2285: Superflex i Vilda Västern

Postat den 2016 28 maj av Lars Vilks

Idag öppnas på Lunds konsthall en utställning med den danska konstnärsgruppen Superflex. Gruppen har haft stora internationella framgångar (ranking 241) och ses idag som en av de väletablerade storheterna i den internationella samtidskonsten. Deras projekt är uttalat politiska men det betyder inte att det rör sig om några enkla proklamationer. Utställningen på Lunds konsthall handlar i första hand om en målning från Arizona State University Art Museum. Målningen Pioneer and the Indian har attribuerats till västernmålaren Frederic Remington (1861-1909), ett stort namn och stilbildare i återgivning av västernmotiven. I ett samarbete med universitet har Superflex låtit undersöka målningen. Svaret blev entydigt, det rör sig om en förfalskning. Originalet finns i Houston. Modern teknologi kan undersöka pigmenten i en målning och i det här fallet fann man titanvitt. Titanvitt blev tillgängligt först ett decennium efter Remingtons död. Dessutom fann man att motivet hade skissats i kol något som Remington endast gjorde i början av sin karriär. I Superflex utställning dokumenteras den här processen men de tillför också egna verk, bearbetningar av processen. En liten monter visar t ex en remsa med titanvitt tillsammans med den vid tiden gängse färgen blyvitt.

remfake
Den falska målningen Pioneer and the Indian

titkr

Målningens motiv får också en fortsättning eftersom den öppnar vägar till hur vilda västern skapades. Superflex menar att Sverige är ”cowboytokiga” och det är möjligt. Fast man får nog säga att det var en större sak förr när en av de vanligaste barnlekarna var indianer och cowboyer. I katalogen beskrivs målningen: ”åter en försoningsscen inför ett möte mellan två män till häst, som är får representera ursprungsbefolkningen och de nyanlända”. ”Nyanlända” är ett tämligen nytt ord som har fått ersätta de alltmer problematiska ”invandrare”, ”flyktingar”. Att det här används om en, som också understryks i katalogen, ”ständigt framryckande territorialmakt” förefaller lite märkligt. Men det hänger samman med att utställningens andra del som hämtar sitt motiv från den svenska emigrationen 1830-1930 till USA.

I själva utställningen lämnas många öppningar till associationer utan några entydiga politiska framstötar. Man får också gå till katalogen för att finna påståenden som skall knyta utställningen direkt till den aktuella flyktingsituationen. Det står t ex: ”Den resa mot en okänd framtid som svenskarna gjorde då skilde sig knappast från den resa som migranter och flyktingar till Europa ger sig ut på idag.” Den uppfattningen dyker ofta upp i debatterna och det torde vara uppenbart att skillnaderna är avsevärda. Men det här är inte ovanligt när konsten skall ges ett direkt politiskt perspektiv. Konstverken och konstprojekten är i regel mångtydiga och antydande medan curatorns statement gärna vill sätta saker på plats.

Utställningen, som kan rekommenderas, är värd att betraktas utifrån flera infallsvinklar och Superflex understryker spelet mellan fiktion och verklighet. En slow motion video som är en rekonstruktion av målningens motiv kompletteras med bilder från inspelningen. På konsthallens innergård kan man följa rekonstruktioner av västernmiljöer.

rekfilm
Videon som rekonstruerar målningen

Publicerat i om utställningar m m | Lämna en kommentar

2284: När snabbmaten serveras

Postat den 2016 26 maj av Lars Vilks

Krönikördebattörerna har det naturligtvis inte så lätt. De måste prestera något med jämna mellanrum. Något svängigt, något eldfängt som går ut på att servera en åsikt vars moraliska halt skall landa på rätt sida om kölen. Man skall inte relativisera, en del klarar sig hyggligt men för andra kan resultatet närmast beskrivas som ohyggligt.

Malin Ullgren är ett bra exempel på ”nu drar jag till med alltid är det någon som hakar på”. Hon har nu fått för sig att 68-generationen har blivit nyfrälsta högerspöken (DN). Intressant, hur många då, på vilket sätt. Några framträdande profiler? Den redovisade källan visar sig vara en vän på Facebook som är besviken på en gammal kollegas ”framfart”. En luftigare hänvisning ges om ett samtal på twitter: ”Jag hör fler och fler vänner berätta om gamla hjältar som faller; så sent som häromdagen uppstod ett samtal på Twitter om varför de faller. ”De” – det är de ex-radikala 68:orna.”

Nåja, lite hopplock räcker mer än väl till en debattartikel. Ett tunt källmaterial kan tänjas hur långt som helst genom skribentens konstruktioner enligt en redan gammal mall. Man lägger fram egna påståenden som man sedan argumenterar emot och ironiserar över. Och eftersom inget är lättare än att finna högerspöken överallt kan ett ändlöst antal krönikor skrivas. Jag ser fram emot det strukturella högerspöket: Också du är ett högerspöke.

Samma tillvägagångssätt återfinner man hos Patrik Svensson (SDS). Han skriver om yttrandefriheten utifrån den norske konstnären Thomas Knarviks teckning av Ali Esbati som apa. Svensson är starkt indignerad och naturligtvis överlägset reflekterande gentemot den låga nivå han tycker sig möta. Att frågan diskuteras utifrån yttrandefriheten gör honom djupt upprörd, han vill mycket hellre diskutera det populära ämnet rasism. Han kan inte (eller låt oss säga att det bara skulle göra hans önskan om att framlägga en bestämd åsikt svagare och kräva en del arbete – läs norska Dagbladet) tänka sig att det finns mer än en tolkning av det han ser, tydligen beroende på att han anser att hans tolkning måste gälla för alla och envar. Det som är farligt, menar han, är de fruktansvärda följderna (här återkommer den retoriska figuren om högerspökena som väller fram över Europa):

”Så fortsätter återupplivandet och normaliseringen av en människosyn man under en tid kanske trodde att historien gjort obrukbar. Och den fortsätter inte genom några ’harmlösa’ satirteckningar utan genom den entusiasm och ståndaktighet med vilka de försvaras.
För varje dag som går i allt snävare cirklar kring etablissemangets kärna.”

Den heliga antirasismen får inte framställas i löjets skimmer.

Publicerat i debatt, yttrandefrihet | 34 kommentarer

2283: En repris, den heliga enfalden

Postat den 2016 24 maj av Lars Vilks

Förundras kan man alltid men förvånad behöver man inte längre bli. Idag fick vi veta genom Sara Berg (Expressen) att ”vågar ingen göra politisk konst längre?” Så kan det gå när konstkritiker som har sin hemvist i nöjesjournalistiken och bubblar av politiska ambitioner. Bergs uttalande utgår ifrån att hon har besökt Malmö konsthögskolas elevutställning. Med plakatkonst för ögonen (hon vill ha sådant som Ai Weiweis bombastiska illustrationer) kastar hon ur sig:

”Kanske har vi det för bra i Sverige, vi saknar allvarligare konflikter att tolka konstnärligt, vilket ger utrymme att utforska teknik och material, snarare än att uttrycka en åsikt, ett budskap.
Eller så lider konstutbildningen brist på det politiska perspektivet. Jag förvånades mest över att det inte ens var någon som ville använda sitt utrymme åt att försöka provocera. I konkurrens med skolans samtliga studenter hade det åtminstone varit ett syfte i sig, ett sätt att sticka ut.”

Berg kunde t ex besöka Lunds konsthall eller Malmö konsthall så kunde hon lätt inse att dagens konst kännetecknas av att vara politisk. Däremot, och det får vi vara tacksamma för, undviker de flesta konstnärer att basunera ut politiska övertygelser på enklast möjliga sätt. Hon kunde också ha sett lite närmare på utbildning och föreläsningar på Malmö konsthögskola. Om Berg hade ägnat någon tid åt att studera samtidskonsten skulle hon dessutom kunnat inse att det politiska praktiskt taget alltid är inbäddat. Det är just därigenom man vill se konsten som ett politiskt ”alternativ”. Hon kunde också konsultera sin kritikerkollega (ja, man får väl skriva så även om det tar emot) Karsten Thurfjell (P1) som recenserar utställningen på Bonniers konsthall:

”För mig som började jobba som konstkritiker precis då, är det naturligtvis extra intressant, men dom flesta aktörer som var med tycks överens med mig att det var mycket som hände då med konsten, i börsyrans och postmodernismens sena 80-tal, både estetiskt, teoretiskt, politiskt och ekonomiskt, inte minst anspråken på konstens förmåga att uttrycka tidsandan, med effekter som sedan ekade vidare genom dom följande decennierna, och som kan avläsas i dom allt yngre stipendiaternas intervjusvar, fram mot den nutid där en politisk dimension framstår som självklar i det mesta.”

En annan möjlighet för Berg vore att nämna det synnerligen näraliggande, mitt eget konstprojekt (som alltså sedan snart tio år pågår med oförminskad kraft). Av det kan man tänka tanken att det kanske inte alltid är önskvärt med fungerande politiska konstprojekt, åtminstone inte för alla och absolut inte för konstvärlden.

Önskade Berg alldeles särskilt just svenska politisk orienterade konstnärer kunde hon ha erinrat sig den senast Venedigbiennalen där Petra Bauer, Meriç Algün Ringborg, Runo Lagomarsino, Lina Selander deltog.

Men som sagt, det har blivit mycket intressantare att meddela en åsikt sprungen ur den egna fataburen än att ta reda på fakta. Och det är ju sant att när fakta visar sig kan de önskade åsikterna försvinna som smör i sol.

Publicerat i debatt, konstteori, om utställningar m m | 17 kommentarer