2335: Några reflektioner utifrån Nav Haqs föreläsning på Malmö konsthall

Igår var jag i Malmö konsthall och lyssnade på Nav Haq (från M HKA i Antwerpen) som berättade om sin curatorroll i nästa års Göteborgsbiennal. Som jag tidigare har nämnt har han angivit ett tema om det sekulära. Inget särskilt märkvärdigt. Det är inte fråga om något framhävande av det sekuläras betydelse utan allmänna synvinklar på detta. Han passade på att citera Judith Butler och hennes kritik av att västvärlden använder sig av friheten för att hata. Det hör liksom till. Jag är dock övertygad om att Nav Haq kommer att skapa en biennal som kommer att uppfylla de krav man brukar ställa på dessa.

Lite intressantare var att han talade om en utställning han gjorde 2014 tillsammans med Anders Kreuger ”Don’t you know who I am – Art after identity politics”. Curatorer försöker naturligtvis efter nya vägar och det här skulle alltså handla om hur konsten ter sig när identitetspolitiken är överspelad. Det lär den dock inte vara eftersom det är ytterst svårt för en curator att undgå de etablerade kraven. Det rör sig således om att en folkgrupp eller nationellt avgränsade händelser bör ha en ”autentisk” röst. Detta krav är inte längre absolut men vi får nog vänta ett tag till innan det försvinner. En annan sak är utställningars representation. Det går inte att ha en utställning med enbart västerländska vita män. Trots att man inte gillar nationstänkandet är varje utställning mån om att visa hur många olika länder som är representerade.

Hur som helst har Nav Haq några intressanta kommentarer kring den välkända koreanska konstnären Haegue Yang (267):

”Identity becomes something multi-faceted and flowing in the expansive practices of an artist such as Haegue Yang. The compound nature of her works fuses numerous notions of identity together, forming layers and dimensions that co-exist. It appears for example through the works acting as a form of portraiture, often of figures working for inclusivity, including from feminist histories such as Petra Kelly or Marguerite Duras.”

Kanske är det inte helt glasklart men fortsättningen handlar om Yangs signaturverk: Persienner, som hon har utvecklat i många variationer. Utformningen av dessa är ofta mycket raffinerad och estetisk. Innan jag fortsätter med detta är här ett citat från Yang angående synen på hennes verk:

”If someone thought my work was conceptual I would agree, but I’m at a loss when asked to actually explain how it is conceptual. Perhaps we live in a time when the notion of Conceptual art is at a turning point. We know what Conceptual art was in the 1960s, but I think what the term means now is something that needs redefining.”

Detta är ju intressant för en konstteoretiker. Om man enkelt sammanfattar den moderna konstens historia kan man göra det med tre frågor som grundläggande följer konstverken:

Är det tillräckligt estetiskt?
(Modernismens fråga)

Är det konst?
(Konceptualismens fråga)

What is it about?
(Samtidens fråga)

Eftersom Yang befinner sig i den tredje frågan kan man hålla med henne om att konceptkonsten i allmänhet undvek att göra sig komplex. Inriktningen var att det kunde vara konst att låta idén vara huvudsaken. Och det är ett avslutat kapitel. Istället har vi fått innehållet som det avgörande. I regel bygger detta innehåll på socio-politiska idéer och det kan man kanske inte kalla för konceptkonst utan snarare ”social kritik”. Detta finns också i Yangs verk. Nav Haq framhåller hennes installation Blind Curtain – Flesh Behind Tricolore (2013). Upplägget är rätt enkelt. Persiennen är till för att dölja och metaforiskt får dess färger (trikolorens) den metaforiska betydelsen att dölja kolonialismens elände i Frankrike. En sådan ”What is it about?” är emellertid inte nödvändig. I andra sammanhang, t ex när verket visas på konstmässor kan det beskrivas som en ny estetik, en uppgradering av Barnett Newman eller något i den stilen. Även om man kan försöka med en ny estetik så är det ofrånkomligt att den inte är självbärande. Den möter heller inget av det motstånd som Newman och hans gelikar fick utstå. Och verket måste enligt det oskrivna regelverket för samtidskonst handla om något, alltså helst något angeläget. Budskapet förmedlas i text eller numera ofta i app.

Möjligheterna är många när man skall kontextualisera samtidskonsten – förutsatt att konstnären inte kör det illustrerande spåret.

00haegue-yang-bl-curt-flesh-beh-tricolorem
Haegue Yang: Blind Curtain – Flesh Behind Tricolore (2013)

00idpolvaq
Curator Nav Haq

Det här inlägget postades i Biennaler, konstteori. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.