårigt fängelsestraff i Danmark för förberedelser av ett attentat mot Jyllandsposten.
MMRK har även haft Yvonne Ridley som gäst.
Vem hon är får man bäst en uppfattning om om man tittar på följande klipp – och då särskilt hennes berättelse om Israeler, som börjar 8 minuter in i klippet:
https://www.youtube.com/watch?v=KSJpcUqFq_Y
Lägg också märke till hur Yvonne Ridley säger att ”vi måste göra slut på Zioniststaten [Israel]”.
Sannerligen ”en intressant röst”
Jag tackar för upplysningen. Usch. Jag tycker dock att vissa grejer han sa i P1 i makode-reportaget hade relevans. Men vad han tycker om andra grejer vet jag inte.
Är det fler än jag som tycker att ML och DP har väldigt lika utseende?
Det är oxå lätt att räkna ut varför ML har sluppit fängelse för sin konst.
Har inte tänkt på det förut, men när du nämner det, det stämmer. ML och DP har väldigt lika stil och utseende.
En stor skillnaden är, förutom att ML har afrikanskt påbrå, så är han vältalig och socialt integrerad, uppvuxen i centrala Stockholm.
Lite OT.
Det framstår för mig, som att vi slutgiltigt lämnat modernismen och postmodernismen som intellektuellt livaktiga discipliner. De är 1900- tal, nu är det 2000- tal. Vad sjutton ska vi då kalla vårt intellektuella tidevarv? Både digimodernismen och nyrealismen har förslagits. Men jag tycker de är för smala, eftersom de fångar för lite av problemen i vår tidsanda.
Det som var dag diskuteras i samhället, vare sig det är på Vilks blogg, Axpixlat, Aftonbladet eller SVT, är kultur. Inte kultur såsom Lars Norén, Damien Hirst eller Philip Glass – den gängse kulturdefinitionen; utan ist kultur som den svenska kulturen, den nordiska kulturen, nordeuropeiska kulturen… Vidare till afghansk kultur, islamsk kultur osv. Kulturfrågan alla skriver om verkar inte gälla om kultur finns, för det verkar alla ändå rätt så överens om att den gör. Frågan verkar ist gälla: hur mkt påverkas vi av kultur? Därmed borde det vara lämpligt att benämna vårt intellektuella tidevarv som kulturalismen.
*Vill för tydlighetens skull påpeka att digimodernism är en förkortning av digitalmodernism
Varför inte afroism, Adam. Vi tycks ju vilja återuppleva ursprunget.
Jag är inte duktig på aforismer.
Afroism – var mitt ord.