På Annandag Kvinnodag kan det vara på sin plats att ge plats åt ett par kvinnliga konstnärer. Till sommaren blir det en stor Georgia O’Keeffe-utställning på Tate Modern. O’Keeffe hade en i det närmaste spikrak karriär och blev snabbt berömd. Född 1887 och död 1986 levde hon alltså ett långt liv även om hon under sina sista decennier inte kunde måla på grund av sviktande syn. Hon håller det kvinnliga auktionsrekordet från 2014 med 44 miljoner dollar med nedanstående målning:
Jimson Weed, White Flower No. 1 1932
En annan dam som fortfarande är i farten är 101-åringen Carmen Herrera, en minimalist som sålde sin första målning 1989. Hon celebreras i år med två utställningar, en på Lisson Gallery och en på Whitney. Det är inte vanligt med så verksamma 100-åringar i konsten. Jag kan bara erinra mig en, Grandma Moses som uppnådde 101 år. Hon började med sitt måleri när hon var närmare 80. En annan framgångsrik ålderdam är naturligtvis Louise Bourgeois som var verksam in i det sista då hon avled som 98-åring.
Jaha, så var vi där igen (Svenska Yle). Dagens aktivistiska konst tar sig alltför lätt vatten över huvudet (ursäkta). Men det är inte heller överraskande att någon inte kan hålla sig. Ai Weiwei kunde det inte, begick sin katastrofala konstgärning för att engagera sig i flyktingpolitiken och bemöttes på sina håll med artighet.
Den här gången är det grövre, en skulptur av det ilandflutna gossebarnet. Att estetisera det redan befintliga objektet (i form av ett ikoniskt foto som slog världen med fasansfull häpnad) åstadkommer precis motsatsen till vad man kan anta att konstnären är ute efter. Reportagefotot är inget betraktningsobjekt utan en journalistisk rapport. Konsten kan bidra med att estetisera/fiktionalisera dvs. skapa ett avstånd. Detta förstärker på intet sätt originalet utan tvärtom, det blir en skulptur. Nästa naturliga fråga är: Finns den i olika storlekar? Upplaga på åtta? Vilken prisklass talar vi om?
Att på rätt sätt och vid rätt tillfälle framstå som smaklös är en styrka hos konsten, men inte på fel sätt och vid fel tillfälle.
Uppehållet i bloggskrivandet beror på att jag har varit på en Stockholmstur. Hemlig, naturligtvis. Jag hann med att se en del utställningar. Oanmäld kunde jag anonymt beträda Kulturhuset mark och beskåda Makode Lindes ”Negerkungens återkomst”.
Rustad för besök. Påsen över huvudet var ett besvärligt fenomen. Den faller ständigt fram och beskär halva synfältet. Efter ett tappert försök fick jag välja utställningen framför påsen.
Jodå, Lindes utställning fungerar väl. Den åstadkommer en frenetisk inflation av blackface och jag kan inte tänka mig att någon skulle orka bekymra sig efter att ha fått en sådan lavin över sig. Med många kulörta lyktor.
Därefter var det Konstakademien. Jag var förvarnad och det stämde mycket riktigt att de pedagogiska och uppfostrande texterna var en tungsint upplevelse. Det berättades att konstnärsbohemen inte var fullständigt fri och att patriarkatet hade bestämda uppfattningar om genus. Men det fanns annars mycket att se på. Åtskilliga porträtt som jag studerade ingående. Jag har en del intressen av näsvingar och skuggade färger.
Vidare till Moderna och ”Livet självt”. Recensionerna har omtalat utställningen som mycket sevärd och det stämmer. Kanske beroende på att det inte finns något curatortema som skall uppfyllas. ”Livet självt” kan betyda vad som helst och det är också vad man kan finna i utställningen. Jag såg givetvis Pierre Huyghes video Human Mask och den bör man inte missa. En liten varelse som verkar vara en flicka med långt hår men som visar sig vara en apa. Först kunde jag inte riktigt tro på det eftersom rörelseschemat verkade så mänskligt. Men det visar sig vara en japansk specialitet. Vissa restauranger håller sig med sådana servitörer. I alla fall får man inse att Pierre Huyghe har lyckats med att hålla ställningarna som framträdande konstnär alltsedan 1990-talet. Den lilla figuren är filmad i ett övergivet katastrofområde och det skapar lite skräckkabinett men inte särskilt mycket. Däremot blir figuren sympatisk i sin eländiga ensamhet. Här är en video från en japansk restaurang.
Waldermarsudde hyser utställningen Ljuset magi, friluftsmåleri med många kvinnliga konstnärer. Det tål att ses även om den här utställningen inte är någon överraskning för en förhärdad konsthistoriker. Goldin + Senneby är också med på Waldermarsudde, en del av deras omfattande utställning Standardlängden av ett mirakel. Politisk konst som är befriande ogenomtränglig.
Jag nådde även att se Ellen Thesleffs utställning på Sven-Harrys Konstmuseum. En gammal bekant från finsk konsthistoria. Det kan verka lite tunt men man skall hålla på en stund och finna rätt avstånd till verken.
