2204: Klee och Aguéli på Moderna

Paul Klee och Ivan Aguéli visas nu på Moderna i Stockholm. Utställningen skall tydligen visa att det finns samband mellan de båda konstnärerna trots att den ene är ett världsnamn och den andre lokal. Men det går alltid att finna likheter om man så önskar. Är de aktuella för vår tid? Den försåtliga ingången återkommer alltid. Cecilia Blomberg skriver (P1) om utställningen och om Klee: ”Han har så mycket att förmedla till vår tid.” Mer blir det inte av det påståendet men hon har naturligtvis rätt i sak. Alla konstnärer från alla tider har alltid mycket att förmedla till vår tid om vi så skulle önska.

Intressant kan vara att fundera på modernismens status i samtiden. Kanske man kan säga att den närmast är nostalgisk, det förlovade landet som kunde göra allt detta som nu är förbjudet sedan konstnärerna får axla ett ansvarstagande för världens ve och väl. Klee och Aguéli är stillsamma modernister med bibehållen respekt. Aguéli som konverterade till Islam har förstås en specifik aktualitet. Men det nämns inte i introduktionstexten. Fredrik Liew går istället på motståndstemat (all konst är motstånd): ”Utställningen Klee/Aguéli handlar om hur en målning av en trädgård eller en palmlund kan utgöra en motståndshandling. I vår egen turbulenta tid blir den en påminnelse om vilken stor poetisk och politisk potential som kan rymmas i en liten målad bild.”

Men tack Moderna för det här. Jag skall själv vid hemligt tillfälle titta in för att förkovra mig.

04 klee atM
Paul Klees ateljé och arbetsrum (Paul Klee-museet i Bern)

Publicerat i om utställningar m m | 3 kommentarer

2203: Bristen på en smula kreativitet är påfallande

Det har bjudits på partiledardebatt i teve. Jag såg den inte eftersom vi konstnärer måste arbeta flitigt och in i det sista för att överleva. Men Aftonbladet har fångat statministerns svar på alla frågor: ”Vi behöver ett samhällsbygge för hela Sverige.”

Sakine Madon skrev igår i Expressen: ”Journalister vinklar för att inte gynna SD”. Den saken har varit uppenbar sedan länge. När SD började växa blev det bland övriga partier och anständiga medier en nationell angelägenhet att förhindra partiets tillväxt. Men detta har förnekats länge. Nu kan det omtalas även i anständiga medier. Sakine har dock, som hon skriver på FB, fått en spydig kommentar från en nyhetschef som påpekade att han aldrig skulle ha publicerat hennes text eftersom den saknar ”balans” och har fel ”fokus”. Ja, det är väl precis det hon skriver om. Den nationella angelägenhetens strategi har visat sig vara mindre lyckad eftersom SD har kunnat växa genom att framhålla sig som de ständigt fördömda sanningssägarna. Det som är lustigt är att man ännu inte kommer på något bättre motstånd mot SD.

Annars får man säga att det är lätt att vara debattör. Det enda som krävs är att man väljer sida och ser till att kräva enkla svar och lösningar. Måns Vestins inlägg i Aftonbladet når sällsamma höjder i tafsdebatten. Hans metod är att gå från det enskilda fallet till det allmänna. Sådan man som jag är alla män. Raka rör och lika förståeligt som oförståeligt.

Komplikationer är inte bra för debattörer. Jag skrev tidigare om Charlie Hebdos teckning av Alan utförd av Laurent Sourisseau; om lille Alan hade fått växa upp hade han då blivit stjärtklämmare. Aftonbladet berättar att Jordaniens drottning ingripit och menar att Alan kunde ha blivit läkare. Detta illustrerar hon med en teckning av Alan och en läkare. Sic transit gloria mundi, eller som man säger platt fall inför satiren. Det finns bara en rimlig tolkning eftersom man får utgå ifrån att Sourisseau inte någon, vad var det nu man brukar säga, ”rasist” eller något i den stilen. Aftonbladets skribent är tydligen osäker eftersom han citerar Independent som säger att teckningen ”kan vara kritik”. För övrigt har det kommit många reaktioner som irriterar sig på att satiren inte är tydlig nog. Betraktaren skapande akt har med tiden krympt till ett minimum.

Publicerat i politik | 3 kommentarer

2202: Ledarläsning och ett landskap

Tidningarnas ledare kommer med sina profetior. Man kan alltid med välbehag läsa en sådan skribent som Fredrik Virtanen (Aftonbladet). Det har blivit en fin tradition att kombinera hotet om en undergång med en ständig repetition av densamma. Förr i världen körde prosten en salvelsefull postilla om det brinnande Gehenna, numera utbytt mot Tyskland under mellankrigstiden. Sedan jag muntrat upp mig med denna läsning går jag till nästa ledare i DN; Eriks Helmerson förutspår kränkthetens undergång. Den tanken kan det t o m ligga något i. Kränktheten är slutstationen för de alltmer inflatoriskt utmattade begreppen rasism och islamofobi och någon gång lär väl även de mest inbitna anhängarna tröttna på de alltför välkända refrängerna.

En helt annan sak från december och mitt deltagande i utställningen i Krapperups konsthall. Konstkritikern Johanna Gredfors Ottesen skriver om mina tre målningar (HD). Hon fastnar för landskapsmålningen, ett intryck från en av mina rastningar. Vi var ju där oanmälda på lågfrekvenstid. Tyvärr har jag inte någon bra bild av den målningen men den ser ungefär ut så här:

01ovedsklegenMk
Rastning vid Övedskloster

Publicerat i om utställningar m m, politik, yttrandefrihet | 13 kommentarer