Jaha, så var vi där igen (Svenska Yle). Dagens aktivistiska konst tar sig alltför lätt vatten över huvudet (ursäkta). Men det är inte heller överraskande att någon inte kan hålla sig. Ai Weiwei kunde det inte, begick sin katastrofala konstgärning för att engagera sig i flyktingpolitiken och bemöttes på sina håll med artighet.
Den här gången är det grövre, en skulptur av det ilandflutna gossebarnet. Att estetisera det redan befintliga objektet (i form av ett ikoniskt foto som slog världen med fasansfull häpnad) åstadkommer precis motsatsen till vad man kan anta att konstnären är ute efter. Reportagefotot är inget betraktningsobjekt utan en journalistisk rapport. Konsten kan bidra med att estetisera/fiktionalisera dvs. skapa ett avstånd. Detta förstärker på intet sätt originalet utan tvärtom, det blir en skulptur. Nästa naturliga fråga är: Finns den i olika storlekar? Upplaga på åtta? Vilken prisklass talar vi om?
Att på rätt sätt och vid rätt tillfälle framstå som smaklös är en styrka hos konsten, men inte på fel sätt och vid fel tillfälle.
Det är ganska lätt att uppfatta som en tappad kompass. I popbranschen vill man gärna ha skandaler, för att hålla artisten aktuell. Kanske är tappad kompass och artificiell skandal samma sak, ur två olika synvinklar?