2283: En repris, den heliga enfalden

Förundras kan man alltid men förvånad behöver man inte längre bli. Idag fick vi veta genom Sara Berg (Expressen) att ”vågar ingen göra politisk konst längre?” Så kan det gå när konstkritiker som har sin hemvist i nöjesjournalistiken och bubblar av politiska ambitioner. Bergs uttalande utgår ifrån att hon har besökt Malmö konsthögskolas elevutställning. Med plakatkonst för ögonen (hon vill ha sådant som Ai Weiweis bombastiska illustrationer) kastar hon ur sig:

”Kanske har vi det för bra i Sverige, vi saknar allvarligare konflikter att tolka konstnärligt, vilket ger utrymme att utforska teknik och material, snarare än att uttrycka en åsikt, ett budskap.
Eller så lider konstutbildningen brist på det politiska perspektivet. Jag förvånades mest över att det inte ens var någon som ville använda sitt utrymme åt att försöka provocera. I konkurrens med skolans samtliga studenter hade det åtminstone varit ett syfte i sig, ett sätt att sticka ut.”

Berg kunde t ex besöka Lunds konsthall eller Malmö konsthall så kunde hon lätt inse att dagens konst kännetecknas av att vara politisk. Däremot, och det får vi vara tacksamma för, undviker de flesta konstnärer att basunera ut politiska övertygelser på enklast möjliga sätt. Hon kunde också ha sett lite närmare på utbildning och föreläsningar på Malmö konsthögskola. Om Berg hade ägnat någon tid åt att studera samtidskonsten skulle hon dessutom kunnat inse att det politiska praktiskt taget alltid är inbäddat. Det är just därigenom man vill se konsten som ett politiskt ”alternativ”. Hon kunde också konsultera sin kritikerkollega (ja, man får väl skriva så även om det tar emot) Karsten Thurfjell (P1) som recenserar utställningen på Bonniers konsthall:

”För mig som började jobba som konstkritiker precis då, är det naturligtvis extra intressant, men dom flesta aktörer som var med tycks överens med mig att det var mycket som hände då med konsten, i börsyrans och postmodernismens sena 80-tal, både estetiskt, teoretiskt, politiskt och ekonomiskt, inte minst anspråken på konstens förmåga att uttrycka tidsandan, med effekter som sedan ekade vidare genom dom följande decennierna, och som kan avläsas i dom allt yngre stipendiaternas intervjusvar, fram mot den nutid där en politisk dimension framstår som självklar i det mesta.”

En annan möjlighet för Berg vore att nämna det synnerligen näraliggande, mitt eget konstprojekt (som alltså sedan snart tio år pågår med oförminskad kraft). Av det kan man tänka tanken att det kanske inte alltid är önskvärt med fungerande politiska konstprojekt, åtminstone inte för alla och absolut inte för konstvärlden.

Önskade Berg alldeles särskilt just svenska politisk orienterade konstnärer kunde hon ha erinrat sig den senast Venedigbiennalen där Petra Bauer, Meriç Algün Ringborg, Runo Lagomarsino, Lina Selander deltog.

Men som sagt, det har blivit mycket intressantare att meddela en åsikt sprungen ur den egna fataburen än att ta reda på fakta. Och det är ju sant att när fakta visar sig kan de önskade åsikterna försvinna som smör i sol.

Det här inlägget postades i debatt, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

17 svar på 2283: En repris, den heliga enfalden

  1. minnesdagen skriver:

    Från Venedigbiennalen, det känns vagt. Svårt att hitta något politiskt, än mindre provocerande. Kanske lite hos Lina Selander
    http://arbetet.se/2015/11/27/lina-selander-utforskar-granser

  2. Lars Vilks skriver:

    ”Svårt att hitta något politiskt”. I en biennal som är den någonsin mest politiska med bland annat uppläsning av Marx Kapitalet. Och svenskarna. Bauer om feminism, Ringborg om mångkultur, Lagomarsino om båtflyktingar… Lina Selander är mindre uttalad även om man kan finna politiska element i hennes verk.

  3. minnesdagen skriver:

    Jag var otydlig. Jag surfade på de 4 konstnärerna från biennalen, och läste lite om var och en. Alltså inte en kommentar om vad de gjorde på biennalen, utan mer om deras verk i allmänhet. Lina Selander är mindre uttalad men också den av de 4 som jag tycker känns intressant.

  4. sl skriver:

    Två ting sammanfalla; konsten är politisk och journalisterna är miljöpartistiska politiska megafoner och lite dyslektiska. Jag surfar ofta på aftonbladet, en surrealistisk upplevelse, man är kommen till ett parallelluniversum där den skenbart förnuftige skribenten lägger ut texten upp och ner.

  5. Molly skriver:

    Vem vågar vara politisk om man vill behålla jobb och vänner? Att delta i körsången är ännu tillåtet om dirigenten har den rätta människosynen.

  6. sl skriver:

    När jag berättar för mina vänner att jag läser Vilks blogg, och att man kan fråga honom om saker och ting om man vill, så blir de rädda, av någon anledning tror de att det är något fel på Vilks, det är hans fel att islamister mördar folk.

    Idén att de själva skulle ha uppfattningar i frågor om samhälle, religion, historia, teknik och moral som inte är grundade i kunskaper är inte tänkbar. I princip antar de att de har rätt, exakt vad det är för fel på Vilks kan de inte presentera, när man föreslår att de ska titta in här och se efter själva, vill de liksom inte riktigt göra det.

    I praktiken är allt från mumlandet till utbrotten kultursidorna en spegelbild av denna svenska mentalitet. Det är minsann inget fel på dem själva. Andra ska däremot ”förklara sig”, trots att det redan är gjort, men polletten inte trillat ner hos den icke vetgirige.

  7. CeDe skriver:

    sl,

    Jag vill inte ens nämna det för min närmaste familj utan bara till vänner som jag vet var de står. Jag har träffat Lars Vilks men det är bara ett fåtal som känner till. Det
    vore bara bortkastat att dra igång diskussioner med dem som inte har mognaden. Jag fördömer ingen, människor har rätt till sina illusioner. Tids nog vaknar de – förhoppningsvis.

  8. mohammad skriver:

    Ja, att Lars Vilks kunskaper om Islam har mognat under tid är mycket tillfredställande…

  9. CeDe skriver:

    Och vad är och vill islam, mohammad, denna mycket aktiva religion. Är den kompatibel med västs demokratier och frihetssträvan.

  10. Lars Vilks skriver:

    Konsten är ändå inte särskilt politisk. Men det brukar utropas på biennaler och framför allt får man rubriker om man kan komma med något politiskt korrekt engagemang. Om vi ser på t ex Sveriges främsta samtidskonstnärer förstår man att det inte är så enkelt. Nathalie Djurbergs leranimationer kan säkert läsas politiskt på ett eller annat sätt men det är krångligt och motsägelsefullt. Klara Lidén visar ständigt upp ”motståndet” men när betraktaren t ex skall ta ställning till varför hon har stulit samman en kollektion av papperskorgar från hela världen och visar dem på en utställning är det politiska budskapet inte på något sätt givet.

  11. CeDe skriver:

    De här topprankade konstnärerna tycks krysta hårt för att tillfredsställa kraven på korrekthet. Några spontana yttringar ligger inte i tiden så betraktarna får kämpa lika hårt som utövarna för att få någon upplevelse till livs. Jag avstår.

  12. Molly skriver:

    Är Säkkijärvi -Polka Konst?
    Jag går med om att en Folkvagnsbubbla och dess innehåll, i rätt lokal kan vara konst. Är Säkkijärvi- Polka, i rätt lokal också konst? Vad skulle det betyda?
    Två finska dragspelaren engageras. Lokalen är försedd med dansgolv. Musikerna drar igång och då händer: Publiken börjar gunga i takt. Några stampar lätt på golvet i fyrtakt. Någon dras med i den pulserande takten och drar upp en partner och försöker dansa. Det ligger i generna (tror jag, åtminstone i mina) att röra sig till musik. Om jag tror rätt så kommer fler och fler att svänga runt på golvet. Man kan inte hjälpa det! Man ler, skrattar, tjoar och man älskar den stämning som gubbarna med dragspelen åstadkommer. Alla blir så glada För mig är detta konst. Men politisk vet jag inte.

  13. CeDe skriver:

    Tillfredsställande för vem, mohammad?

    Menar du att Lars Vilks ev kunskapsmognad om islam skulle kunna ge honom acceptans för sin dödsdom.

  14. mohammad skriver:

    Polkan, vilken för övrigt skall spelas i 2/4 takt, skulle mycket väl kunna innefattas som ”krigskonst”….

  15. CeDe skriver:

    Trots att mohammad har kommit ut ur dimman så väljer han att inte besvara mina frågor till honom. Antingen var de för banala eller också har han inga svar.

  16. CeDe skriver:

    Det är lugnt mohammad, jag klarar mig utan dina förklaringar. Intar lite nyskattad sparris och rabarbervin spetsat med några droppar whisky.

  17. Molly skriver:

    Mohammed . Du har rätt!
    Polkan noteras 2/4. Slarvigt av mig.
    Jag kan bidra med en personlig expandering av Säkkijärvi-Polskas konst-trend.
    1 vers av 3, en text jag skrev då jag var ung (och vacker) där jag kostymerad som övre medelålders kvinna uppträdde på scen: Håll till godo.

    Jag har hört att livets nödtorft för en karl ska vara
    vin och sång och kvinnor, men nu vill jag du ska svara:
    Varför vill ingen använda mig?
    Varför vill ingen använda mig?

    Spriten den är inte billig, den får du ej gratis.
    Och även om du bränner själv på socker och potatis,
    så det bästa det får du av mig.
    Ja det bästa det får du av mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.